”Visdagboken” har varit ett terapeutiskt sätt att bearbeta livet, säger Matte Fontell.

Matte Fontell: "Jag blev helad bit för bit från skammen"

Personligt.

För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet.

20.2.2025 kl. 18:53

Mats ”Matte” Fontell växte upp i en medelklassfamilj i Esbo, i skuggan av en jätteduktig storebror.

– Min bror var bra på allt: han hade lätt i skolan och var skolans bästa fotbollsspelare. Jag var ett överaktivt barn och hade det svårare. Genast när skolan började utmärkte jag mig med att rymma. Idag hade jag säkert fått adhd-diagnos.

Men han hade en annan utmaning: han led av svår stamning. Stamning är en neuropsykiatrisk funktionsvariation som är ärftlig. Matte Fontell hade exempelvis en faster som i tiden fick höra att hon inte kan bli lärare eftersom hon stammar, men som sedan blev rektor i Åbo.

– Jag måste omedvetet ha märkt att när jag spelar teater eller sjunger, då stammar jag inte. Jag flydde stamningen in i den kreativiteten. Jag började skriva sånger och verser redan i tolvårsåldern.

Att spela teater och sjunga var också en social räddningsplanka.

– Det var en sådan lycka att kunna göra min röst flytande när jag förställde den. När jag gick i nian hade jag ena huvudrollen när vi satte upp Astrid Lindgrens Rasmus på luffen i skolan.

Det var viktigt för honom att vara bra på något, eftersom det enda ämne han lyste i var uppsatsskrivning.

– Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet.


Helad bit för bit

Än idag kan han känna sig förundrad över att han klarade av att bli en offentlig person, ”den stammande trubaduren” i Borgå stift. Att han vågade bli ungdomsarbetsledare. Att han vågar tala och stå på scen.

– En gång i min ungdom gick jag på ett helandemöte med en brittisk predikant för att jag så mycket önskade bli kvitt min stamning. Medan predikanten bad människor med olika krämpor komma upp till förbön bara väntade jag att han skulle nämna någon som stammade. Men det gjorde han inte. Efteråt sökte jag upp honom och bad om förbön. När han bett för mig tittade han på mig och sa att han tror att stamningen kommer att lätta bit för bit, under livet. Idag ser jag att han hade rätt.

I tonåren ledde stamningen till många förödmjukande situationer.

– Det var ett helvete. I tonåren vill man ju vara som alla andra, och när man inte får ut orden … Jag undrade om någon flicka någonsin skulle vilja börja sällskapa mig. Det hände ju också att någon var intresserad men drog sin undan när hon märkte att jag stammade.


Skrivandet fördriver skammen

Stamning i sig är förknippad med mycket skam. Men också det här med att inte vara lika duktig som storebror var skamfyllt.

– Det var mycket som gick åt pipan i tonåren, kanske på grund av stamningen eller min livlighet. Jag hamnade i fel sällskap, jag blev relegerad, jag använde tidigt alkohol och rökte. När jag drack stammande jag mindre.

Idag tänker han att det var Guds beskydd att han inte hamnade på riktigt dåliga vägar. Efter skriban fångade kyrkan upp honom.

– Det blev min räddning. Ungdomsledaren sa att kyrkan behöver sådana som du, sådana som sjunger och spelar gitarr. Han tog mig till Höstdagarna och där fick jag sjunga mina visor för 1 000 deltagare.

Skrivandet är än idag ett terapeutiskt verktyg för honom. Han kallar visorna sin dagbok.

– I slutet av 90-talet hade jag jobbat som ungdomsledare i femton år och vi hade haft ett jättejobbigt läger. Jag kände mig färdig med skriban. Då såg jag i tidningen att Församlingsförbundet utannonserade en romantävling. Jag insåg genast att jag ska skriva en roman som handlar om ett konfirmandläger där en konfirmand dör.

På två veckor skrev han en råversion liksom i trans, med tårarna rinnande nedför sina kinder.

– Jag sov knappt. Och boken fick delat första pris och sålde bra, också i klassuppsättningar. Jag var så stolt! Jag träffade sedan min gamla rektor från Munksnäs högstadieskola, hon kom fram till mig och sa: Jag visste nog alltid att det kommer bli nånting av dig också. Det värmde så mycket.

Efter det orkade han med jobbet igen.


Dela det personliga

Han har valt att sjunga visor som är mycket personliga.

– Några tycker kanske att det är motbjudande och patetiskt men ganska många tycker om det också.

En visa som många gamla konfirmander kommer fram och kommenterar är ”Livet är inget Nintendo”.

”Livet är inget Nintendo / där Gud styr vart enda steg jag tar / då blir livet fort ett än sen då / och ansvaret jag har finns inte kvar.”

Han tycker det är viktigt att säga vi har ett ansvar för hur vi lever våra liv.

– När jag sjunger den visan brukar jag berätta om min barndomskompis, vars pappa var diplomat i Irak. En dag när de körde utanför Bagdad frågade han sin pappa varför det finns så mycket bilskrot längs vägarna. Och pappan svarade att de gör helt vansinniga omkörningar, för de tänker att om Gud har bestämt att jag ska dö idag, då gör jag det oavsett hur jag kör.

