Han lämnade Östtyskland som barn:  ”Man lär sig av lidande, men man lär sig också mycket av glädje”

Personligt.

Migrationsforskaren Tobias Pötzsch växte upp i Östtyskland och Kanada, och har nu bott över halva livet i Finland. Han har upplevt rasism och orättvisor, men också skönhet, lycka och jämlikhet.

1.4.2025 kl. 15:45

När Tobias ”Tobbe” Pötzsch var tio år, i slutet av 70-talet, lämnade hans familj Östtyskland.

– Beskedet var att vi låter er gå, men ni måste vara ute inom sex månader och ni kan aldrig komma tillbaka. Min mamma grät hela tågresan till gränsen.

Hans pappa var präst, och det var huvudorsaken till att familjen ansökt om att få lämna landet. Han var övervakad och misstänkliggjord.

– Jag var ett av två barn i hela skolan som inte hörde till den kommunistiska ungdomsorganisationen. Att stanna kvar skulle ha begränsat mina livsval – jag hade antagligen inte kunnat studera. Men vem vet. Jag har ofta funderat på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag stannat i Östtyskland och blivit exempelvis rörmokare. Det skulle också ha varit intressant.

De flyttade till Calgary i Kanada, eftersom hans mammas bror bodde där och kunde hjälpa dem.

– För mig kändes det som ett stort äventyr, men för mamma var det svårt. Hon lämnade hela sin familj efter sig. Dagen efter att vi anlänt till Kanada fick hon ett samtal om att hennes mamma hade dött.

Hans mamma bar också på ett tidigare migrationstrauma.

– Hennes familj bodde i Schlesien, i den del som idag hör till Polen. De flydde kriget och gick i tre veckor, en familj med åtta barn, och ett barn blev bortrövat på vägen – men återvände senare till familjen. När de anlände till Östtyskland var de inte välkomna. Migrationsberättelsen är en del av mitt liv och säkert en orsak till att jag forskar i migration idag.


Integrerade sig på svenska

Han har ofta senare tänkt på hur tungt och svårt det var att börja i en skola i Kanada och inte förstå ett ord. Men som barn tänker man inte så mycket på sådant: man bara gör det som måste göras.

– Och jag kände mig välkommen i Kanada. Det hade säkert också att göra med att vi var de ”rätta” migranterna. Vi var vita, vi kom fram ett europeiskt land. Vi hade rätt religion, det fanns inga stora kulturella skillnader.

Efter gymnasiet flyttade han till Edmonton för att studera pedagogik. En orsak till att han ville bli lärare var att han hade haft en underbar lärare när han började skolan i Östtyskland.

Men efter några år av jobb fick han för sig att resa utomlands för några år. En av hans vänner hade gift sig med en flicka från Finland. Varför inte resa dit?

– Året efter att jag kom hit träffade jag min fru Sanna, som är från Åland. Därför integrerade jag mig på svenska istället för på finska. Det har jag inte ångrat. Jag hade jättebra motivation att lära mig svenska: Jag satt med Hbl och med ordboken, och slog upp de ord jag inte kunde. Vissa språk bara tilltalar en. När jag först besökte Åland var det första gången jag kände en tillhörighet i Finland.


Rasism och orättvisa

Han jobbade med ett internationellt utbildningsprogram vid en yrkeshögskola i Esbo. Han stannade, och koordinerade programmet i nästan fjorton år.

– Men under åren blev stämningen på skolan allt mer rasistisk, och det var något både studerande och lärare märkte av. Hela programmet blev ifrågasatt, vi blev misstänkliggjorda och fick varken de resurser eller den information vi behövde.

Andra lärare skrev till administrationen och tyckte att skolan borde sluta ta emot afrikanska studerande för att de är ”akademiskt och intellektuellt underlägsna”. Vid ett möte med andra yrkeshögskolor med internationella program kom man till att man inte rekryterar studerande från vissa länder eftersom de ”ändå inte får jobb i Finland”.

– Jag hade en svart kompis som också var lärare, och vi protesterade ganska högljutt. Han sa: Vad ska jag säga till mitt barn? Jag tror inte att de andra lärarna tyckte att de var rasistiska, men det de sa var rasistiskt. Och vi blev utmålade som besvärliga, sådana som skapar problem. Det blev bara svårare och svårare och jag mådde oerhört dåligt. Min fru sa: du måste därifrån.

Han märker att han fortfarande har svårt att släppa känslan av orättvisa.

– Det frustrerar mig att folk inte själva inser att de begår rasistiska handlingar som borde få konsekvenser. Det leder också lätt till en situation där man börjar ifrågasätta sig själv: Kanske det är jag som är galen? Kanske jag har fel, kanske det här är normalt beteende? Därför var det så viktigt att vi hade en grupp på arbetsplatsen som stödde varandra, att vi höll ihop. Annars hade jag aldrig orkat.

