Tuomas Enbuske står i kafékön i Elhuset i Helsingfors och tvekar inför frågan om han ska ha en eller två espressoshots i sin americano.
– Jag måste fundera … två!
Egentligen dricker han inte kaffe längre eftersom kaffe gör honom smått ångestfylld. Men nu gör han ett undantag för att han ska svara på frågor om tro – på svenska.
Tuomas Enbuske har varit kändis i Finland under största delen av sitt vuxna liv. När hans dotter blev konfirmerad publicerade Iltalehti ett foto på det.
– Jag tror att neurotypiska drag är vanligare hos kändisar än hos andra. Kändisar är människor som gör något – positivt eller negativt.
Under de senaste åren har han tvingats medge att han är annorlunda än de flesta. Det tog lång tid innan han insåg att alla människor inte upplever att siffror har olika färger eller att tidslinjer löper framför dem visuellt, med årtal i olika lådor.
– Folk tror att man kan vara ”konstig” på ett positivt sätt, men det är inte en komplimang. En människa vill vara normal i någons ögon.
Han är mera inne i sitt huvud än de flesta. Han tänker på ord, på ordens etymologi, under intervjun tänker han på väggen framför sig (Alvar Aalto har ritat Elhuset).
– Jag glömmer allt annat, som hur många nollor jag har i mitt bostadslån.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Tuomas Enbuske
– Programvärd, journalist och kolumnist. Aktuell bland annat med poddarna Enbuske & paparazzi Hörkkö (om kändisar) och Suomen nostatus (om aktualiteter).
– Har predikat två gånger i sitt liv. Ena gången i Mikaelskyrkan i Åbo till påsk. ”Och en gång efter en Tinderdejt med en kyrkoherde, då jag lovade skriva hennes predikan till söndag. Jag tror den blev för bra … hon måste säkert göra den lite enklare.”
– Identifierar sig med i liknelsen om den förlorade sonen: ”Den äldre sonen, om jag är ärlig. Jag är faktiskt den äldre sonen och det där har hänt mig.”
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Från lugn ateist till arg ateist
Tuomas Enbuske växte upp i Uleåborg i en vanlig familj med föräldrar som inte var särskilt troende men lärde honom be aftonbön.
– I skriftskolan märkte jag att det där med tro inte fungerade för mig intellektuellt.
Men han var aldrig var med om något negativt från kyrkans sida.
– Jag har inga andliga trauman. Jag blev inte heller mobbad i skolan – folk tror alltid att jag har varit mobbad. Jag måste ha en sådan energi.
Han blev ateist, men inte en aggressiv ateist. Han läste mycket om allt, var nyfiken på allt, också på andra människors tro. Kring år 2008 började han läsa evolutionsbiologen och författaren Richard Dawkins.
– Då blev jag en arg ateist i några år. Jag tyckte att kristna människor är dumma och att samhället ska sluta vara kristet – allting skulle vara bättre om det inte var det.
Men några år senare började han ifrågasätta sina egna tankar. Han gillade ju egentligen kristna protestantiska värderingar.
– Jag är uppvuxen i en kristen-protestantisk kultur, jag tycker om mitt land och om min kultur. Jag tycker att homosexuella ska få gifta sig, men jag tycker också att kyrkan inte alltid ska vara till lags.
Älskar betongbrutalistiska kyrkor
Tuomas Enbuske är intresserad av arkitektur. Han var sjukskriven i några år och började fotografera kyrkor.
– Jag älskar särskilt betongbrutalistiska kyrkor som Hagalunds kyrka i Esbo. Jag tycker den är härlig. Den ber inte om ursäkt för att den är en kyrka. Skulle det finnas fem sådana hus bredvid varandra skulle det se fruktansvärt ut, men där den finns, mitt i det gröna, är det vackert.
Under samma period började han gå i kyrkan. Han är bipolär men vill poängtera att han inte blev troende på grund av en psykisk kris.
