Hon hann inte förbereda sig på sin pappas död: ”Döden har amputerat en del av mig”

SAKNAD OCH SORG.

När Johanna Evensons pappa plötsligt gick bort i en stroke förlorade hon en av de viktigaste personerna i sitt liv, den ständiga lyssnaren, den trygga basen, familjens nav. – Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom.

3.4.2025 kl. 10:00

På Marie bebådelsedag, för ungefär ett år sedan, dog Johanna Evensons pappa Henrik Helander plötsligt.

Hon hann inte förbereda sig.

– Jag började skriva meddelanden till honom för att han försvann så abrupt. Jag ville så gärna ringa och berätta för honom om hans begravning, om alla som kommit och firat honom och om allt de sa och vad vi åt. Det första meddelandet skrev jag i april i fjol: sida upp och sida ner. Jag hade väldigt mycket att säga.


Hej Pappa, jag ville skriva och berätta för dig om blåsipporna som slagit ut i källartrappan, om det vita molnet av måsar som virvlar i traktorernas kölvatten, om tussilagon som sticker upp sitt rufsiga huvud som en skruv ur marken.


Anteckningarna till pappa har nu blivit en bok, ”Det var något jag ännu ville säga”.

När hon skrev till sin pappa fångade texten upp den förlamande, molande känslan av sorg.

– När känslor flyter omkring är de som svart bläck. Sedan rinner de genom handen och ut i pennan, och då har man fått fatt på dem.

När hennes pappa levde brukade Johanna Evenson prata med honom kanske en gång i månaden, ibland oftare, ibland mer sällan.

Han var en välvillig lyssnare, alltid där, alltid intresserad.

– Han hade tid för mig och var intresserad av det jag gjorde. Jag behövde inte prestera något för att vara omtyckt. Hans kärlek till mig hängde inte ihop med prestationer.


Hej Pappa, du var navet i vår familj. Nu då du är borta spretar ekrarna åt alla håll. Hur hänger vi ihop utan dig?


När Johanna Evensons familj hade familjeträff senast tänkte hon på hur en människa med sin frånvaro kan uppta så stor plats.

– Där var det så tydligt att han inte var med. Det var inte det att han orkestrerade allt, men … redan att det finns information han hade som ingen nu vet om. Men det handlar också om hur vi förhöll oss till varandra emotionellt. Nu måste vi alla hitta ett nytt sätt – det var ju genom pappa vi kände varandra.

För henne var papparelationen en av de viktigaste relationerna i livet.

– När mina föräldrar skilde sig fortsatte jag och min bror att bo med min pappa. Han var den centrala figuren under hela min uppväxt.


Hej Pappa, jag överlevde min femtio­nionde födelsedag utan dig. Nu återstår bara att överleva din födelsedag utan dig, farsdag utan dig, jul utan dig och mina två namnsdagar (som bara du höll reda på) utan dig.


Hon trodde att sorgen var någonting man måste ta sig igenom, det heter ju till och med sorgearbete.

– Men nu har jag helt reviderat det. Jag har byggt ett litet sorgerum i mitt hjärta, där får han vara med mig. Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom.

Som kantor spelar hon ofta på begravningar: sorg och död är inte främmande för henne.

– Men teoretisk kunskap och praktisk kunskap är två helt olika saker. Min pappa var inte högst på min lista av människor jag trodde skulle dö. Sorg går inte att diagnosticera. Det är inte något man kan bearbeta och sedan bli frisk ifrån. Det är något naturligt.


Hej Pappa, det är krig i världen; många sörjer just nu. Jag försöker kväsa min sorg genom att tänka att vi åtminstone inte befinner oss i en krigszon, du blev inte mördad av fienden.

Men sorgen fungerar tydligen inte så.


När Johanna Evenson funderade på att skriva en bok förkastade hon först idén.Hon tänkte att det är de stora frågorna, som Ukrainakriget och klimatförändringen, som man borde skriva om.

– Men sen tänkte jag att vi måste ändå stiga upp på morgonen och äta vår frukost och begrava våra döda och sörja dem, och det måste också finnas utrymme för det. Vi fortsätter att tampas med vardagliga saker trots att det stora mullrar i bakgrunden. Det är värdefullt att läsa om andras upplevelser.


