Stefan Löv slår sig ner vid ett bord i cafédelen i Ebeneserkyrkan i Jakobstad. För några år sedan fick han en akut stressreaktion här, mitt under en predikan. Ett gränslöst sätt att arbeta under många år hade tröttat ut hans psyke och kropp samtidigt som privatlivet präglades av sjukdom, maktlöshet och oro.
Men vi tar allt från början, det vill säga från barndomen. Stefan Löv växte inte upp med någon barnatro. Gud fanns med i barndomen, men Stefan hade andra intressen.
– Jag tyckte inte att tro var intressant och jag upplevde kristendomen som tråkig och inskränkt.
Efter sin militärtjänstgöring började han studera geologi eftersom det var enklast att komma in på. Men han var egentligen inte det minsta intresserad.
– Samtidigt var det som om livet hann ikapp mig. Egentligen gick det ingen nöd på mig, men allt började kännas otroligt meningslöst. Jag såg ingen väg vidare som kändes meningsfull.
Vid sidan av det här började han drömma apokalyptiska drömmar om nätterna och vaknade ofta med en känsla av obehag. Det här förde in honom i ett sökande.
Så följde en räcka av olika händelser. Han fick en bok av sin mamma i julklapp som bland annat innehöll en bön som han vågade be. ”Om du finns Jesus, uppenbara dig för mig”. Insatsen var tillräckligt liten. OM Jesus fanns fick han väl uppenbara sig bäst han ville.
Sökandet ledde också till studier i teologi istället för geologi, och hans flickvän, numera fru, hade börjat be för honom. Hon visste att hon inte skulle få med honom till kyrkan, så hon bad om att de skulle träffa ett kristet par med humor. Det gjorde de också.
– Vi synkade jättebra med paret och hade jätteroligt. De bjöd med oss till sin hemgrupp inom studentmissionen.
Stefan och hans flickvän nappade på erbjudandet och besökte hemgruppen i januari 1992.
– Den kvällen vet jag att allt förändrades. Det var inga änglakörer, jag såg inga discoljus, det var inte ens någon som bad för mig. Jag bara visste att jag landade. När de bad och läste bibeln kände jag mig hemma.
Samtidigt upplevde han att Gud sa att han ska predika.
– Och det var ju fruktansvärt för jag avskydde att prata inför folk. Det var det värsta som kunde hända mig. Men det var där allt började.
Även om han själv hade vad man kan kalla en frälsningsupplevelse så tror han inte att det är något avgörande för ens tro eller frälsning.
– Att vara kristen handlar inte om upplevelser, det handlar om vad Jesus har gjort. Vi är unika som människor, och det är också våra vägar till tro.
– Däremot tror jag att det är viktigt att ha en frälsningsvisshet. Att veta att man vet att man är ett Guds barn.
Stefan Löv strävar inte efter att vara något mer än människa, men som pastor måste man kunna tala in hopp i människors liv.
Hur får man frälsningsvisshet?
– Jag tror det handlar mycket om att öppna sig och att söka. Min existentiella ångest fick mig att söka Gud. Jag tror att Gud uppenbarar sig för den som söker.
Han citerar Blaise Pascal. ”Gud döljer sig för den som undersöker honom, men uppenbarar sig för den som söker honom.”
– Så tänker jag. Vi kommer aldrig lyckas med att montera ner Gud i förståeliga bitar.
Alla bär på stråk av mörker
Stefan Löv var ung och nyfrälst. Han gick ”all in”. Han läste bibeln dag och natt och han och hans flickvän började aktivt delta i församlingsverksamheten vid Metodistkyrkan i Åbo.
– Jag måste ärligt säga att jag efter 32 år fortfarande är all in. Men tron växer. Så skulle jag bäst beskriva det. Livet händer och man mognar.
– Det som lär en absolut mest om tro är ju lidande.
Så har det också varit för honom. Hans tro har definierats och prövats då livet varit som mest utmanande.
– Och det är inte farligt. Det händer i varje troendes liv.
Själv har han varit ute på ökenvandring i flera omgångar. Senast för några år sedan då han hamnade in i en svår utmattning.
– Paulus uttryckte det så här: för att hållas ödmjuk har jag en satans ängel som slår mig i ansiktet, säger han och skrattar hjärtligt.
Han har både allvar och självdistans nära till hands. Han använder bibelns ålderdomliga och rika språk med eftertänksamhet och komisk timing, samtidigt.
– Men Paulus fortsätter och säger att kraft fullkomnas i svaghet. Jag vet inte om det här är vad han menade, med jag tror det finns en variant av det här i varje kristen människas liv. Att det finns tunga saker i livet som man verkligen inte skulle vilja ha där.
En öken av utmattning
För Stefan och hans familj har det här bland annat varit att hans fru blev kroniskt sjuk samma år som han tillträdde som pastor i Ebeneser. För några år sedan drabbades hon dessutom av cancer, och inte långt därefter dog två av hennes bröder oväntat.
– De två åren var de mest fruktansvärda i mitt liv. Det var en våldsam ökenvandring och ett familjetrauma.
– Då var jag personligen i en enorm vånda. Herre, vad är det här? Har vi inte haft tillräckligt? Kommer min fru att överleva och hur ska det gå?
Mitt i privatlivets kaos var han fortfarande pastor. Han säger att man som pastor inte behöver ha en starkare eller bättre tro än någon annan, men man behöver kunna tala in hopp i människors liv, man behöver kunna stå för en värdering om att Gud är god.