– Jag funderade på att bli katolik för att jag tänkte att det var ett projekt som skulle se bra ut i inredningstidningar. Men jag blev lutheran just för att det inte är coolt – och för att jag helt enkelt är lutheran. För tio år sedan var jag en luthersk ateist, nu är jag luthersk kristen.
För tillfället har han en lätt känsla av att vara en svikare eftersom han börjat söka sig till ortodoxa kyrkans lördagsvigilia.
– Jag trodde att jag inte behövde guldkupoler och rökelse, men det är fint där, även om jag inte är mystiker. Det här är ett svårt samtalsämne för mig! Den lutherska mässan är väldigt … tyst och normal. Och där får jag ju delta i nattvarden. Men jag har deltagit i lite för många lutherska mässor där folk försöker lite för mycket. Det är lite för mycket livscoach-grejer, och jag är inte en självhjälpstyp.
För tillfället har han en lätt känsla av att vara en svikare eftersom han börjat söka sig till ortodoxa kyrkans lördagsvigilia. (Foto: Privat)
Den heliga Anden är svår att tala om
När han var ateist tänkte Tuomas Enbuske, som sagt, att kristna människor inte är de skarpaste knivarna i lådan. Det tänker han i ärlighetens namn fortfarande.
– Det här är ju väldigt inkorrekt att säga, men: om folk har lågt IQ tror de gärna på Jesus. De är kanske inte abstrakta tänkare utan människor som är bättre på att göra något konkret. Ju smartare folk blir, över 120 på IQ-skalan, desto mer blir de ateister. Men superintelligenta människor, de blir nyfikna igen och tänker att vad som helst är möjligt. Nu talar jag inte om mig själv!
Han är själv en logisk tänkare och nådde fram till sin tro med hjälp av logiska slutsatser. Men han har också haft en övernaturlig upplevelse, en erfarenhet av den heliga Anden.
– Den erfarenheten är svår att tala om. Jag brukar säga att jag fick den för att Gud ville fittas med mig – jag skulle ju inte ha behövt något sådant. Att den heliga Anden rör vid en, det är sådant som känslomässiga människor och pingstvänner är med om. Jag var den sista som borde ha varit med om något sådant. Och det hade inget att göra med min mentala hälsa!
Vad var det då som hände? Han satt och läste och förstod plötsligt frågan om arvsynd och nåd. Och han blev berörd, han upplevde något övernaturligt som inte går att förklara.
– Först berättade jag inte om det för någon för det kändes pinsamt, som något som ingen kan förstå. Sedan berättade jag för en vän som är teolog, och han bara skrattade. Jag förstod att det här är ett pinsamt ämne också för teologer – i synnerhet för dem. Och samtidigt förstod jag att många människor ber om att bli berörda av den heliga Anden och inget händer. Och jag fick det utan att be. Två gånger.
Det är svårt, säger han, att förklara saker för människor som inte upplevt samma sak.
– Men många kristna förstår det åtminstone i teorin. För mina ateistvänner är den heliga Andens beröring något som inte ens finns.
”Jag vet inte hur Gud tänker”
Efter att han blev kristen tänkte Tuomas Enbuske att han kanske skulle bli dummare, en person som hoppar över vetenskapssidorna i tidningen.
– Men det gick helt tvärtom! Jag har stark synestesi och ser världen så att olika begrepp och händelser placeras i olika lådor. När jag började tro öppnades en ny låda för mig, och det här är inte bara en metafor: det är sant.
För honom är det jätteviktigt att inte berätta för andra människor vad som är synd.
– Jag tänker att här är mina tankar, här är Guds. Och Gud är kanske inte av samma åsikt som jag. Ofta projicerar människor tankar på Gud: har de liberala tankar tänker de att Gud har liberala tankar. Jag har själv ofta liberala tankar, men jag vet inte hur Gud tänker.
