Wycliffe Nsheka är chef för Kyrkans utlandshjälps arbete i Uganda, och han har aldrig varit mer stressad än han är nu.
– Att projekt avslutas omedelbart, trots att man uppfyller alla villkor – det händer bara inte. Föreställ dig hur jag måste förklara för de lokala myndigheterna och mottagarna att vi slutar understöda dem. De förstår bara inte. Barn med handikapp, tonårsmammor – jag kan inte förklara vändningarna i USA:s utrikespolitik för dem.
Han är uppgiven, på gränsen till förtvivlad. Många av de projekt som han jobbar med har varit samfinansierade och fått betydande bidrag från USA. När president Trump för några veckor sedan bestämde att det amerikanska biståndet läggs på is var verkningarna stora i Uganda.
Vilka program påverkas mest?
– Alla biståndsprojekt i Uganda påverkas. Ett stort projekt kring hälsa är i fara: hjälp till människor som har HIV, program för att bekämpa malaria och tuberkulos, program som försöker stärka landets hälsovårdssystem, program mot omskärelse … Men för vår del är det utbildningen som berörs.
– Först, när projektpengarna lades på is, sa jag upp personal och 50 lärare. Nu kommer jag att tvingas säga upp fler, kanske alla. Och en skola utan lärare … där händer inget. Problemet med Trump är att han inte tänker på grundläggande mänskliga rättigheter. Hur kan man säga att man inte bryr sig om jämlikhet, mångfald och inklusivitet? Vi ser nu andra länder följa samma exempel. Attityden till bistånd har förändrats i det välbärgade väst.
Vad tänker du om framtiden?
– Uganda är i en svår situation, för vårt land är ett av de stabila länderna i den här regionen. Vi får många flyktingar från Kongo och Sydsudan. I framtiden måste vi jobba mer mot olika länders regeringar. Vi måste också samarbeta mer med kyrkor. Vi tänker också på att försöka nå ut till olika stiftelser, företag och privatpersoner. De superrika tänker kanske bara på avkastningar av sina aktier och på hur de ska få lägre skatter. Men i det globala system vi har kan man inte förskansa sig i sina egna länder, man måste också tänka på andra.
Har den här tiden varit tung för dig personligen?
– Förstås. Det är mars nu, och vi gör upp kontrakt med människor för ett år i taget, i januari. Och i februari måste jag gå till dem och säga: vi river upp ditt kontrakt. Mitt emot mig på kontoret sitter en människa som berättar att hen tagit ett banklån som hen inte nu kan betala. Ärligt sagt är det väldigt traumatiskt. Som människa ser jag lidandet, men jag är bakbunden och kan inget göra. Jag kan bara säga: jag behåller dig gärna, men jag kan tyvärr inte betala dig. Vad kan jag göra? Det är alldeles fruktansvärt.
– Det jobb som förr gjordes av fyra personer måste nu göras av en. Jag vet inte hur jag ska lösa pusslet. Redan arbetsdagarna blir så långa. God administration kräver att det är olika personer som kontrollerar och godkänner olika processer. Du måste ha en grundstruktur med folk för att det ska fungera.
Kan man sammanfatta det så här: Det känns hopplöst, men du måste ändå försöka omorganisera allt?
– Ja, det är korrekt uttryckt. Jag måste lista ut hur jag kan bibehålla våra interna kontrollmekanismer. Det är verkligen ett pussel. Varje dag gör jag upp en modell, konstaterar att den inte fungerar, och förkastar den. Och följande dag gör jag upp en ny modell … jag hittar alltid något problem. Jag har aldrig upplevt något liknande under hela min karriär.
Wycliffe Nsheka
Gör: Ansvarar för Kyrkans utlandshjälps projekt i Uganda.
Bakgrund: Har jobbat med bistånsfrågor i 23 år.
Hälsning till KP:s läsare: ”Ni kan hjälpa genom att donera pengar. Vi lever i en tid då kyrkorna verkligen behövs. Folk tror att deras bidrag inte gör någon skillnad, men det här är något vi kan göra tillsammans.”