Den 26 september var en vanlig torsdag för Tomi Tornberg, kyrkoherde i Malax församling. Han spelade innebandy i Övermalax skola, som han brukar göra på torsdagskvällar.
– Men den kvällen slutade jag lite tidigare, för jag kände att jag inte mådde riktigt bra.
Han minns att han åkte hem och sa till sin fru Anne-Mari att han inte kände sig helt okej. Han minns att han gick i duschen. Sedan minns han inget mer.
– Min fru har berättat att jag kom ut ur duschen och sa till henne att det är bäst att hon ringer efter ambulans.
Han ska ha sagt att det kändes som kraftig halsbränna. Hon ringde 112 och fick veta att hjälpen var på väg. Han hade lagt sig på sängen för att vila, men när hans fru tittade till honom såg hon att han blev medvetslös, började krampa och slutade andas.
– Hon ringde 112 på nytt och fick rådet att få ner mig från sängen och inleda hjärt- och lungräddning. Hon hann bara trycka på bröstkorgen en gång, och tänka att hon kanske borde använda mer kraft, när hjälpen var där. Lite senare anlände ambulansen och helikoptern.
Det råkade sig att frivilliga brandkårister som var experter på första hjälpen just då hade befunnit sig på brandstationen i Malax.
– Det var tur – eller Gud, säger Tomi Tornberg.
De började genast med hjärtmassage och fick igång hans hjärta med en defibrillator. Han hade hunnit vara utan puls i några minuter.
– När de fått läget stabiliserat kördes jag till Vasa. Där gjorde de en ballongutvidgning av hjärtat.
Har varit beredd på döden
Ett drygt dygn efter hjärtinfarkten vaknade Tomi Tornberg på intensiven i Vasa.
– Jag vet inte om jag förstod precis vad som skett. Jag var nog väldigt förvånad. Mina anhöriga och personalen berättade flera gånger vad som hänt, och jag förstod ju hur oroliga alla varit och bad om ursäkt för att ha chockat dem.
Känslomässigt, säger han, vet han inte än om det helt och hållet sjunkit in hos honom hur nära döden han var.
– Jag har förstått det med förståndet, men inte med känslorna.
Du är präst. Tycker du att ditt yrke hjälper dig att handskas med tanken på döden?
– Jag skulle nästan vilja säga så. Jag har på riktigt menat det när jag sagt att allt kan hända alla. Jag har många gånger tvingats jordfästa människor som är yngre än jag själv. Jag har aldrig haft en känsla av att döden är något som inte kan drabba mig, utan tvärtom tackat Gud för att jag fått leva.
Han är tacksam över att han inte dog, men menar att han inte skulle ha varit bitter för egen del om han dött.
– Jag har ju fått leva i 44 år! Men det skulle ha känts orättvist mot min fru och mina barn om jag gått bort.
Orsaken oklar
Det är höljt i dunkel varför just Tomi Tornberg drabbades av hjärtinfarkt. Han har god kondition, han hade bara lite förhöjda kolesterolvärden och normalt blodtryck. Men han har genetisk belastning från båda sidorna i familjen.
– Nu får jag bara acceptera att jag har hjärt- och kärlsjukdom och kanske äter mediciner resten av mitt liv. Jag läste någonstans att det för 30–40 år sedan var sådana här plötsliga hjärtinfarkter som var en vanlig dödsorsak bland män mellan 40 och 60 år. Idag har vi bättre vård och folk lever längre.
Han funderar givetvis på vad han ska göra annorlunda när han – förhoppningsvis – återvänder från sin sjukledighet efter en avslutande hjärtkontroll den 6 november.
– I Malax har vi en församling som varit med om en sammanslagning och vakanta tjänster – jag har bland annat vikarierat ekonomichefen i flera år. Men jag har ändå inte själv upplevt det som stressigt. Jag har trivts med mitt jobb.
Men nu tänker han att han helt konkret förstår att ingen är oersättlig.
– Jag märker att det ändå skapar vissa problem att det bara är jag som har ett lösenord till ett visst program eller är den enda som kan ta ett visst beslut. Också under semestern har jag löst det med att komma in och jobba en dag.
Hans insikt nu är att han måste bli bättre på att delegera.
– Jag måste konstatera att jag inte är ensam – det här är ett grupparbete. Jag har kanske haft det felet att jag inte orkat lära någon annan, utan hellre gör en uppgift själv för att det ska gå snabbare i stunden.
Många bad
Tomi Tornberg minns inget vitt ljus efter en svart tunnel eller något annat som skulle göra sig bra som vittnesbörd av en man som rent tekniskt var död i några minuter.
– Det kändes som om jag sov. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag upplevt något tydligt Gudsmöte – jag tror nästan att det hade varit en lite jobbig upplevelse. Det hade varit för stort för mig! Jag tar min tro på allvar och vill grunda den på Jesus och Bibeln i stället för någon personlig upplevelse.
Han är oerhört tacksam över att så många bad för honom genast efter infarkten. Medan han blev återupplivad sände hans fru ut en böneuppmaning som spred sig – faktiskt till hela världen.
– Jag är tacksam både för förbönen och för den vård jag fått. Det är så intressant att tänka att bönen inte är begränsad till tid och rum. Det kändes oerhört att efteråt få veta att folk bett för mig till och med i Norge och Kenya.
Han är också väldigt rörd över den omsorg och oro hans församlingsmedlemmar förmedlat under hans konvalescens.
– Jag har varit förvånad över hur många som jag inte känner så bra som visat så stor omsorg.
Vad tar du med dig efter den här upplevelsen?
– Visst har det här stundvis känts jobbigt för mig, men jag tar ändå med mig tacksamhet. Ibland tänker vi kristna att det är mycket som är svårt och mörkt med tron och kyrkan, och samma med hälsovården: vi fäster oss vid det som inte fungerar. Men nu kan jag själv med facit på hand säga att jag är väldigt tacksam över att jag fått väldigt god vård och fått föra många fina samtal med empatiska och trevliga vårdare.