Stora ord är ofta svåra ord. De är så stora att man får skrapa på dem länge innan man riktigt vet vad de betyder, tänker Nina Åström.
Hon är sångare, evangelist och kommunikatör och hon har trott på Jesus sedan hon var sjutton år. Oavbrutet.
– När folk kommer med vittnesbörd berättar de ofta hur de kom till tro, och sedan slutar berättelsen. Det är som i romantiska filmer: det är en massa kamp tills paret får varandra eller gifter sig. Men det är ju då det börjar.
När hon skrev boken Måltider i öknen ville hon bland annat berätta mer om de gropar som finns på vägen efter att man börjat tro. Hon vill diskutera de stora orden.
Så vi talar om dem.
TILLIT.
Litar jag på Jesus? frågar Nina Åström sig själv med jämna mellanrum.
– Okej, jag kan tro att han är Guds son och till och med att han uppstått, men litar jag på det så mycket att jag sätter hela min vikt på det? För mig personligen är det den största frågan, en fråga som jag fortfarande brottas med.
Hon övar sig än idag på att lita på att Guds vilja för henne är god.
– Men det första med tillit är att det är något Gud ger oss. Jag kan inte pressa fram den. Den andra grejen är att jag ska veta vem jag litar på. Om jag inte känner dig vågar jag inte låna tusen euro till dig, för jag kan inte lita på att du betalar tillbaka. Därför är det viktigt att lära känna Gud.
I sin ungdom lärde hon sig att en kristens liv står på fyra ben (eller B:n): Bibeln, brödsbrytelsen, brödragemenskapen och bönen. Så hon håller fast vid det.
– Jag är en artist, men jag är inte en väldigt emotionell eller impulsiv person. Ju mer jag lärt känna Jesus har jag märkt att det är trevligt med känslor, men sen när det inte finns känslor är det inte så trevligt. Så du kan inte lita på dem. Det måste finnas något annat, något mer.
Så hon gör vad hon kan. Hon läser Bibeln dagligen.
– Det hjälper. Det kan jag göra, det vill jag göra, och ju mer jag gör det, desto mer vill jag göra det. Det bara fungerar så. Jag vet att det är där jag får något. Men en sak som jag med jämna mellanrum, ganska ofta, frågar mig är: Har jag gjort tillräckligt? Räcker det? Älskar Gud faktiskt mig? Sådana basgrejer kämpar jag fortfarande med. Jag vet att jag inte förtjänar allt han gett mig, och samtidigt vet jag att jag är jättevärdefull för Gud, att han har betalat ett pris för mig.
Ledning.
Alla som vill följa Guds vilja kämpar med ordet ledning, det vill säga Guds plan för våra liv.
– Jag tänker att Guds ledning i våra liv handlar i om att bli en sådan människa som gör Guds vilja. Det blir som en default-mode. Du har till exempel så mycket bibel i dig att you walk it, you talk it, utan att ens tänka på det.
Folk använder ofta ordet ”hjärta” när de talar om de här sakerna. Hon tänker att Jesus är i henne.
– Det blir en naturlig grej. Vad är sant? Och då talar jag inte om fakta, utan om ”vad är Jesus?”. Vad är kärlek här, i den här situationen? En sak som kan göra det svårt för oss är att vi vill vara väldigt religiösa.
En religiös människa, tänker Nina Åström, tror att hon måste göra vissa saker för att Gud ska tycka om henne.
– Man tänker liksom: det är säkert Guds vilja eftersom det är så kämpigt. Där ska man också vara försiktig med sig själv. Vilka är mina motiv på riktigt? Det låter ju väldigt fromt att vara religiös. Men jag vet vilket problem det är att blanda tro och religion. Att vara religiös … det är att försöka lägga till något till det som Jesus gjort. Jag tycker att det är som en slag i ansiktet på Jesus på korset.
Den smala vägen, det är enkelt att gå den, men det är inte lätt.
– Du litar på Jesus. Du har en relation till honom. Vi skulle alltid vilja ha ett system, med regler. Då vet vi att följer vi reglerna är vi okej, och följer vi dem inte, då är vi misslyckade. Det är en grop som också jag måste se upp inför: hittar jag på egen regler här, eller är det här sanning? Är det både kärlek och sanning? Och vad är den kärlek som är starkare än döden?
Kärlek.
Vi kan nästan inte säga kärlek utan att tala i en timme om vad vi menar. Det är så missbrukat!
– Vi har kärlek, och samtidigt har vi det inte alls. Glaset är alltid halvfullt eller halvtomt. Om jag jämför med Guds kärlek vet jag att det jag skulle kalla för kärlek till människor, det lilla jag har, är fullt med blandade motiv. Det är aldrig helt rent. Det är rädsla eller själviskhet eller skuld eller ansvar eller behov …
I Gamla testamentet förebrår Gud Israel för att Israel varit otrogen. Israel har sökt sig till andra, men Guds vill ha vår uppmärksamhet han vill ha oss till sin egen.
– Det ligger i sakens natur att stor kärlek ska vara odelad, och det är ännu mer så med Gud. Han kan verka i oss i den mån vi överlåter oss åt honom. Men han vill inte tvinga oss till kärlek. Så vi har också möjlighet att säga nej till hans kärlek. Jag tänker att Herren har rätt till allt i mig, ännu mer än vad till exempel min man har. Han har första platsen i mitt liv, och i den mån jag placerar Gud först är också andra människor på rätt plats. Då ställer jag inte för höga förväntningar på min man eller mina barn eller mina barnbarn, sådant de inte kan uppfylla.
