Närmare 3 000 finlandssvenskar beräknas varje månad göra frivilliginsatser i någon av församlingarna i Borgå stift. Det hävdar storundersökningen Gallup Ecclesiastica 2024.
Frågar man hur många som någon gång i livet har ställt upp som frivilliga i kyrkan kan siffran enligt statistikern Veli-Matti Salminen på Kyrkans forskning och utbildning stiga till över 25 000. Då räknas ännu inte hjälpis-gängen i konfirmandarbetet, eller förtroendevalda.
I den offentlighetsbild den evangelisk-lutherska kyrkan visar upp syns medlemmarna sällan. I den minutiösa statistik som kyrkan för bokförs lekmannainsatser inte alls.
Om gudstjänsten blir för torr
Sixten Ekstrand, direktor vid Kyrkans svenska central KCSA säger sig på sistone ha fått flera exempel på hur man gärna säger att man vill aktivera kyrkans medlemmar i församlingarna, men att det sedan ändå ganska fort blir stopp.
Ett exempel: En ung mamma som har kontakt med många barnfamiljer, har idéer om hur man kunde utveckla familjegudstjänsten i församlingen. Det blir ofta torrt och tråkigt och gudstjänstschemat ska följas till punkt och pricka.
Mamman och hennes väninnor vill jobba med drama, andra tilltal och involvera barnen mera. Med sin andliga inriktning skulle hon göra det bra, också till innehållet – men de anställda i församlingen är tveksamma.
I bloggen Kyrka.nu skriver Sixten Ekstrand om gapet mellan ord och handling. Kyrkan talar om en lutherskt dynamisk och demokratisk församlingssyn men har i praktiken ”en uppifrån styrd hierarki [...] som i sämsta fall reducerat en stor del av Kristi kropp till objekt för proffsens verksamhet”, skriver han.
”Inget språk för nya gemenskaper”
På omkring 20 håll i landet har finska evangelisk-lutherska församlingar nya former för medlemsdrivna gudstjänstgemenskaper, i allt från Esbo till Nyslott eller Rovaniemi.
På svenska finns Puls i Helsingfors som dock i fjol kom i konflikt med församlingen så att den medlemsdrivna gemenskapen tog sin verksamhet ur Petrus församling.
– Det finns så lite språk för hur man inom kyrkan kan starta nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen, 34.
Hon kommer ursprungligen från Karleby, men blev under åtta år i Helsingfors en del av Puls och till sist anställd som dess projektsekreterare.
Ida-Maria Pekkarinen har jobbat med en ny generations gemenskaper i Tammerfors. Foto: Veikko Luukkonen.
– Finska Verkosto i Helsingfors är ett jättebra exempel på en ny form av gemenskap. Men på svenskt håll tycks det alltid finnas ett motstånd, ”vem styr, vem kontrollerar det här?” Det känns inte sunt. Kan man inte i stället stöda, så att det ska växa och bli någonting? säger hon.
Husband ersätter orgeln
Sedan ett drygt år är Ida-Maria Pekkarinen tjänstledig från Petrus och har i stället jobbat med den evangelisk-lutherska samfällighetens Uusi Verso-verksamhet i Tammerfors.
De nya gemenskaperna liknar ofta varandra: en enkel mässa med vardagliga ramar, förbön, nattvard, lovsång med ett husband och många medlemmar involverade.
I Pispala kyrka i Tammerfors samlar formatet varje vecka drygt 200 personer; en annan liknande gudstjänst i en annan förort i snitt 90.
Pionjären på alternativ evangelisk-luthersk gudstjänst är förstås finska Tomasmässan som startades redan 1988. För att inte då tala om väckelserörelserna där medlemsdriven verksamhet är såväl vardags- som söndagsmat.
Sparsamt på svenska
På svenska finns det få alternativa, modernare gudstjänster i folkkyrkoförsamlingarna. I Jakobstad finns Fokus-gudstjänsterna en söndagskväll i månaden. De har sina rötter i en utbrytargrupp på 00-talet, som sedan stegvis har smält tillbaka in i fadershuset, Jakobstads svenska församling.
