Hon hann inte förbereda sig på sin pappas död: ”Döden har amputerat en del av mig”

SAKNAD OCH SORG.

När Johanna Evensons pappa plötsligt gick bort i en stroke förlorade hon en av de viktigaste personerna i sitt liv, den ständiga lyssnaren, den trygga basen, familjens nav. – Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom.

3.4.2025 kl. 10:00

På Marie bebådelsedag, för ungefär ett år sedan, dog Johanna Evensons pappa Henrik Helander plötsligt.

Hon hann inte förbereda sig.

– Jag började skriva meddelanden till honom för att han försvann så abrupt. Jag ville så gärna ringa och berätta för honom om hans begravning, om alla som kommit och firat honom och om allt de sa och vad vi åt. Det första meddelandet skrev jag i april i fjol: sida upp och sida ner. Jag hade väldigt mycket att säga.


Hej Pappa, jag ville skriva och berätta för dig om blåsipporna som slagit ut i källartrappan, om det vita molnet av måsar som virvlar i traktorernas kölvatten, om tussilagon som sticker upp sitt rufsiga huvud som en skruv ur marken.


Anteckningarna till pappa har nu blivit en bok, ”Det var något jag ännu ville säga”.

När hon skrev till sin pappa fångade texten upp den förlamande, molande känslan av sorg.

– När känslor flyter omkring är de som svart bläck. Sedan rinner de genom handen och ut i pennan, och då har man fått fatt på dem.

När hennes pappa levde brukade Johanna Evenson prata med honom kanske en gång i månaden, ibland oftare, ibland mer sällan.

Han var en välvillig lyssnare, alltid där, alltid intresserad.

– Han hade tid för mig och var intresserad av det jag gjorde. Jag behövde inte prestera något för att vara omtyckt. Hans kärlek till mig hängde inte ihop med prestationer.


Hej Pappa, du var navet i vår familj. Nu då du är borta spretar ekrarna åt alla håll. Hur hänger vi ihop utan dig?


När Johanna Evensons familj hade familjeträff senast tänkte hon på hur en människa med sin frånvaro kan uppta så stor plats.

– Där var det så tydligt att han inte var med. Det var inte det att han orkestrerade allt, men … redan att det finns information han hade som ingen nu vet om. Men det handlar också om hur vi förhöll oss till varandra emotionellt. Nu måste vi alla hitta ett nytt sätt – det var ju genom pappa vi kände varandra.

För henne var papparelationen en av de viktigaste relationerna i livet.

– När mina föräldrar skilde sig fortsatte jag och min bror att bo med min pappa. Han var den centrala figuren under hela min uppväxt.


Hej Pappa, jag överlevde min femtio­nionde födelsedag utan dig. Nu återstår bara att överleva din födelsedag utan dig, farsdag utan dig, jul utan dig och mina två namnsdagar (som bara du höll reda på) utan dig.


Hon trodde att sorgen var någonting man måste ta sig igenom, det heter ju till och med sorgearbete.

– Men nu har jag helt reviderat det. Jag har byggt ett litet sorgerum i mitt hjärta, där får han vara med mig. Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom.

Som kantor spelar hon ofta på begravningar: sorg och död är inte främmande för henne.

– Men teoretisk kunskap och praktisk kunskap är två helt olika saker. Min pappa var inte högst på min lista av människor jag trodde skulle dö. Sorg går inte att diagnosticera. Det är inte något man kan bearbeta och sedan bli frisk ifrån. Det är något naturligt.


Hej Pappa, det är krig i världen; många sörjer just nu. Jag försöker kväsa min sorg genom att tänka att vi åtminstone inte befinner oss i en krigszon, du blev inte mördad av fienden.

Men sorgen fungerar tydligen inte så.


När Johanna Evenson funderade på att skriva en bok förkastade hon först idén.Hon tänkte att det är de stora frågorna, som Ukrainakriget och klimatförändringen, som man borde skriva om.

– Men sen tänkte jag att vi måste ändå stiga upp på morgonen och äta vår frukost och begrava våra döda och sörja dem, och det måste också finnas utrymme för det. Vi fortsätter att tampas med vardagliga saker trots att det stora mullrar i bakgrunden. Det är värdefullt att läsa om andras upplevelser.


Alltsedan din död har det känts som om gravitationskraften inte längre har samma grepp om mig: mina steg gör inte längre lika djupa avtryck i jordskorpan, mitt fokus är uppåtsträvande snarare än framåtblickande. Jag svävar nu, som så många andra här i världen, lite ovanför marken, några millimeter närmare din himmel.