Också hans fru Sanna var ett viktigt stöd.

– Hon är det bästa som hänt mig. Vi har varit gifta i 25,5 år, och det blir bara bättre. Vi skrattar massor. Hon är väldigt bra på att hitta människor som är socialt utsatta, hon har lärt mig att se sådant som jag tidigare förbisåg.


Man lär sig också av glädje

Krisen slutade med att Tobias Pötzsch blev doktorand vid Svenska social- och kommunalhögskolan, och senare universitetslektor.

– Jag jobbade oerhört hårt för att förbereda mig, och jag fick jobbet. Det var som en lotterivinst.

Men den tunga perioden hade också ett pris. Innan han lämnade jobbet på yrkeshögskolan gick han igenom en burnout. Under den perioden blev hans tro viktigare för honom.

Han börjar varje morgon med att läsa Dagens lösen och Stinissens Idag är Guds dag.

– Jag försöker reservera 30–45 minuter för mitt andaktsliv varje dag. Jag hade den här stunden som tröst och vägledning när jag blev utbränd – den blev mycket viktigare då. Stinissen har tanken att man lär sig mest av lidandet. Jag vet inte om jag håller med om det, men man lär sig en hel del. Själv tycker jag att man lär sig ganska mycket också av glädje.

Han trivs fortfarande väldigt bra i Finland, och han gillar att bo relativt nära Tyskland.

– Jag tycker också om det nordiska. Det är härligt att sitta på möten med människor från Danmark och Norge och Sverige, och inse att de flesta förstår varandra. Jag tycker också om det socialdemokratiska välfärdssystemet, tanken att det är allas uppgift att ta hand om varandra. Naturen är också en orsak. Vintrarna är dessutom mildare i Finland än Kanada: I Edmonton fanns det veckor då det var minus 30.


Vi lever i en tid då det händer mycket världspolitiskt, inte minst med tanke på migration. Känner du existentiell ångest över det?

– Ja, jag känner det som på tyska kallas weltschmerz. Häromveckan var jag i München på en konferens som handlade om migrationspolitik i Europa. Vi skulle berätta hur det ser ut för migranter i våra länder, och det var oerhört sorgligt. Den samhälleliga attityden har hårdnat överallt.

Han överlever sin weltschmerz genom att forska i migration, minimera sitt nyhetsintag – och cykla.

– Det är motvikt, jag sätter mig på cykeln och trampar. Jag tränar ju också, så det är inte alltid ett nöje. Men med cykling finns det ganska mycket att koncentrera sig på, man kan inte fundera så mycket på annat.

Ibland går han också i kyrkan, men inte så ofta som förr. Han har problem med den fromma skenhelighet han ibland har upplevt.

– Jag tycker om att diskutera de stora frågorna. Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad är meningen? Även om man kommer till olika slutsatser är det intressant att befatta sig med det. Mina föräldrar sa alltid: lita inte på myndigheter, granska alltid allting och vad kritisk. När jag ser på Jesus liv i Bibeln får jag syn på samhällskritiken och att han står upp för de svaga. Det var viktigt för mina föräldrar och är viktigt för mig.

Han gillar också att Jesus inte väjde för det obekväma: att umgås med människor som andra stöter ut från gemenskapen.

– Om man verkligen omfamnar det kristna budskapet tycker jag man borde inse att kärleks- och inkluderingstanken gäller alla.


Tobias ”Tobbe” Pötzsch

Universitetslektor i socialt arbete och forskardoktor.

Bor i Munkshöjden i Helsingfors med sin fru Sanna.

Har familj i Kanada och i Tyskland.

Om att president Trump vill ta över Kanada: Det kommer inte att ske.

Motto: Gör dina portar vida. ”För mig handlar det om att ge mer av sig själv, vara närvarande och inkluderande.”

Text och foto: Sofia Torvalds


riksdagsvalet. Kyrkpressen hör sig i en valenkät för om topptemana i riksdagsvalet i april. Överraskande få av de dagliga krisorden i medierna dyker upp i svaren från Lappträsk i öster till Jakobstad i norr. Många lyfter i stället upp den finländska skolan. 7.2.2023 kl. 09:56

ungdomens kyrkodagar. Jamika Sandbäck och hennes vänner har skickat in fem ärenden om ungdomar och unga vuxna i kyrkan till årets UK. 27.1.2023 kl. 16:05

kyrkoherdar. Har sina rötter i Matteus omfattande ungdomsarbete. Hon är enda sökande. 30.11.-0001 kl. 00:00