I Kvevlax introducerar Korsholms församling nu en gång i månaden ett liknande lättare gudstjänstkoncept. Det blir dessutom den huvudgudstjänst som kyrkoordningen stadgar ska hållas varje söndagsförmiddag.
”Du är inte just nu där”
I Tammerfors har Ida-Maria Pekkarinen som anställd lett Uusi Verso-nätverkets smågruppsarbete med böne- och cellgrupper och lite vidare vardagsgemenskaper kring vissa åldersgrupper eller intresseområden. En sådan pienyhteisö är till exempel Eräversot, en kristen gemenskap kring friluftsliv, natur och utflykter.
"Jag behöver vara redo för ganska allvarliga samtal med någon vars eget liv inte är i det skede där hen kan vara ansvarig för andra människor.”
– En av Uusi Versos värderingar är lupa innostua; det är tillåtet att bli ivrig över någonting, ta det vidare och skapa nytt, säger Ida-Maria Pekkarinen.
– Startar du en Uusi Verso-grupp behöver du vara kopplad till dem som leder hela arbetet. Men jag behöver vara redo att hålla också ganska allvarliga samtal med någon och säga att ”just nu tycker jag inte att ditt eget liv är i ett skede där du kan vara ansvarig för andra människor”.
I Uusi Versos gudstjänster predikar medlemmar ibland, men då med coachning både före och efter av en präst, som också svarar för nattvarden i mässan.
Praxis varierar i landet. I Jakobstad har man aldrig nattvard i Fokusgudstjänsten.
– Jag tror det är viktigt att vi har ett mångsidigt sätt att fira högmässa tillsammans. Jag körde fram att vi inte ska ha egna nattvardsgångar utan gemensamma. Jag skulle vara försiktig med att sätta ut församlingens gudstjänst, högmässan, på entreprenad till en cellgrupp, säger kyrkoherde Jockum Krokfors.
Samtidigt behöver medlemsaktiviteten i olika grenar i församlingen goda lösningar, säger han.
– Det är jätteviktigt! Jag hoppas att inte vi präster inte upplevs som något slags konkurrenter med lekmän, utan att man ska kunna samarbeta.
Slå vakt om gemensam gudstjänst
Vid domkapitlet i Borgå slår stiftsdekan Mia Anderssén-Löf i kyrkolagen och kyrkoordningen. Hon konstaterar att den förutsätter att en präst leder det vi traditionell mening kallar gudstjänst. Kyrkoherden är i sin tur ansvarig för församlingens gudstjänstliv, liksom all annan verksamhet i församlingen, säger hon.
Mia Anderssén-Löf ser det som viktigt att många är delaktiga.
– Det är kyrkans frihet och liv. Men å andra sidan: har man omgärdat någonting med regler eller lagar så är det för att skydda det som är gemensamt och heligt för oss – i det här fallet gudstjänsten, säger hon.
”Ny snäv syn på ledarskap”
Vid kyrkans svenska central KCSA är Sixten Ekstrand kritisk till att en ny generation teologer och ledare i kyrkan allt oftare har en snäv syn på ledarskap så att de kan bli väldigt kontrollerande gentemot medlemmarna.
Under domkapitlet finns en inspirationsgrupp kring gudstjänslivet. Att någon vid hans avdelning KCSA tydligare skulle jobba med medlemsaktivitet i stiftet tycker han ändå inte behövs; det ska ingå naturligt i de anställdas arbetsbild, säger han.
Tack-men-nej-tack blir det hos kyrkoherde Jockum Krokfors i Jakobstad.
– Stift, domkapitel och central förvaltning kan nog inte göra så mycket här. Det här är så lokalt förankrat, säger han.
- - -
Läs också Kyrkpressens ledare "Lekmannen - begrav ordet".