Från vänster: Jenny Airaksinen, Cecilia Forsén, Ani Iivanainen och ministerns specialmedarbetare Hannu Peurasaari.

Oroliga diakoniarbetare uppvaktade minister: Nedskärningarna syns i generationer

diakoni.

Nedskärningarna drabbar hårdast dem som redan har det sämre ställt. Det var huvudbudskapet när en grupp diakoniarbetare från Borgå stift idag uppvaktade social- och hälsovårdsminister Kaisa Juuso med en skrivelse där de vädrar sin oro över regeringens nedskärningar.

1.11.2024 kl. 15:34

En grupp diakoniarbetare från församlingar i Esbo, Kyrkslätt och Sibbo överräckte idag under ledning av biskop Bo-Göran Åstrand en skrivelse till social- och hälsovårdsminister Kaisa Juuso. Ministern kunde inte vara på plats utan representerades av sin specialmedarbetare Hannu Peurasaari. Också Anders Adlercreutz specialmedarbetare Anita Westerholm var med och hörde diakoniarbetarna berätta om sina klienters vardag.

Biskop Bo-Göran Åstrand uttryckte sin oro över det budskap han hör från församlingarnas diakoniarbetare.

– Nedskärningarna under 90-talets recession syns fortfarande i familjernas liv, i följande generation. Nedskärningar har en långtidsverkan som kan vara i årtionden.



Ani Iivanainen
, diakon från Esbo svenska församling, var den som först kläckte idén att Borgå stifts diakoniarbetare skulle rapportera om det svåra läget inom diakonin för social- och hälsovårdsministern.

– Statistiken visar att behovet av stöd har ökat sedan regeringen skurit ner på sociala förmåner. Nedskärningarna drabbar hårdast dem som redan har det ekonomiskt svårt, exempelvis arbetslösa, sjuka, barnfamiljer, studerande, ensamboende – alla som har låga inkomster. Vi vet att många som tidigare klarat sig inte gör det längre. Det här ökar polariseringen i samhället.



Cecilia Forsén
, stiftssekreterare för församlingsdiakoni, säger att också språkfrågan är viktig. Många har svårt att göra sig förstådda på finska, och vissa blanketter och viss information finns bara på finska på webben.

– Det finns en frustration: blir jag förstådd, kan jag få hjälp?

– Det finns också en skam när man inte klarar sin ekonomi. Ibland säger man att vi finlandssvenskar har det bättre för att vi tar hand om varandra och har nätverk. Då är skammen desto större om man inte har nätverk. Det här är kanske en skam som drabbar många minoriteter.

Hon oroar sig också för barnfattigdomen.

– Det är fruktansvärt att det finns barn som tänker att det att de finns är en belastning för deras familj.


Lena Blomstedt, som är tf. diakon i Sibbo svenska församling, påpekar att det som får lasset att välta för en enskild klient kan vara penningsummor som för någon mer välbeställd verkar vara små. Det kan vara en tandläkarräkning. Det kan vara medicinkostnader.

– 100 euro i månaden är en enorm summa för en person som lever på fattigdomsgränsen. Ofta väljer en klient som inte har pengar att inte köpa mediciner, om hen måste välja mellan mediciner och mat. Men det skapar bara större problem och blir i längden dyrare för samhället.


Jenny Airaksinen, barn- och ungdomsdiakon i Kyrkslätt, berättar att hon haft klienter som väntat på tid till socialtjänsten sedan våren.

– Också socialtjänsten är överbelastad. Vi ser att folk får hjälp vid akuta kriser, när det gäller liv och död. Men handlar det inte om det kan man få vänta länge.


Biskopen poängterar också att det budskap han hör från diakonifältet är att ingen vill åka snålskjuts bara för att komma lättare undan. Den absoluta majoriteten av alla som söker hjälp vill arbeta.

– En grundläggande värdering i vårt samhälle är att vi vill bära ansvar för varandra. ”Kaveria ei jätetä.” Det här än en värdering som inte är politisk, den kommer underifrån, och den skapar ett tryggt samhälle. Vi vill alla veta att det finns en gemenskap som tar hand om oss om vi hamnar i en svår situation. Vi har alla ett gemensamt ansvar att slå vakt om det här. Det är en motkraft mot polarisering.

Diakoniarbetarna vill också förmedla att kyrkan vill och kan hjälpa samhällets fattigaste – men att också kyrkans resurser och krafter är begränsade.


Sofia Torvalds


profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47

Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00

kyrkoherdeinstallation. Hård vind gjorde att förrättarna vid kyrkoherdeinstallationen i Saltvik inte kom i land på Åland. 17.3.2024 kl. 11:15

VILDMARK. I vildmarken stänger Per-Johan Stenstrand ut bruset och tankar kraft. Årligen gör han två större turer, en rejäl fiskevecka i augusti och en vecka runt påsk med snöskoter, tält och isfiske uppe i Lappland. 16.3.2024 kl. 13:34

BORGÅ STIFT. Domprostjobbet i Borgå blir ledigt från advent 2025 när Mats Lindgård lämnar jobbet. 10.9.2024 kl. 18:47

Bidrag. Bo och Gunvor Skogmans minnesfond är en allmännyttig fond för kristen verksamhet i Finland och utlandet. 10.9.2024 kl. 14:20

betraktat. ”Kom ihåg att ni kan berätta om alla era problem till Jesus”, säger barnledaren under miniorandakten. Jag är nio år och lyssnar uppmärksamt medan lågan från andaktsljuset i mitten av ringen fladdrar. Bredvid ljuset på golvet ligger den lilla ljussläckaren av metall. Snart ska någon av barnen få använda den när andaktsstunden är slut. Det är inte min tur idag. 8.9.2024 kl. 15:09

BISKOPSMÖTET. Biskop Mari Leppänen fick stöd av centrala namn i biskopsmötet. Hon ville rösta ut Sley och Kansanlähetys som bygger nätverk för dem som motsätter sig kvinnor som präster. Vid mötet som hölls på Åland föll rösterna 7 – 3. 6.9.2024 kl. 10:25

FÖRLUST. För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders. 5.9.2024 kl. 16:45

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet