Andrey Heikkilä föddes i Sovjetunionen år 1985. När han var två år lämnade hans pappa familjen för att aldrig återvända. Hans mamma Natalia var gymnastiklärare och skidtränare.
– Jag reste mycket med henne. Det fanns ett team som skidade, hon var tränaren och jag var den lilla pojken som hejade på dem och frös. Vi åkte alltid tåg eller buss. Jag minns fortfarande hur tågen doftade: kol och tobak.
Den lilla familjen bestående av mamma, en tolv år äldre syster och Andrey bodde i Kingisepp, ungefär 100 kilometer från S:t Petersburg. När perestrojkan kom sprack den vardag de byggt upp. Hans mamma var lärare och fick ingen lön efter att statsapparaten kollapsade.
– Mina första minnen är av hur fattigt vi hade det. Vi hade ingen mat. Vi hade två getter och fick lite mjölk. Min syster brukar säga att jag egentligen inte haft någon barndom.
När samhällssystemet kollapsade kom kriminaliteten. Kingisepp är en gränsstad till Estland, och det bidrog till gängbildningen.
– Man hörde ofta ljudet av skott, jag såg kroppar ligga på gatan. När jag studerade till elektriker vid en yrkesskola som tonåring sa de att 80 procent av eleverna använde eller sålde droger.
Han hörde till den minoritet som inte gjorde det – men det var för att han hittat kyrkan.
”Vill du hjälpa till?”
När Andrey Heikkilä växte upp visste han inget om Gud eller religion.
– Min mamma var en mycket aktiv propagandist: under Sovjettiden gjorde hon ständigt reklam för kommunismen. Hon kom till tro år 1995, några månader efter att jag började gå i kyrkan. För att förstå min mamma måste man tänka på hennes barndom. Min mormor skickades till fångläger i Sibirien under Stalins tid. Hon arbetade som bibliotekarie och upplevdes som opålitlig. Så min mamma tillbringade sina första fem år på lägret. På lägret fick hon varken kärlek eller förståelse, därför tror jag att hon också haft svårt att ge det till oss barn.
På lägret fick hon varken kärlek eller förståelse, därför tror jag att hon också haft svårt att ge det till oss barn.
Andrey visste att hans mamma alltid stod på hans sida och försvarade honom, men han minns inte att hon skulle ha kramat honom. Och han törstade efter kärlek och omvårdnad.
– När jag var nio år sprack min blindtarm. Jag höll på att dö.
Han var på sjukhus i Petersburg i tre månader. Barnsjukhuset låg intill stadens största fängelse. Från fönstret på sjukhusets toalett kunde man se fångarna promenera på innergården. Det gav en inblick i hurudant livet kunde vara.
– Jag minns fortfarande hurdana kläder de hade, hur många de var, vilken tid de kom ut … och hur de gick runt, runt, runt.
Han kunde ha hamnat där. När han kom ut från sjukhuset var han mycket på gatan, gängen började dra i honom och ge honom små uppdrag. Men tiden på sjukhuset hade väckt något i honom: en aning om en trygghet han inte vetat om.
– De tog ju ändå hand om mig där: sjuksköterskorna var vänliga och måltiderna serverades regelbundet. Det öppnade upp en tanke om att det fanns något mer.
Och så en dag såg han en grupp människor som höll på med något på andra sidan gatan i lilla Kingisepp. De talade språk som han inte kunde: engelska, finska, svenska.
– Då kom en man fram till mig och räckte mig en handske och frågade på knagglig ryska om jag ville hjälpa till. Det var en symbolisk gest som förändrade mitt liv för alltid. Det var första gången någon frågade mig om jag kunde hjälpa till med något. Min uppgift var att samla små träbitar. Det visade sig att de höll på att lyfta upp kyrkans spira, med korset på. Så jag hjälpte till och sedan stannade jag. Efter det var jag i kyrkan fyra dagar i veckan.
– Tänk att någon ser mig! Jag finns. Jag är inte bara en av tusentals pojkar och flickor som hamnar på gatan. Kyrkan blev mitt hem, mitt trygga hem.
Kyrkan blev hans hem
Han har funderat en hel del över den där handsken. Vad var det som hände?
– Jag bjöds till tjänst. Tänk att någon ser mig! Jag finns. Jag är inte bara en av tusentals pojkar och flickor som hamnar på gatan. Kyrkan blev mitt hem, mitt trygga hem. Jag kan inte säga att jag började tro på Gud där och då, men det var första gången jag upplevde kärlek. Det fanns ingen byteshandel: gör du si så får du så. Det fanns inga krav. Det var något helt nytt för mig.