ungdomens kyrkodagar. En bönestund under konfirmandlägret var av avgörande betydelse för Jakob Nylund. – Det var som om hon bad för mig med Jesu röst, säger han. 27.1.2023 kl. 15:10

ekonomi. Ekonomigurun Sixten Korkman skrev en bok om allt det vi måste tro på om vi ska ha ett sunt ekonomiskt system. Utan Luther skulle vi inte vara där vi är i dag, skriver han. 25.1.2023 kl. 19:00

delaktighet. Elisabeth Hästbacka har doktorerat i socialpolitik på temat delaktighet i samhället för personer med funktionsvariationer. Numera jobbar hon med tillgänglighetsfrågor och har sett vad också kyrkan kunde jobba på. Hon har en hälsning till alla förtroendevalda. 25.1.2023 kl. 15:21

ungdomens kyrkodagar. Vem är du? Johannes Winé är med i planeringsgruppen för Ungdomens kyrkodagar. – Det är ett evenemang som alltid har fått mig att komma tillbaka. 25.1.2023 kl. 10:00

Personligt. – För mig var det en andlig upplevelse att vara utbränd. Som tonåring kändes de vuxnas kristendom som ett skal utan känsla, säger Hanna Klingenberg, redaktör för teve-programmet Himlaliv. 24.1.2023 kl. 18:00

LUTHERFORSKNING. Medan Leif Erikson forskat i Luthers skrifter har han överraskats av att frälsningsvissheten förekommer i det mesta reformatorn skriver. 14.2.2023 kl. 09:00

OVAN I KYRKAN. Som barn gick jag i tant Signes söndagsskola. Där hade vi en sparbössa som vi idag kanske skulle uppfatta som rasistisk, för på den fanns gestalten av ett svart barn som knäböjde och nickade tacksamt med huvudet varje gång det sattes en slant i sparbössan. 14.2.2023 kl. 09:07

musik. Tove Wingren är skivaktuell med sina två musicerande släktingar Patrick Wingren och Rickard Slotte. – Samarbetet är glatt och fyllt av tacksamhet, säger Tove Wingren 23.1.2023 kl. 11:18

pris. Gustav Björkstrand har skrivit tolv böcker "efter sin senaste pensionering". Han fick Tollanderska priset för sin nya bok om psalmförfattare, men också för hela sitt livsverk. 15.2.2023 kl. 10:02

OVAN I KYRKAN. Efter gudstjänstens inledning följer oftast syndabekännelsen. För en del känns den som ett slag i ansiktet. Varför ska man säga att man är syndig om man inte alls känner sig så? 26.1.2023 kl. 00:00

KYRKOHERDETJÄNST. Nu ska Pedersöre få en ny kyrkoherde igen. Tjänsten förklaras ledig att sökas, och de sökande kommer att intervjuas av domkapitlet den 20 mars. Valet förrättas som ett direkt val, men valdagen är ännu inte fastslagen. 20.1.2023 kl. 11:05

BROTTSMISSTANKE. Polisen har inte funnit några orsaker att misstänka brott i Vasaförsamlingarna. Det visar förutredningen som nu är klar. 30.11.-0001 kl. 00:00

PRÄSTER. Över 400 gudstjänster, dop, vigslar och begravningar på ett år – det kan tre präster i en medelstor finlandssvensk församling få dela på. Prästernas arbetsmängd varierar stort från församling till församling, visar Kyrkpressens granskning. 15.7.2024 kl. 10:00

SOMMARSÅNG. För 25 år fick skådespelaren Riko Eklundh en idé om göra en sommarkonsert i Nötö kyrka i Nagu skärgård. Idén förverkligades och konserten blev en succé. I år firar Sommarsång jubileum med två konserter. 16.7.2024 kl. 18:41

PRAKTISK TEOLOGI. Cecilia Nahnfeldt är professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Hon har fördjupat sig i tanken om att kallelse är någonting som kommer utifrån, mer än inifrån. Och hon ser att det finns en förväntan på kyrkan, 12.7.2024 kl. 10:00

tro. Jag känner djup trygghet i tanken att längta efter Gud och hans rike. Kanske är det också att tro? 11.7.2024 kl. 16:24

FREDSARBETE. Att arbeta för fred är ett komplext jobb anno 2024. Men om man dummar ner det lite kanske man kunde säga att principerna är ungefär desamma som i en parrelation – om man vill nå fred gäller det att lägga egot åt sidan, spela med öppna kort och försöka förstå den andra parten. Minna Kukkonen-Karlander, elev till Martti Ahtisaari, öppnar upp om arbetet för fred i en tid av polarisering. 11.7.2024 kl. 18:11