Redan som ett litet barn upptäckte Simon Westerlund berättelsernas kraft.
– Jag har mina föräldrar att tacka. De läste alltid sagor högt för mig. Jag älskar berättelser, sagor och fiktion. Det är det mest direkta och mest pedagogiska sättet att återspegla verkligheten. Berättelser är ett språk för att beskriva verkligheten.
Han tänker på den klassiska berättelsen om en riddare som dräper en drake.
– Sagan uttrycker komprimerat väldigt stora och djupa sanningar om verkligheten, om vår existens och vårt liv. Alla har drakar att dräpa – antingen drakar inom oss själva eller drakar utanför oss som står i vår väg. Alla bör vi vara modiga och våga ta striden med draken, oavsett om vi tror att vi kan övervinna den eller inte.
Simon Westerlund är född och uppvuxen i Nykarleby. Berättelserna förde honom sedan till Åbo efter studierna. Han började studera historia.
– Historia är berättelsen om människan. Jag märkte att historia först och främst är ett verktyg för att lära mig förstå mänskliga fenomen och samhälleliga strukturer.
Han trivdes mycket bra i Åbo.
– Jag tog väldigt lång tid på mig att bli färdig kandidat. Jag sjöng om studentens lyckliga dagar, rent bokstavligt. Med tiden började jag leva odisciplinerat och för begärsbejakande.
Tron som vägledning
För honom har den kristna tron alltid varit en självklarhet.
– Jag är uppfostrad i ett kristet hem. Min mor hade söndagsskola, och vi gick i kyrkan då och då. Jag var väldigt aktiv i Kyrkans ungdom, främst för det sociala.
Tron fanns alltid i bakgrunden under hans uppväxt.
– Det var ingenting jag ifrågasatte eller tvivlade på. Mitt historiska intresse innebar också att jag hade ett intresse för religion.
Men under studietiden började han brottas med Gud.
– Vi lever i en tid som är väldigt fientlig till religion överlag. Jag fann mig i en situation där jag frågade mig: Vad är meningen med allt? Studier, examen, jobb, arbete – för att sedan dö. Varför bry sig?
Det var en självklarhet för Simon att Herren vakar över människan och att vi kan förlita oss på honom.
– Men tron hade inget praktiskt utrymme i mitt liv och spelade ingen roll. Min brottningsmatch ledde mig tillbaka till Kristus. Jag insåg att om kristendomen är sann, så innebär det något för oss människor och för våra liv. Och viktigast av allt – det som vi alla siktar på, men som vi inte kan förstå: det eviga livet.
– Det var ett uppvaknande. Jag började på allvar studera kristendomen och kyrkans historia. Snart kom jag fram till att Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inte var något för mig.
En ny kyrklig hemvist
Han vände sig först till katolicismen.
– Jag satte mig in ännu djupare i katolsk teologi och kyrkohistoria. Jag var väldigt entusiastisk och självsäker. Jag tog ganska hastiga steg till att bli medlem i Katolska kyrkan.
Men Simon hade också en god vän som hörde till den ortodoxa kyrkan.
– Tack vare honom fick jag en inblick i den kyrkan. För västerlänningar är den ortodoxa kyrkan väldigt främmande. Den figurerar sällan seriöst i det vi lär oss i skolan eller i den litteratur som vi konsumerar senare i livet.
– Men eftersom jag hade gett mig in i katolicismen så entusiastiskt, lärde jag mig av det. Jag lät vägen till den ortodoxa kyrkan vara lång och utdragen.
Simon blev officiellt upptagen i den ortodoxa kyrkan 2020.
– Jag besöker den ortodoxa kyrkan i Hagalund ganska ofta, eftersom det är den närmaste kyrkan. Här Helsingforsregionen är vi bortskämda att med att ha många olika kyrkor att besöka. I många ortodoxa församlingar råder prästbrist, vilket gör att liturgi ofta bara hålls en gång i månaden, eftersom prästen roterar mellan olika orter.
Kan du berätta lite om den ortodoxa praktiken och vad den betyder för dig?
– Den ortodoxa praktiken bygger på bön, fasta, deltagande i liturgin och nattvarden, självransakan och syndabekännelse samt Bibelläsning. För mig är kyrkan terapi och medicin – en väg att hela vår fallna natur och våra brister, för sådant som är ont och ohälsosamt.
Simon Westerlund ser fastan som en central del av det ortodoxa livet.
– I protestantiska kyrkan finns ingen egentlig fasta längre, enligt mig. Den ortodoxa traditionen har tydliga regler och syften. Fastan handlar om att avstå från vissa typer av mat, som kött och animaliska produkter, och infaller vid särskilda tider, till exempel före påsk och jul, samt varje onsdag och fredag.
För Simon, som inte fastat tidigare, är det en utmaning.
– Det är svårt eftersom fastan belyser just de svagheter vi försöker övervinna.
Han beskriver fastan som ett andligt verktyg, jämförbart med träning.
– Precis som kroppen behöver vilodagar för att orka, behöver vi också perioder utan fasta.
I samråd med sin andliga fader har Simon valt lätta lite på fastan.
– Jag kämpar fortfarande, särskilt med maten, men jag försöker.
Flytten till Helsingfors
Vi hoppar tillbaka till 2019. Simons och hans frus hyreslägenhet i Åbo såldes. De blev bostadslösa. I samma veva behövde Simons morbror en hyresgäst till sin bostad i Mattby, Esbo.
– Ingen av oss hade jobb, men vi flyttade ändå. Väldigt snart kom pandemin. Jag sökte jobb i tech-branschen, men det var lönlöst.
Simon hade en väninna som jobbade som lärare.
– Hon uppmanade mig att ringa rektorn. En veckas arbete blev två och ett halvt år.
Simon har alltid fått höra att han skulle bli en bra lärare.
– Jag kämpade mot mitt öde. Jag är väldigt social och pratglad. Pojken i mig har aldrig riktigt dött. Jag kom bra överens med eleverna, även de tuffa pojkarna. Jag trivdes väldigt bra.
Just nu studerar han till behörig historielärare.
– Jag saknar eleverna! De gör att det aldrig någonsin finns en tråkig stund.
Han funderade länge på hur ekonomin skulle gå ihop under studierna.
– Det är svårt för utlänningar att få jobb i Finland. Men min fru fick jobb på Luckan i Helsingfors. Hennes första arbetsdag var samma dag som jag började studera.
Simon Westerlund
– Bor i Esbo, född och uppvuxen Nykarleby. Bodde länge i Åbo under studietiden.
– Har studerat historia och filosofi. Just nu slutför han sina studier till historialärare.
– Är 31 år.
– Gift med Amanda, som kommer från England. ”Av någon anledning har engelskan alltid varit exceptionellt stark för mig. När jag träffade Amanda insåg jag att Herren hade förberett mig för ett liv tillsammans med henne. Hon brukar också säga att jag, med mitt sätt och mina manér, är mer engelsk än någon engelsman hon någonsin träffat.”