Att pendla till jobbet i Umeå är en verklighet för många österbottningar. Men Mikael Hagman i Jakobstad är ensam om att göra det i egen båt. Varje vecka under sommaren gör han resan.
– Jag älskar havet och att göra långfärder med båt. Det får jag göra när jag pendlar, säger han.
Men han understryker att det inte är någon lek.
– Det är havet som bestämmer. När man ser på kartan kan det se lätt ut, och det går i bra väder. Men vädret kan överraska. Jag knäpper händerna varje gång jag ger mig ut och ber om beskydd för överfarten.
Han vet vad han talar om, för sjön är också hans arbetsplats. Han jobbar nu sitt fjortonde år som lotskutterförare på Sjöfartsverket i Umeå.
– Det är världens bästa jobb och jag får minsann min beskärda del av sjöfart. Att köra lots-båt innebär att vi är ute i alla väder – på natten, i mörker och i snöstorm. När det är sydliga och sydostliga vindar utanför Umeå och vågorna byggs upp under fyrahundra kilometer kan sjön vara jättegrov. Det är spännande och intressant.
Han jobbar sju dagar och är ledig sju dagar. Jobbet består främst av att föra ut lotsarna till fartygen.
I sin mexikanska Imemsa korsar Mikael Hagman Kvarken då kan kör till jobbet.
Riskfyllt jobb att borda fartyg
De är alltid två förare som turas om att köra. Den som inte kör assisterar och säkrar lotsen som bordar fartygen eller kommer ner från dem.
– Det är ett riskfyllt jobb att klättra på stegen medan fartygen rullar. Det är spännande men samtidigt det som gör jobbet intressant.
Förutom färjan Aurora Botnia som kör mellan Vasa och Umeå anländer cirka 600 fartyg per år till Umeå. Alla behöver lots utom de med kaptener på Vasabåten och Svenska Cellulosas egna fartyg som fått undantagstillstånd.
Lotsarna i Umeå tar sig ut till fartygen med båt året om medan lotsarna i Skellefteå och Luleå också använder svävare på vintern.
– Ume älv är väldigt ström och isen rör sig där hela tiden, och Vasabåten och fraktfartygen håller vanligtvis också upp en ränna. Vi har lotsbåtar som klarar 40 centimeter tjock is. Men packisen kan vara flera meter tjock och då händer det att vi kör fast. I vinter satt jag fast på Bottenviken och fick ropa efter isbrytare på VHF.
Sjöfartsverket är också ansvarig för sjöräddningen i Sverige vilket kan handla om allt från sjuktransporter från Holmön, sjukdomsfall på fartyg eller att dragga efter drunkningsolyckor. När ett flygplan med fallskärmshoppare störtade på ön Storsandskär i Ume älv år 2019 var Mikael Hagman ledig, men hans kolleger kallades till olycksplatsen.
– Det händer mycket i vårt samhälle men man måste sätta på ett skydd, det är ett jobb och man får göra vad man kan. Händer det något värre får vi debriefing.
Till jobbet hör också att köra ut servicepersonal till fyrarna.
Sjön var fritidsintresse ...
Mikael Hagman är född 1963 och växte upp vid Gamla hamn i Jakobstad. Som pojke stakade han sig fram där på isflak och flottar.
– Jag hade tidigt klart för mig att jag skulle till sjöss. Jag cyklade till hamnen i Alholmen, ibland tre gånger om dagen, för att se på fartygen och anteckna namnen på dem. Jag började jobba som trettonåring vid sidan om skolgången med att dela ut Jakobstads Tidning, och för lönen köpte jag min första båt.
Till en början var sjön endast ett fritidsintresse.
– Min pappa hindrade mig att gå till sjöss efter grundskolan, för han kände till alkoholproblemen där. Pappa visste vad han talade om för sjölivet förr var jättetufft. Det har blivit bättre nu.
Han tog sin första examen som kustskeppare som fjortonåring på Arbis. Efter det fortsatte han att utbilda sig och fick allt fler förarbrev.
1984 fick han jobb på pappersfabriken Schaumans i Jakobstad, som senare blev UPM.
– När jag cyklade till jobbet kände jag nästan varje dag att jag var på fel plats. Men jag hade familj med fem barn och det gjorde det utmanande att fara till sjöss.
När galeasen Jacobstads Wapen byggdes var han behörig styrman och jobbade på båten två säsonger 1994 och 1995, sponsrad av sin arbetsgivare.
– De första åren på båten var väldigt intressanta, för det var massor av folk som ville se och segla med den. Vi var bland annat till Skellefteå, Örnsköldsvik och Kotka.
... tills det tog honom helt
Tanken på att gå till sjöss återkom efter 1990.
– Men då fick jag hjärtmuskelinflammation när jag var förkyld och var ute och skidade. Jag fick en pacemaker och trodde att drömmen om sjön var körd. Men pacemakern fungerade bra. Jag köpte en båt som jag körde charter med i skärgården och jag vikarierade med att köra lotsbåt på Mässkär vid sidan om mitt arbete på UPM. Jag seglade också en elvameters båt 1 800 kilometer längs Afrikas kust från Kanarieöarna till Kap Verdeöarna.
2007 var barnen så pass stora att han vågade ta steget. Han sade upp sig och efter tre års studier i Åbo fick han styrmansexamen och blev befälhavare på fartyg av en viss storlek på Nordsjön och Östersjön.
