– Vi beställde mat och började äta, och då började jag känna mig jättekonstig. Vi hann inte ens äta klart när jag sa att vi måste åka hem. När vi sedan satte oss i bilen och började åka över bron rusade min puls. Jag hade aldrig upplevt något liknande. Jag trodde bokstavligen att jag skulle dö, säger Anders Eklund.
Så här känns Anders Eklunds panikanfall: Han känner sig yr och hyperventilerar. Världen börjar snurra. Pulsen blir extremt hög. Om han får ett svårt panikanfall om natten kan benen börja krampa. Han är iskall om händerna. Andningen vill inte lugna sig.
– Idag vet jag att det här är fysiska reaktioner som sker för att jag är rädd, fast jag inte har någon orsak att vara rädd. Evolutionen har programmerat oss för att kunna springa från en tiger på savannen.
De fysiska känningarna ackompanjeras av en stark dödsångest.
– Det är en känsla av att ingen finns för att ta emot mig om jag faller.
Det är en känsla av att ingen finns för att ta emot mig om jag faller.
Givetvis har han för länge sedan fattat att han inte kommer att dö när han får ett anfall. Han har varit på akuten och kollats upp, många läkare har sagt att han är frisk, att det inte är någon fara, att det ”bara” är panikångest.
– Samtidigt känns symtomen så äkta och påfrestande att det fortfarande är svårt att förstå att det inte är farligt. Det är bland annat det som håller igång ångesten.
--------------------------------------------------------------------
Anders Eklund
– 48 år. Bor i Jakobstad.
– Driver företaget Antonomia, som sysslar med film, foto och grafisk design.
– Familj: Frun Maria, två döttrar som studerar i Helsingfors och Åbo, en son i högstadieåldern.
– Drömmer om i livet: Att umgås med familj och vänner, hitta på spontana äventyr, jobba och ha hälsan. ”De facto känner jag redan att jag lever min dröm.”
--------------------------------------------------------------------
”Jag kunde inte ha ett vanligt jobb”
De senaste tio åren har han mått bättre. Men hans tidiga vuxenliv och hans livsval påverkades av de täta panikanfallen.
– Jag blev klar med mina mediastudier i Vasa, men resten fick jag lämna. Jag försökte gå på föreläsningar, men allt bara snurrade. Ett anfall kunde utlösas till exempel av att prata inför folk, och då hade jag ju spelat i band och stått på scen hela min ungdom. Idag säger folk till mig att jag är extrovert, men jag tror fortfarande själv att jag är den där blyga och försiktiga som inte säger så mycket.
Han mådde så dåligt att han och frun Maria bestämde sig för att flytta tillbaka till Jakobstad. Han studerade lite, jobbade deltid på Jakobstads Tidning och grundade år 2000 ett eget företag.
– Jag insåg att som jag mådde kunde jag inte ha ett vanligt jobb. Jag måste skapa min egen vardag, och jag ville jobba med grafisk design och foto. Så rullade det på.
Panikanfallen fortsatte. Han kunde få flera anfall per dag och anpassade sin vardag till dem. De fick barn, de flyttade och började renovera ett hus. Flytten tärde på hans grundtrygghet.
– Vi vaknade på morgonen, åt frukost, körde vår dotter Moa till dagis – och jag måste följa med, för jag kunde inte stanna hemma ensam utan att få en panikattack. Sedan andades jag i en papperspåse i bilen medan Maria följde Moa till dagis. När Moa gick i lågstadiet och de frågade om någon kände någon med ångest, sa hon: ”Jo, min pappa har panikångest. Men inte har det varit nånting med det: han andas i en påse ibland.”
Panikångesten har inte varit något dramatiskt i barnen vardag.
– Den har däremot lett till att vi fått vara kreativa tillsammans. Vi har inte känt oss begränsade som familj trots utmaningarna. Ångesten har inte tagit över vårt liv för vi har alltid utgått från möjligheterna och inte begränsningarna.
– Jag har haft svår panikångest och varit lycklig på samma gång. Det är inte synd om mig. Jag är inte bitter och jag ångrar ingenting..
”Utan Maria hade det inte gått”
Alla resor tog slut. Han kunde inte åka ensam till butiken. Han visste att man inte ska låta ångesten ”begränsa livet”, men det fanns inte möjlighet att göra något annat.
– Jag hade fått höra att man ska utmana sig själv, men det gick inte. Men jag var aldrig deprimerad, och i princip har jag varit lycklig under hela den här tiden. Men jag har haft panikångest.
Förmiddagarna var alltid skit, eftermiddagarna och kvällarna var bra. Han klarade sig tack vare sin fru.
– Maria var jätteofta med mig, hon var hemma med barnen, hon vikarierade som lärare men hjälpte till mycket på mitt företag. På något sätt lyckades vi fixa vardagen utan att jag utsattes för så mycket ångest. Men utan Maria hade det inte gått. Det lass hon har dragit för att stöda mig, det är helt sanslöst. Nu när jag mår bättre känner jag att shit vad jag har mycket att betala tillbaka.
Vad är det som gjort att du mår bättre nu?
