Jenni ”Jepa” Lambert, 43, har haft en bråd dag när vi ses. Först har hon tränat i fem timmar med jazzorkestern Umo för en kommande show på legendariska Savoy och sedan dubbat barnvideo i en timme.
Jepa Lambert är backvocalsångare nummer ett i Finland. Vem har hon inte uppträtt med? är den riktigaste frågan – nu senast poplegenden Pepe Willberg. Främst på cv:t kommer kanske åren i popbandet Vesterinen och tv-succén Mitt livs låt (Elämäni biisi) på TV2.
Tillbaka i sina rötter i pingstkyrka, gospel och soul leder hon nu också gospelkören Sounds of Mercy i Helsingfors. Ska hon nämna sitt finaste backvocaluppdrag någonsin så är det också gospel, med legenden Andraé Crouch (1942–2015) i Helsingfors 2011.
Vad har man för roll som backvocalsångare?
– Det är ett serviceyrke och du är ett ackompanjerande instrument. Mitt jobb är att få solisten att låta så bra som möjligt. Man får minsann använda hela sin röst. Man stöder solisten och står lite mellan hen och bandet. Ibland är jag också lite som en sångcoach.
Skriver du arrangemang?
– När jag själv sjunger backvocal gör jag dem bara i huvudet. För en kör sjunger jag först stämmorna för mig själv, och behövs det skriver jag ner dem som noter.
Hur började du sjunga?
– Mina föräldrar jobbade på ett förlagshus inom pingströrelsen som då hette Ristin Voitto. Där gjorde man en tid verkligt mycket barnskivor. Jag var kanske sju år när jag spelade in i studio första gången. Vi reste runt med (barnstjärnan) Ella Lahtinen i olika församlingar och sjöng bakgrundsstämmor till henne.
– Sedan gick jag musikklass och i Sibeliusgymnasium och så blev jag ingenjör i medieteknik på ett examensarbete hos Kansan raamattuseura. Men jag har också en utbildning som popjazzmusiker.
Ett viktigt år för dig var i USA?
– När jag var sjutton hade jag turen att få följa med en bekant familj som flyttade till Manhattan för att jobba i David Wilkersons Times Square Church – just han med Korset och stiletten. Egentligen hängde jag mest i kyrkan, men skötte ibland deras barn.
– Där fick man glömma det där från Finland att sjunga nätt i kör. Vilken kraft det var i en kör på 100 personer! Och så måste man kunna dansa, innan man gick upp på scen, two-step.
– Sjunger jag på en firmafest här i Finland, så är det från den här tiden jag hämtar allt. Jag vill sjunga för att ge människor kraft, och göra det med ett öppet hjärta, som Whitney (Houston), Aretha (Franklin) och Tina Turner hämtade sin förmåga att beröra – i kyrkor.
Hur kom du med i Sounds of Mercy?
– Det var en kör som grundade sig själv. De är både proffs och amatörer, liberala och konservativa kristna, och någon ateist. Först senare frågade de mig om jag ville bli deras dirigent. Vi övar i Hoplax kyrka i Helsingfors och deltar ofta i gudstjänster och mässor.
Är kören en andlig verksamhet, eller mer att bara att digga en viss musikstil?
– Det är nog svårt att sjunga gospel om man inte tar in att den historiskt handlar om både evangeliets glädjebudskap och om befrielse från slaveri.
– I kören har vi olika team, någon som skriver låtar, någon som har hand om stipendier och ekonomi, eller ett sociala medier-team. Och så har vi också, frivilligt för den som vill, ett böneteam, där man kan lägga fram böneämnen om svårigheter man möter i livet.