– För att få praktik jobbade jag bland annat i två år på ett fartyg som trafikerade till England. Det var jätteintressant. Men sjölivet är ganska ensamt och på fritiden har man bara sin hytt och sitt skrivbord.
Fick jobb i Umeå
Men han ville komma närmare familjen och började han söka jobb på närmare håll. Det fick han på Sjöfartsverket i Umeå 2011. Första resan över Kvarken till jobbet med egen båt gjorde han med en sexmeters båt.
– Holmsund ligger 125 kilometer rakt västerut från Jakobstad, och kan jag hålla tjugo knop går resan på tre och en halv timme. Det är mest ekonomiskt att köra på tjugo knop. Då kostar en arbetsresa 250 euro tur och retur.
Totalt sett blir kostnaden med egen båt lite högre än att ta färjan. I tid sparar han in restiden mellan Jakobstad och Vasa. Men då får det inte vara motvind.
– Det finns ingen båt man kan köra hårt med i motvind.
Men han är ändå välbekant med Vasabåten. Den åker han på vintern och i hård sjögång.
– Havet vinner. Jag tog färjan en gång ifjol då den signifikanta våghöjden var fyra meter och färjan gungade redan vid kajen.
Kör mexikansk fiskebåt
Nu kör han arbetsresan i en öppen niometersbåt, en mexikansk Imemsa med 115 hästkrafts motor som kan göra trettio knop,
– Kvalitetsmässigt byggs världens bästa båtar i Österbotten. Men de är byggda för den inre skärgården och jag är inte imponerad av deras egenskaper till havs.
När han 2017 började söka efter en båt med bättre havsegenskaper fann han en ekonomisk modell i Mexiko som görs för yrkesfiskare i Stilla Havet.
– Jag beställde båten via en återförsäljare i USA. Det var lite spännande för de ville ha betalt i förskott.
Men det gick vägen. Båten inreddes och lastades i Houston och kom i en container till Helsingfors.
– Det är en riktigt bra sjöbåt och jag tror inte att man kan köra omkull den. Båten saknar köl och är därför svår att ta iland med.
Han har mest respekt för havet i hög sjö när det går två, tre meters vågor i aktern.
– När man surfar ner för vågen kan en kölbåt vridas och en brottssjö välta den. Den här båten bara glider över till nästa våg. Jag har kört över sextusen sjömil med den, så den är beprövad.
Han har haft flera båtmodeller med kajuta men de tilltalar honom inte.
– Det är varmt och oljud i dem. Jag upplever att jag har bättre koll på läget i en öppen båt.
Gudstron en rikedom
Han har haft Gud med sig i båten hela livet och han besöker regelbundet det laestadianska bönehuset i Skutnäs och sommarens stormöten.
– Jag känner att Gudstron är en rikedom. Man ser ju på världsläget vart vi är på väg. Tecknen som skrivits ner i Bibeln blir allt mera synliga. Det är min fasta tro att det här kommer att ta slut. Då är det väldigt tryggt att ha en tro. Man förlorar ju inget på det. Tron kostar inget, den är en trygghet. Vad har jag för alternativ?
Tryggheten i tron kände han redan som ung och den har stärkts med stigande ålder. Han är optimist vad gäller sin egen framtid, men pessimist vad gäller jordens.
– Det är klart att vi ska sköta naturen så gott vi kan, det har vi blivit tillsagda att göra. Vi ska försöka förhindra det så långt det går, men jag tror inte att vi lyckas. Men det står ju i Bibeln att jorden ska nötas upp. Klimatet har nästan blivit en religion. Men Gud styr det också.
När han säger att jorden ska nötas upp hänvisar han till Psaltaren 102:26–27, Jesaja 51:6, Lukas 21:33 och Hebreerbrevet 1:10–12.
– Utvecklingen går mot det som det står skrivet i Bibeln om den yttersta tiden. Men också över det har Gud kontroll.
– Det är alltid svårt att tala om himlen och helvetet. Men det står i Bibeln att bägge finns. Både du och jag syndar dagligen i tankar, ord och gärningar. Jesus kom för att ta straffet för våra synder på sig. Själva klarar vi inte av ett leva syndfritt. Den största synden i världen är otron.
Hoppas förnuftet ska segra
Han ser inget fel på den kristna tron.
– Den är väldigt enkel men den förstörs av oss människor. Här brukar jag tänka på rövaren på korset – en förbrytare som ville att Jesus skulle tänka på honom. Han trodde på Jesus. Och Jesus svarade: Idag ska du vara med mig i paradiset.
Just nu är det ganska tyst i bönehuset om den laestadianska rörelsens framtid i kyrkan.
– Jag tror att det fortsätter så tills kyrkomötet tar ställning för samkönade vigslar. Då tror jag det sker en stor förändring. Det är ju fritt upp till varje medlem att lämna kyrkan och jag har själv också funderat det. Men det är ett jättestort beslut. Ska jag då stöda en verksamhet som är emot Bibeln med min kyrkoskatt?
I stället överväger han att ge kyrkoskatten till bönehusföreningen.
– Ifall bönehusföreningen tar en församlings ansvar och börjar anställa mera folk går det, inte annars. Det leder också till mer byråkrati. Men det är ett stort steg och jag hoppas att förnuftet ska segra.