– Jag tänker mer på himlen än förr. Jag läser böcker som ger mig positiva tankar om hur livet efter detta kan vara. Jag vet inte om min uppfattning om himlen har förändrats, men det börjar finnas ganska många där som jag känner. Nu också min pappa. Himlen har aldrig varit stor och skrämmande för mig, men den är kanske lite mer attraktiv nu.

Blandningen av saknad och sorg finns kvar, men förvåningen har börjat släppa.

– Under de första månaderna sa vi med mina syskon: Nej nu har du varit borta för länge, nu får du komma tillbaka, nu räcker det! Vad är det här för ett dåligt skämt? Men nu har jag börjat vänja mig vid att han inte kommer tillbaka.


Om Johanna och hennes pappa

Johanna Evenson är äldst av prästen Henrik Helanders fem barn. Hon är församlingsmusiker i Norra Ålands församling.

Henrik Helander var kyrkoherde i Hammarland åren 1981–1990, sedan kyrkoherde i Hangö. Han bodde i Hangö fram till sin död. Han dog av en stroke på Marie bebådelsedag, den 17 mars år 2024.

Johanna Evensons anteckningar till sin pappa blev så småningom boken ”Det var något jag ännu ville säga”, som i mars utkom på Fontana Media.

Hon ser inte sin bok som en självhjälpsbok, eftersom den är så personlig, men hon hoppas att de som nås av den ska behöva läsa den. ”Jag hoppas den ska vara en bok som man ger vidare.”

Text och foto: Sofia Torvalds


Kolumn. I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer. 11.3.2025 kl. 13:30

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37

FINLANDS SCOUTER. I år samarbetar insamlingen Gemensamt Ansvar med Finlands Scouter. Temat för årets insamling är ungas möjligheter att drömma och bygga en trygg framtid. Emma Portman jobbar som koordinator för medlemsutveckling hos Finlands Svenska Scouter 3.3.2025 kl. 16:13

Ukraina. Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget. 28.2.2025 kl. 20:47

HALLÅ DÄR. Hon startar en ny barnkör i skolorna i vår. – Att sjunga i kör är en bra form av gemenskap, det motverkar ensamhet, säger hon. 28.2.2025 kl. 21:10

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06

val. Teologie magister Benjamin Häggblom har utsetts till sjukhuspräst i Vasa. Sedan november 2024 har han vikarierat som sjukhuspräst. 26.2.2025 kl. 19:49

val. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Esbo svenska församling har fått tre sökande. 25.2.2025 kl. 13:58

fastan. Under fastan får vi andas ut vår rädsla för att andas in kärlek, godhet, vila – ja, nåd. Det är inget vi måste, kan eller borde göra. Men vi får fasta. 24.2.2025 kl. 19:42

BEGRAVNINGSVÄSENDET. Det händer mycket inom begravningsväsendet just nu, men på gravkontoret i Jakobstad är man van vid att hitta lösningar och möta människor i sorg. 24.2.2025 kl. 15:16

Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

METODISTKYRKAN. Den tidigare metodistbiskopen Hans Växby är död. Han tjänstgjorde för den i Europa lilla frikyrkan i de nordiska länderna och efter Sovjetunionens fall i Ryssland. 31.3.2025 kl. 11:48

sjukdom. Isak Snellman och Johanna Sundqvist-Snellman är i 20-årsåldern, men har redan tvingats hanterat nästan tio år av sjukdom tillsammans. De har blivit vana vid att ställa om och leta lösningar – men oron, tröttheten och dialysen har de alltid med sig. 26.3.2025 kl. 14:22

Lokalt. Tacos och lovsång står naturligtvis på programmet när Replot församling bjuder till Tacom och lovom-söndagar i församlingshemmet. 25.3.2025 kl. 16:48

hopp. – Hopp är inget som kommer till oss som en skänk från ovan, säger Heidi Juslin-Sandin. Tvärtom menar hon. 24.3.2025 kl. 18:48

psykologi. När Trump skällde ut Zelenskyj i Vita huset betraktade den kristna terapeuten Markku Veilo scenen med intresse. – Det var ett klassiskt exempel på hur en människa reagerar utifrån sina känslolås och inte klarar av att bete sig vuxet, säger han. Men vi har alla en del i oss som exploderar eller imploderar oväntat – och den kan vi jobba med. 20.3.2025 kl. 10:01