Och när vi själva ska återspegla Guds kärlek, då är det väldigt praktiskt egentligen.
– Det är bra att skilja på att älska någon och att visa kärlek. Man kan ju inte tvinga sig själv att älska, men nog att visa kärlek. Man kan inte lova känslor men man kan lova handlingar. Man kan visa kärlek även om man inte tycker om någon. Bönen hjälper mig. Det hjälper att jag ber för en människa jag har svårt med. Så småningom börjar jag se saker från den människans synvinkel och kan kanske göra något för den personen, och då svarar människan på det. Det krävs lite lydnad för att göra det. Jag tycker inte det är fel att i det fallet tänka: bara gör det. Det blir en andra natur. Ibland följer känslorna efter, och det är en trevlig bonus. Men det är inte nödvändigt.
Rättvisa.
Väldigt många som läst liknelsen om den förlorade sonen identifierar sig med den äldre brodern. Han som var duktig, han som var lydig, han som inte slösade bort sin pappas egendom – och han som inte fick en gödkalv.
– En sak med rättvisa är: om jag kräver rättvisa av Gud, då ska jag fatta att jag blir dömd till helvetet. Vill jag det? Om man ens lite börjar fatta det, då fattar man att vi alla behöver nåd. Jesus säger att vi ska förlåta för att bli förlåtna, och jag har undrat om det är någon slags byteshandel där. Men så är det inte, för då är man kvar i att det ska vara rättvist. Det ligger i sakens natur att om du förlåter, då ser du tillräckligt klart för att själv kunna ta emot förlåtelse. Eller andra vägen! Då har du fattat någonting: att du behöver nåd. Men vi vill alltid veta: ska det vara 50/50 eller 40/60? Men det är 100/100! Vad är det för matematik? Det är Guds matematik. Jag är hundra procent syndig och hundra procent älskad.
När du ger upp rättvisan fattar du att du är helt beroende av Guds nåd.
– Då ser jag att någon annan inte är bättre än jag eller sämre än jag, och jag behöver inte trycka ner någon annan för att upphöja mig själv. En ödmjuk människa har rum för en annan människa, för den andra är inte ett hot. Den här tanken har hjälpt mig att stå på scen. Jag behöver inte be om ursäkt för att jag är där. Men samtidigt tänker jag att om jag vet att Jesus är herre och jag är liten, då syns det på scen.
Frihet.
När Nina Åström besökt fängelser för att sjunga och tala om Jesus har hon funderat på hur man kan vara fri bakom galler.
– Jag tycker att vi lätt menar fel sak med frihet. Det handlar mycket om att vi behöver förbinda oss vid något för att livet ska kännas meningsfullt. Jesus var fri, men han förband sig till något, ända in till döden, för vår skull.
Och som det står i Bibeln: sanningen ska göra oss fria.
– Det står också att Jesus är sanningen. Alla spår leder till Jesus! Det är bara så. Ibland säger man: ”Jesus är svaret.” Då frågar någon: ”Nå vad är frågan?” Mitt svar är: Alla de viktigaste frågorna.
Hon tänker att om hon hör till Jesus, då är hon fri.
– Jag hör till honom, jag är hans. Men jag är fri eftersom den verkliga friheten hör ihop med sanning. Och sanningen är att inget jag får har jag förtjänat. Vi är tillbaka i att kärlek är mer än rättvisa. Vi är tillbaka i Jesus.
Motgång.
Till en människa som har det svårt skulle hon säga: Gud har inte gått bort. Han har lidit själv. Även om det känns som en svår tanke ingår också det här i en plan.
– I motgången finns det en möjlighet att växa och inte bli förbittrad. Det finns en möjlighet att ty sig till Gud ännu mer. Genom att gå igenom det svåra kan Gudsrelationen blir bättre. Den går genom eld. Efteråt vill jag mer ha Gud för hans egen skull och inte för det han kan ge. Det svåra som händer oss, det som vi går igenom, det kan också andra lukta sig till. Och det är en jättebra sak, för alla människor lider på något sätt.
Nåd.
När folk hör om nåd tänker de kanske: om allt ändå är förlåtet kan man ju göra vad man vill!
– Men jag tänker att nåd kan man inte förstå utifrån. Nåd är för värdefullt för det. Du måste hoppa i för att veta. Ser du på det utifrån, då ser du bara plus och minus.
Fariséerna ville att Jesus skulle svara på en massa frågor, och ibland svarade han ingenting. Innan han dog besökte Jesus Herodes, men såg att Herodes bara ville ha honom dit för att göra trick.
– Så han sa ingenting. Han såg att Herodes bara hade ett utanför-perspektiv.
På samma sätt är nåden inget vi kan relatera oss till i teorin, bara i praktiken.
– Nåd har du användning för först när du behöver det.
Och vad gör man med nåd om det inte finns synd?
– Det är utbud och efterfrågan, menar jag. Lagen är som ett ljus som visar oss vad rättvisa är. Rättvisan skulle kräva att vi följer allt till punkt och pricka, och det klarar ingen. Och Jesus skruvar på ytterligare i Bergspredikan … då är det verkligen ingen som klarar det. Så lagens ljus visar att jag behöver Jesus, och sedan kommer nåden.
Nåden är billig om du inte behöver den. Det kommer en stund då du måste sluta fundera på teorier och bevis. Kunskap kan bara ta dig så långt.
– Det kommer en stund då du inser att nu måste du bara hoppa i och simma på riktigt.