Om folk frågar honom om samkönade förhållanden är synd, då svarar han: det är inte för mig att bestämma.
– Jag tänker att det galnaste är att vi själva avgör vad som är synd eller inte. När jag skriver kolumner i tidningen Kirkko & kaupunki finns det diplomingenjörsmän som sänder mig listor på synder per e-post. Jag fattar inte!
Han upplever tanken på arvsynd, det vill säga att vi redan vid födseln står i skuld till Gud, som befriande.
– Yksin uskosta, yksin armosta, yksin Kristuksen tähden, säger han. (Genom tro allena, nåd allena, Kristus allena.)
– Det är inte det vi gör som frälser oss. Eftersom vi inte räddas genom gärningar gör vi hela tiden mer och mer gott, eftersom det inte är stressande. Misslyckas vi så räddas vi ändå. Så vi måste bara sträva efter att bli bättre och misslyckas vi gör det ingenting. Det är kravlösheten som föder det. Och vi gör inte vilka hemska saker som helst fast vi skulle få det. Genialiskt!
Förr trodde han att arvsynden handlade om att Gud säger att vi är dåliga.
– Nej, Gud säger bara att ni är bra sådana ni är. Ni är syndiga och ni får vara det. Ingen vill ändå umgås med perfekta människor, det är trevligare med sådana som har lite fel. Tänk hur hemskt det skulle vara om det inte var hopplöst att låta bli att synda!
Bild: privat.
Men kämpar du inte någon gång med att du skulle vilja göra någonting som inte är gott?
– Jo, förstås. I damtidningar är det ett kategoriskt imperativ att du är bra som du är. Men kanske det inte är så! Kanske du någon gång ska försöka göra något bättre. Jag kämpar till exempel med att jag kan vara väldigt verbalt elak. Jag kan vara elak på ett sådant sätt att den jag är elak mot inte märker att jag är elak. Så då låter jag ibland bli att skicka det där hemska meddelandet. Men om jag tänkte att jag hamnar i helvetet om jag gör det – då skulle jag kanske skicka det.
Skulle inte byta bort sin hjärna
Tuomas Enbuske är skapt med en asperger-hjärna. Han är också bipolär. Inget av det är något han anklagar Gud för.
– Många människor som får mycket gjort är bipolära – se nu på Elon Musk. Han har asperger och jag skulle absolut gissa att han också är bipolär. Fast man skulle hata honom måste man medge att han får saker att ske.
Han skulle inte byta bort sin hjärna, sådan den är.
– Jag jobbade jättemycket innan jag var 40, jag var hypomanisk och gjorde mig ekonomiskt oberoende. Jag kunde göra jättemycket på en dag och det stressade mig inte alls. Och mina depressioner är inte så hemska som de är för många som har bipolär sjukdom.
Han är fortfarande snabb, och många mäniskor tror att han är manisk också när han inte är det.
– Jag har varit sjuk, men jag har ändå ett bra liv. Om en människa haft cancer i några år, inte tänker hon att hon för den skull haft ett hemskt liv.
Han har upplevt att människor blir provocerade när han jämför exempelvis bipolär sjukdom med cancer.
– Men dödssiffrorna för bipolär sjukdom är mycket högre än för vissa cancerformer. Folk säger att jag inte kan jämföra – men varför inte? Man borde sluta använda ordet ”självmord”. Det handlar inte om mord utan om sjukdom.
Tidigare trodde han själv att en psykiskt sjuk person kan ”skärpa sig”. Nu vet han att det inte går.
– Och tro hjälper inte. Mediciner och läkare hjälper.
Han har druckit upp sitt kaffe. Det är dags att gå. Hans tankar återvänder till det som på kristet språk kallas nåd.
– Jag har börjat tänka mycket mer positivt efter att jag fick en känsla av att jag inte behöver tänka mer positivt. Jag har också börjat göra mer goda saker efter att jag förstod att det finns nåd.
