En fredag i oktober är Eva Ahl-Waris så småningom på väg från Helsingfors till Lovisa, där hon för tillfället jobbar som församlingspastor. Hon blev prästvigd i januari efter en karriär som historiker.
– Jag var feminist som historiker, och jag är feminist som teolog. Det var självklart för mig att bli aktiv i föreningen Kvinnliga teologer.
Hur länge har det funnits kvinnliga teologer?
– Den första kvinnan blev teologie kandidat år 1913, efter att ha fått dispens på grund av sitt kön. Prästförbundet grundades 1918, och Kvinnliga teologer r.f. år 1934. Den första kvinnan valdes till kyrkomötet år 1933, berättar prosten Soili Juntumaa, som bistår Eva Ahl-Waris med historiska fakta. Juntumaa blev välsignad till lektor år 1972, då prästämbetet inte än var öppet för kvinnor.
– Vi har konstaterat att föreningens regler fortfarande känns relevanta. Så länge som frågan om kvinnliga präster leder till konflikt inom kyrkan behövs föreningen. Samtidigt ser jag ju en utveckling mot det bättre. Särskilt bland församlingsborna tycker de flesta idag att det är naturligt att kvinnor är präster, säger Juntumaa.
Är det viktigt att föreningen är öppen enbart för kvinnor?
– Vi håller just nu på med att gå igenom våra stadgar och då funderar vi på precis de här frågorna. Det som är viktigt för oss är att driva all form av jämställdhetsarbete – också olika minoriteters rättigheter i kyrkan, säger Eva Ahl-Waris.
– Jag har träffat kvinnor som är präster som än idag blir dåligt behandlade på jobbet, av församlingsmedlemmar och av väckelserörelser. De kan råka ut för att folk inte kommer till deras gudstjänster eller att ingen önskar dem som förrättningspräst. De mår inte bra.
Har du själv blivit diskriminerad som kvinna och präst?
– Jag är från Nyland och har levt med kvinnor som präster under min uppväxt. För mig kändes det inte alls främmande att bli prästvigd. Men jag möter hela tiden kolleger som ifrågasätter sig själva och undrar om de duger som präster, när de har det kön de har. Jag har blivit jätteförvånad över det – för det finns ju så många andra saker man kan ifrågasätta när man funderar på att bli präst.
Är det alltså en fråga om i vilken region du jobbar?
– Ja, så verkar det vara. Jag har aldrig själv, i de församlingar där jag verkat hittills, upplevt någon kritik mot att jag är präst. För mig har det bara varit att tuta och köra.
– Jag märker att många kvinnliga präster är väldigt känsliga, exempelvis för ordet ”kvinnopräst”. Jag tror också att många kvinnliga präster bär på sår över hur de blivit behandlade. Det ordet är väldigt laddat.
Vad ska man kalla en kvinna som är präst?
– Präst.
Vad skulle du vilja säga till en läsare som är osäker på om kvinnor borde vara präster?
– Jag skulle lyssna på den personen. Man måste bemöta andra med respekt, oberoende av vilka åsikter de har. Som historiker tror jag på dialog. Det är ju det som är hela idén med diplomati och förståelse.
Hur ser världen ut då föreningen inte behövs längre?
– Det är en bra fråga. Vår värld är ju sönder, men egentligen är vi ju alla redan jämställda, för Guds rike finns här, mellan oss. Men eftersom världen är trasig måste vi fortsätta arbeta. Ett sätt är att vara en förebild. Päivikki Ahonen, som var präst i Helsingfors på 90-talet, var en bland många förebilder för mig. Nu får jag kanske vara en förebild för någon annan.