Hans väg har inte på nåt vis varit spikrak. Han har varit gift i 40 år och har underbara barn, han har mycket att vara tacksam för. Men med jämna mellanrum ramlar han ner i en grop.

– För kanske tio år sedan ringde telefonen hemma i Ebbo en sommardag. Det var Marja från Stockholm. Henne lärde jag känna då jag studerade i Borgå på 80-talet, vi var nära då men tappade sedan kontakten. Hon ringde precis när jag hade en dyster period, och hon frågade: Är du lycklig?

En insikt han fick efter det samtalet resulterade i en sång: ”Så efter samtalet snurrar frågan kvar / Är jag lycklig och är det i så fall sant? / tills jag inser nånting och säger till mig själv / att hela frågan är ganska ointressant / För lyckan den kommer, lyckan den går / Men nåt större har jag förstått / Ett liv med kärlek och innehåll / är ju den största gåva som jag fått.”

Men det finns också sådant som det inte går att skriva sånger om. För tjugo år sedan dog hans mamma, som var hans bästa vän och största uppmuntrare, i en trafikolycka på Tavastvägen i Helsingfors. Hon blev påkörd av en buss.

– Otaliga gånger har jag drömt om att hon kommer och ringer på. Jag skrev en kolumn om det – men jag fick inte ihop det till en sång. Den blev för patetisk.

Men det gör ingenting. Det som inte blir en sång blir kanske en kolumn.

– Jag tror att när jag blir pensionär kommer jag att sitta vid min skrivmaskin och jobba i trädgården, som min pappa gjorde.


Mats ”Matte” Fontell

– Ungdomsarbetsledare i Borgå domkyrkoförsamling. Kolumnist vid Borgåbladet. I höst skrev han sin hundrade kolumn.

– Fru och tre vuxna barn. Bor i Ebbo.

– Barndomsfamilj: En teaterintresserad och sjungande mamma, och en pappa som var chefredaktör för tidningen Trädgårdsnytt och skrev historiska memoarer. Två
äldre syskon.

– Drömmer om: att skriva en andaktsbok.

– Artist han lyssnar mycket på: Melissa Horn.

– Aktuell med i vår: Trubadurkonsert för att fira att hans visdagbok fyller 50 år. Ordnas på kulturhuset Grand i Borgå 6 april kl. 18.

Text och foto: Sofia Torvalds


kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37

FINLANDS SCOUTER. I år samarbetar insamlingen Gemensamt Ansvar med Finlands Scouter. Temat för årets insamling är ungas möjligheter att drömma och bygga en trygg framtid. Emma Portman jobbar som koordinator för medlemsutveckling hos Finlands Svenska Scouter 3.3.2025 kl. 16:13

Ukraina. Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget. 28.2.2025 kl. 20:47

HALLÅ DÄR. Hon startar en ny barnkör i skolorna i vår. – Att sjunga i kör är en bra form av gemenskap, det motverkar ensamhet, säger hon. 28.2.2025 kl. 21:10

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06

val. Teologie magister Benjamin Häggblom har utsetts till sjukhuspräst i Vasa. Sedan november 2024 har han vikarierat som sjukhuspräst. 26.2.2025 kl. 19:49

val. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Esbo svenska församling har fått tre sökande. 25.2.2025 kl. 13:58

fastan. Under fastan får vi andas ut vår rädsla för att andas in kärlek, godhet, vila – ja, nåd. Det är inget vi måste, kan eller borde göra. Men vi får fasta. 24.2.2025 kl. 19:42

BEGRAVNINGSVÄSENDET. Det händer mycket inom begravningsväsendet just nu, men på gravkontoret i Jakobstad är man van vid att hitta lösningar och möta människor i sorg. 24.2.2025 kl. 15:16

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00

litteratur. Då Emma Ahlgren skriver fiktion är det roligt, absurt, vasst och mörkt. Men hon påminner om att det i verkligheten finns hjälp mot mörker. Det finns terapi och medicin. Och djur. Och ibland också Gud. 14.2.2025 kl. 13:37

sibbo. Det krävs inget annat än en vilja om att be. Man behöver inte vara van vid bön eller vältalig. Kraften i bönen ligger inte hos den som ber, utan hos den som hör bönen. Alltså hos Herren själv. 9.4.2025 kl. 15:22

Personligt. – Jag tvivlar ibland på både Gud och på konsten. Däremot tror jag starkt på att vi ska dela våra frågor och tvivel med varandra, säger Marika Westerling. 25.3.2025 kl. 17:10

METODISTKYRKAN. Nya biskopen Knut Refsdal valdes att leda Metodistkyrkan i norra Europa – fast han sedan i fjol jobbar i en luthersk församling i Norge.. 4.4.2025 kl. 10:45

SAKNAD OCH SORG. När Johanna Evensons pappa plötsligt gick bort i en stroke förlorade hon en av de viktigaste personerna i sitt liv, den ständiga lyssnaren, den trygga basen, familjens nav. – Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom. 3.4.2025 kl. 10:00

Personligt. Migrationsforskaren Tobias Pötzsch växte upp i Östtyskland och Kanada, och har nu bott över halva livet i Finland. Han har upplevt rasism och orättvisor, men också skönhet, lycka och jämlikhet. 1.4.2025 kl. 15:45