– Det här förändras inte fastän ens eget liv är i bitar. Det var ingen som satte några krav på mig, men de här outtalade förväntningarna fanns. Som pastor ska man vara en stabil kraft.
Samtidigt jobbade han mycket. Med facit på hand, alldeles för mycket. Han har alltid rest i jobbet och predikat både nationellt och internationellt. Stressen byggde på hans frustration och vånda.
– Vi tvingades under lång tid att bara bita ihop, överleva och navigera i sorg och smärta. Samtidigt skulle jag hålla ihop i min tjänst.
– Det här i kombination med att jag hade ett gränslöst förhållningssätt till mitt arbete blev för mycket för mitt system.
Stefans fru blev frisk från cancern och är det ännu i dag. Men alla påfrestningar, och det intensiva arbetslivet, satte sina spår.
När pandemin och påsken kom skulle Stefan predika i en livesänd gudstjänst. Samma dag bandade de in två andra gudstjänster som skulle sändas senare i påskveckan. I slutet av sin första predikan kände han hur han försvann. Han tappade känsel i armar och ben och såg inte längre sina anteckningar.
– Det värsta är att när jag såg det här på Youtube efteråt kunde jag inte säga när jag försvann. Det visar ju hur man kan gå på autopilot. Hur ”professionell” man kan bli.
Natten därpå sov han inte. Han var övertygad om att han hade fått en hjärtattack, men först på morgonen sökte han vård. Hjärtat var det inget fel på, men han hade fått en akut stressreaktion. Han kraschade och var sjukledig i ett år.
– I början fick jag sitta på en pall framför spisen för att orka koka gröt. Jag orkade inte läsa bibeln och jag orkade absolut inte tänka på något som hade med något andligt att göra. Men jag hade frid. Det är jättekomplext, för i princip hade jag en utmattningsdepression. Ändå kände jag frid.
– I början fick jag sitta på en pall framför spisen för att orka koka gröt. Jag orkade inte läsa bibeln och jag orkade absolut inte tänka på något som hade med något andligt att göra. Men jag hade frid.
Det viktigaste året i livet
Men det var en psykiskt utmanade period. ”Vem är jag nu?” och ”Hur kunde jag låta det gå så här långt?” var frågor som han ställde sig.
– Jag borde ju ha vetat bättre. Jag har varit pastor i över 20 år, jag har mentorerat folk och jag hade gått emot allt jag själv sagt. Vi hade levt i en period av många svåra situationer, men naturligtvis var det också en serie av egna felval som ledde till det här. Jag hade levt onödigt gränslöst.
Självanklagelserna var det som tärde mest. Och så var han rädd för att aldrig någonsin kunna återgå till det arbete han älskar och har känt sig kallad till.
– Bara tanken på att tala offentligt eller tänka en konstruktiv tanke till slut kändes jobbig när jag mådde som sämst. Men det behövdes vila.
Han fick terapi. Tiden och vilan gjorde sitt. Efter ett knappt år kunde han börja arbeta deltid igen. I dag mår han bra och kan arbeta heltid.
– Men det här året anser jag som ett av de absolut viktigaste i mitt vuxna liv. Jag skulle inte vilja vara utan det.
– Jag fick verkligen gå till botten med mig själv och fundera över vad som egentligen driver mig. Jag insåg att det nog inte bara är guds ande. Jag har också ett bekräftelsebehov och egna drivkrafter.
Han upplevde att Gud frågade honom ”Vem är du nu?”.
– Det var ingen hård fråga, utan snarare en fråga av omtänksamhet. Vem är jag då all synlighet, all bekräftelse och allt beröm, ja till och med all kritik, är borta.
Han fick en ny beslutsamhet kring att han vill fortsätta göra sitt jobb så bra han kan, men på ett rimligare sätt och med större nåd och insikt om sig själv.
– Jag trodde inte att jag var en övermänniska, men jag agerade som om jag var det.
Med lite perspektiv ser han att han också drivits av rädslor. Han vill inte upplevas som en svikare, utan alltid göra sin del.
– Den österbottniska miljön betonar ju arbetsamhet och flit. Om man kombinerar det med en viss typ av personlighet så skapar det prestationskrav. Det är inget unikt för mig. Många hamnar ju här.
Han har slutat fråga ”varför?”
Om man vill leta lärdom i lidande så är en av Stefan Lövs att han inte längre har något behov av att förklara allt. Som ung och nyfrälst letade han febrilt efter mening.
– Skulle jag vilja ha fler bönesvar? Ja! Skulle jag vilja ha en djupare förståelse för hur saker och ting hänger ihop? Ja! Men kristendomen är en uppenbarelsereligion. Vi vet inget mer om varken Gud eller Bibeln än det som uppenbaras för oss. Man får gilla läget.
I dag har han landat i att frågan ”varför?” är onödig att ställa. Det är en naturlig fråga, men den får inget svar. Inte på den här sidan om evigheten.
– Gud sänder inte eländet, men han är med oss i det. Man kanske kan fråga ”för vad?”. Hur kan jag växa i det jag varit med om? Men jag tror vi torterar oss själva om vi håller fast vi ”varför?” för länge.
Stefans läsning av bibeln har fört honom till slutsatsen att Gud inte är skyldig honom något. Gud är inte skyldig att välsigna oss, att ingripa, att sopa banan.
– Däremot har han lovat att alltid vara med oss. Gud är ytterst närvarande i smärtan, och det räcker för mig. Det måste räcka för mig.