Den kyrka som tog hand om honom var en missionsförsamling som numera hör till lutherska ingermanländska kyrkan. På 90-talet drevs verksamheten av missionärer som kom på kortare och längre uppdrag. Många av dem var laestadianer från Jakobstadstrakten.
– Det var de här missionärerna som lärde mig vad kärlek är. När du är hungrig behöver du smörgås och att någon skapar trygghet omkring dig. Det är möjligt att predika evangeliet för en sådan människa, men man gör det snarare genom en handling.
När han var 12–13 år fick Andrey börja resa runt med missionärerna i närliggande regioner och vara med om när de ledde bibelgrupper och höll små gudstjänster.
– Jag minns att predikanten Kurt Snellman en gång gav mig sin predikantväska och skärmmössa när jag kom in i bussen. ”Pikkupappi” kallade han mig. Och får man höra det vill man ju vara extra duktig på alla bibelberättelser och sånger. Så jag var den duktigaste med att hjälpa till och den som sjöng högst.
Han delade ut psalmböcker och lärde sig finska med hjälp av psalmerna.
– Och några gånger om året kom en buss full med finlandssvenskar – också ungdomar. Det var jättehäftigt! Det var årets höjdpunkt.
Och några gånger om året kom en buss full med finlandssvenskar – också ungdomar. Det var jättehäftigt! Det var årets höjdpunkt.
Om somrarna blev han bjuden till Larsmo och fick bo i en finlandssvensk familj.
Grät i tre dagar
I församlingen träffade han också sin fru Christina. En höstkväll när han satt i kyrkan såg han henne komma in tillsammans med en väninna.
– Jag visste inte vem hon var, men det kom liksom ett textmeddelande i mitt huvud: det här är din fru. Hon var den vackraste tjej jag någonsin sett men i det ögonblicket spelade det mindre roll. Det var som om himlen öppnade sig för ett ögonblick, och all tvekan försvann. Hon var den som Gud hade sänt till mig.
När han var 18 år gifte de sig och flyttade till Finland. Andrey Heikkilä tog sin frus efternamn. Han koncentrerade sig på att bygga upp sitt nya liv. De flyttade till Vasa, där han studerade för att bli ingenjör, de fick barn. Han fick jobb, de flyttade till Esse, de byggde hus. Han byggde sig den trygghet han inte haft som barn.
Och så hörde han Gud röst. Gud ville att han skulle bli missionär.
– Jag grät kanske i tre dagar. Och jag bad: skicka mig vart som helst i världen men inte till Ryssland.
De gick på intervju till Finska Missionssällskapet. Christina hade känt ett missionskall mycket tidigare än han och var trygg i uppdraget.
– Några månader senare kom meddelandet: Vi har en plats för er. Ni åker till Ryssland.
Resan till S:t Petersburg år 2009 beskriver Andrey Heikkilä som de svåraste 700 kilometrarna i sitt liv – i synnerhet de kilometrar som kom efter gränsen.
– Jag kunde ju se hur svårt det var i landet. Man kände fattigdomen i luften och bilderna från barndomen snurrade i mitt huvud. Men jag skulle inte byta ut de kilometrarna, för jag växte av dem.
Hur den faderslösa blev pappa
Tanken var att de skulle åka till en församling i Birsk, Ural. Men då blev deras dotter sjuk. Ett halvt år efter födelsen fick hon svårbehandlad epilepsi, som krävt två neurologiska operationer i Helsingfors. Att de skulle bo så långt borta var uteslutet.
– Det var bara att acceptera det.
I stället blev han administrativ direktör vid ingermanländska kyrkans teologiska högskola. Han blev diakonvigd – en diakon i ingermanländska kyrkan har ungefär samma uppdrag som i vår kyrka, men arbetet påminner lite mer om prästens eftersom diakonen får förvalta sakramenten. Han blev biskopens specialmedarbetare. Hans fru Christina jobbade med musik- och familjearbete.
De stannade i Ryssland i tretton år.
– Jag jobbade mycket. I något skede sa jag till biskopen: Jag klarar inte det här! Och han sa: Ett år till.
Så gick åren. Han fick inte burnout.
– Man jag gjorde något värre. Jag åsidosatte på något vis min familj i fem års tid för att jag satsade så mycket på att tjäna Gud och kyrkan. Den tiden med mina barn kan inget ersätta. Jag har lärt mig att inget i mitt liv kommer före mina barn och min familj.