Alltsedan din död har det känts som om gravitationskraften inte längre har samma grepp om mig: mina steg gör inte längre lika djupa avtryck i jordskorpan, mitt fokus är uppåtsträvande snarare än framåtblickande. Jag svävar nu, som så många andra här i världen, lite ovanför marken, några millimeter närmare din himmel.


– Jag tänker mer på himlen än förr. Jag läser böcker som ger mig positiva tankar om hur livet efter detta kan vara. Jag vet inte om min uppfattning om himlen har förändrats, men det börjar finnas ganska många där som jag känner. Nu också min pappa. Himlen har aldrig varit stor och skrämmande för mig, men den är kanske lite mer attraktiv nu.

Blandningen av saknad och sorg finns kvar, men förvåningen har börjat släppa.

– Under de första månaderna sa vi med mina syskon: Nej nu har du varit borta för länge, nu får du komma tillbaka, nu räcker det! Vad är det här för ett dåligt skämt? Men nu har jag börjat vänja mig vid att han inte kommer tillbaka.


Om Johanna och hennes pappa

Johanna Evenson är äldst av prästen Henrik Helanders fem barn. Hon är församlingsmusiker i Norra Ålands församling.

Henrik Helander var kyrkoherde i Hammarland åren 1981–1990, sedan kyrkoherde i Hangö. Han bodde i Hangö fram till sin död. Han dog av en stroke på Marie bebådelsedag, den 17 mars år 2024.

Johanna Evensons anteckningar till sin pappa blev så småningom boken ”Det var något jag ännu ville säga”, som i mars utkom på Fontana Media.

Hon ser inte sin bok som en självhjälpsbok, eftersom den är så personlig, men hon hoppas att de som nås av den ska behöva läsa den. ”Jag hoppas den ska vara en bok som man ger vidare.”

Text och foto: Sofia Torvalds


Personligt. Tuomas Enbuske är programledare, poddvärd, journalist, kändis – och numera också kristen. Han tror på arvsynd och på nåd. – Ju mindre vi stressar över att göra någonting gott, desto lättare är det att vara god. 28.10.2024 kl. 18:34

KYRKA OCH POLITIK. Tala med statsministern. Sitt med riksdagsgrupperna. Mejla ministerns medarbetare. Deala med ministeriet. Strategierna är många när kyrkan och relaterade organisationer lobbar för sina intressen. 28.10.2024 kl. 14:00

UTNÄMNING. Kyrkoherden i Jakobstads svenska församling Jockum Krokfors blir ny verksamhetsledare för Martyrkyrkans Vänner från och med den 1 april nästa år. 25.10.2024 kl. 16:34

KARRIÄRSBYTE. Efter tolv år som kantor i Korsholm bytte Susanne Westerlund inriktning och utbildade sig till florist. – Musiken har jag inte lämnat, jag har bara kompletterat mitt kreativa språk, säger hon. 21.10.2024 kl. 16:48

ETT GOTT RÅD. – Varje år har det blivit lite lättare att leva. Jag önskar att jag hade varit snällare mot mig själv som ung, säger Anne Hietanen. 16.10.2024 kl. 10:00

Personligt. Hon har levt i nästan 45 år ”med Herren”. Vad har Nina Åström under åren lärt sig om trons kringelikrokar och gropar? KP mötte henne och diskuterade viktiga ord som tillit, kärlek, rättvisa och nåd – och varför Jesus är hennes allt. 15.10.2024 kl. 10:00

KYRKOR I USA. I USA väntas kyrkorna spela en roll i det amerikanska presidentvalet. Men Amerika sekulariseras också, och effekten kan bli mindre än väntat. Och för många har andligheten blir mera politisk. 14.10.2024 kl. 13:00

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30

sociala medier. Teologen och forskaren Jyri Komulainen är en av få finländska teologer som aktivt är kvar på den allt busigare plattformen X. Polarisering är ett av teman i kyrkans fyraårsberättelse han har varit med om att skriva. 12.11.2024 kl. 19:00

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36

Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00

litteratur. Då Emma Ahlgren skriver fiktion är det roligt, absurt, vasst och mörkt. Men hon påminner om att det i verkligheten finns hjälp mot mörker. Det finns terapi och medicin. Och djur. Och ibland också Gud. 14.2.2025 kl. 13:37