– Jag fick hjälp med min sömnapné och kunde sova bättre, och då orkar jag bättre med paniken. Jag började för flera år sedan gå på gym och motionera, och märker att när jag känner en fysisk styrka känner jag också en mental styrka. I tjugo år har jag fått höra att anfallen inte är farliga, och det hjälper att känna att om ett anfall kommer så kommer jag att klara av det.
Han har funderat mycket på det här med att ”inte vara rädd” för anfallen. När man fattar vad det handlar om försöker man undvika det farliga, mota Olle i grind. Men det är inte nödvändigtvis den bästa strategin, har han märkt.
– För mig har det börjat klinga av när jag kommit till ett stadium där jag gett upp. Jag tänker att det får komma om det kommer, och kommer det så reagerar jag si eller så. Och om jag är någon annanstans än hemma så måste jag bara vila ut eländet och handskas med det. Mitt i paniken kan jag också släppa allt och inte göra någonting och låta kroppen sköta andningen.
Vill inte sitta hemma
Han vet att det fortfarande finns situationer som kan utlösa anfall. Känslan av ensamhet är en sådan faktor.
– När Maria ska till Helsingfors nästa gång vet jag att jag kommer att vakna fyra på natten och vara orolig över att hon är borta. Det är tankar, associationer och känslor som sätter igång allting. Men det betyder också att jag kan jobba med ångesten med hjälp av mina tankar.
Panikångesten har begränsat hans resande kraftigt. Han har inte flugit sedan tonåren och inte varit i Sverige sedan han var drygt tjugo. Men nu har han kommit till en punkt då han är trött på att missa saker. Han vill inte längre sitta hemma och andas i en påse när hans fru åker på semester med barnen.
– När jag såg att Bruce Springsteen kommer till Finland tänkte jag att det här vill jag vara med om, för jag har missat så många konserter under åren.
I sommar har han sett Metallica och Springsteen i Helsingfors.
– Och Coldplay dessutom! Jag var också med och flyttade vår dotter Alva till Åbo. Och nu har vi skaffat husbil, för vi drömmer om att bila i Norden tillsammans. För ett år sedan åkte jag till Vasa ensam, tur och retur, för första gången på tjugo år.
Har du någonsin varit bitter över att du tvingats kämpa med panikångesten så länge, och över att den påverkat ditt liv så mycket?
– Nej. Jag är inte glad över att jag haft panikångest, och jag är medveten om att mitt liv hade sett annorlunda ut utan den. Jag skulle kanske inte ha grundat ett företag. Jag skulle kanske ha gjort andra val. Men jag är ju jättenöjd med mitt liv som det blev! Redan när jag var ung sa en psykolog på HVC till mig: Det här är priset du betalar för att du är känslig och kreativ. Jag tänker att känsligheten också varit min superkraft, och säkert något jag haft nytta av i mitt jobb.
Givetvis har han under åren bett till Gud att få bli helad från ångesten. Klart han tänkt att Gud kunde hela också honom.
– Men det är inte hela världen att jag inte blivit helad från det här. Vem vet vad Gud har för planer – han är ju jättemärklig, och vem är jag att ifrågasätta honom! Kanske jag på något vis ändå varit förnöjsam.
Han tänker att bönesvaren kommit trots allt, fast de inte såg ut precis som han tänkt sig.
– Kanske mirakel inte behöver vara så omtumlande. Jag har en fantastisk fru, tre barn och ett jobb jag gillar. Kanske redan det är ett mirakel. Kanske mitt liv redan är maxat.
– Kanske mirakel inte behöver vara så omtumlande. Jag har en fantastisk fru, tre barn och ett jobb jag gillar. Kanske redan det är ett mirakel. Kanske mitt liv redan är maxat.
För små mirakel händer hela tiden, till exempel då han körde till Vasa ensam för första gången på över tjugo år.
– Jag minns att när jag närmade mig Vasa så hade jag lite svårt att koncentrera mig och började känna mig yr. Där var 10–15 halvjobbiga minuter, men jag insåg ju att det inte var någon idé att vända tillbaka. När jag kom fram till Vasa råkade jag träffa en vän på stan, och han sa: ”Nämen Anders, hur mår du? Har du fått en kram idag?” Och då sa jag: ”Det har varit lite halvjobbigt, men nu känns det bättre.” Bara det att en medmänniska ser dig, och så får du en kram utan orsak. Då kände jag att det här kommer att bli en bra dag.
Det är inte slutet på något
Till alla andra som kämpar med panikångest vill han säga: du kan ha det skitbra fast du mår skitdåligt. När han mådde som sämst fick han flera, svåra panikanfall per dag. Men samtidigt levde han ju ett liv som var fint och bra.
– Det är ingen katastrof fast det inte går över på en gång. Jag tror att många tänker att om de drabbas av något sådant här måste de vara lediga från jobbet i ett halvt år och försöka få ordning på det. Men jag vill säga: det är inte slutet på något att du har panikångest. Du kan vara på jobbet med din ångest. Och allt är inte förstört fast det inte går om på väldigt många år.
– Om några år firar jag 30 år med panikångest. Jag kunde fira det med en fest!
– Alla gäster får en godispåse och får behålla papperspåsen efter att de ätit upp godiset.
Han gapskrattar.