Att vara pappa var för honom som att bygga ett pussel. Han hade ju ingen erfarenhet av en pappa.
– Jag tänkte att när jag inte vet hur jag ska bete mig, då ska jag se på Jesus. Lösningarna går att hitta i den instruktionsbok som heter evangeliet.
Sin egen pappa hann Andrey Heikkilä aldrig träffa. Då han precis fått sitt missionskall fick han något som kändes som ett meddelande från Gud: du ska fara och träffa din pappa. Han tog reda på var hans pappa bodde och åkte till den lilla staden, satte sig på bänken utanför huset.
– Nästan alla ryska våningshus har en bänk utanför huset. Där satt jag en stund och tänkte att jag ska säga att jag förlåter honom, att det är okej, att livet kan vara svårt och hårt på olika sätt. Men jag klarade inte av att gå in.
Två veckor senare fick han meddelandet att pappan hade dött.
– Jag tänker fortfarande på vad som hänt om jag träffat honom. Jag tror att jag inte vågade knacka på för att min bild av hurdan en pappa ska vara skilde sig så stort från hurdan pappa han varit.
Vill inte bli definierad
Efter tiden i Ryssland hann paret Heikkilä med ett knappt år som missionärer i Sydamerika.
– Men en kväll satt jag i Medellin och frågade Gud: Vad ska jag göra? Ska jag jobba i företagsvärlden? Ska jag fortsätta som missionär? Och då upplevde jag en tydlig, överväldigande kärlekskänsla och en insikt: jag ska bli präst. Det är dags att komma hem.
Och då upplevde jag en tydlig, överväldigande kärlekskänsla och en insikt: jag ska bli präst. Det är dags att komma hem.
Teologi hade han redan tidigare studerat så en examen i teologi fanns inom räckhåll. En prästvigning i ingermanländska kyrkan kändes varken aktuell eller möjlig.
– Min tro på evangeliets kraft och trons perspektiv hade vuxit och blivit bredare.
Det känns overkligt att han nu jobbar som präst i Terjärv, i Kronoby församling.
– Klarar jag av det? Det finns fortfarande röster i mitt huvud som säger att jag inte klarar av saker. När nyheten om att jag skulle bli prästvigd kom på ÖT gratulerades jag inte av mina gamla vänner från den här regionen. De flesta har synen att kvinnor inte ska vara präster. Jag förstår att det går emot mångas värderingsgrund att jag blir präst i den lutherska kyrkan i Finland.
Varför vill du bli präst?
– För att jag ser behoven. Vi i Finland har blivit jättebra på monolog. Vi delar upp människor i liberala och i Jesuscentrerade. ”De liberala, de älskar ju allihopa.” Om du är Jesuscentrerad anses du vara en av de konservativa. När folk frågar mig om jag är liberal eller konservativ säger jag att kan du först säga om evangeliet är liberalt eller konservativt. Jag ser ett behov av att predika evangeliet och älska människor … jag har inte alla svar på alla frågor. Men jag har lärt mig under mitt liv hur mycket Jesus älskar oss.
Som människa har han präglats mycket av sin uppväxt. Inte ens de svåraste tiderna skulle han byta bort.
– Jag har märkt att i de viktigaste korsningarna i mitt liv har Gud hjälpt mig att välja och lett mig. Alla tror inte att man kan höra Guds röst, men jag tvivlar inte på det alls.
Han tänker att varje människomöte förändrar oss.
– Efter den här diskussionen är inte du och jag samma människor längre. Det är kanske så att Gud kan ha sänt mig till dig, eller också har han sänt dig till mig. Jag väljer att leva så.
Andrey Heikkilä
– Växte upp i Kingisepp i Sovjetunionen/Ryssland. Bor i Forsby, Pedersöre.
– Familj: Frun Christina och barnen Timoteus, Anastasia och Evelina. Hans mamma och syster bor idag i USA.
– Identitet: Hybrid. ”Jag älskar det mesta i Ryssland: kulturen och människorna. Men jag är inte ryss, jag flyttade för tidigt. Kanske min finlandssvenska identitet ändå är starkast.”
– Om Ryssland idag: ”Rysslands största framgång är att de privatiserat språket. Talar du ryska är du ryss. Är du född i Ryssland äger Ryssland dig. Men så är det inte. Vi har blivit indragna i den här strömmen av hat och förutfattade meningar.”