Medan jag betraktar ljuslågan går jag igenom det som barnledaren just har sagt. Jag ser för min inre syn världens befolkning: barn och vuxna som svälter, svårt sjuka och människor i omöjliga livssituationer. Alla sträcker de ut sina händer mot Jesus. Hjälp! Hjälp!
Jag betraktar också min egen livssituation: en nioåring i ett rikt land med mer mat än någon orkar äta, med grundskoleutbildning och med balanserade föräldrar som kan ge mig en god grund för livet. Och jag tänker: ”Tack Jesus, jag uppskattar det verkligen, men jag ska nog inte störa dig med mina minimala problem. Du har fullt upp med miljoner av andra människor med verkligt stora problem.” Så jag fortsätter att leva nära honom, men besvärar honom bara i nödfall. Detta av hänsyn till hans enorma arbetsbörda.
Många år senare, när jag har varit präst i hans kyrka i många år redan, ska en kvinna måla en tavla av honom till mitt hem. Under mitt vuxna liv har jag varit tvungen att besvära honom otaliga gånger. Stormar har kommit och gått. Jag tänker nog inte längre att mina problem är så minimala att det inte finns någon orsak att besvära honom. Och jag har märkt att han håller, han orkar gå tillsammans med mig både genom snålblåst och riktiga stormar.
Kvinnan frågar mig vilken bild av Jesus hon ska måla och i vilken färgskala. Jag har skyndsamt, som vanligt, och säger att hon får välja.
En tid senare meddelar kvinnan att tavlan är klar. Jag och min man åker för att hämta den. När vi kommer fram stiger vi in i en källare med en lång rad med tavlor målade i mörka varma färger. Förutom en, som är målad i ljusa pastellfärger. Kvinnan går fram till tavlan och säger: ”Här är den. Jag tänkte måla den i samma färger som de andra, men sedan frågade jag honom vilken färg det ska vara. Han svarade: Hon gillar pastellfärger. Och sedan blev det så.”
Sedan den dagen hänger tavlan på väggen i mitt hem. Varje gång jag ser de ljusa pastellfärgerna blir jag glad. Tänk att han visste! Tänk att han tog sig tid att göra mig glad!
Och jag inser nu att han har ännu mera kraft och styrka än att bara orka streta sig fram tillsammans med oss genom stormar och orkaner. Han orkar och hinner också fundera på vilka våra älsklingsfärger är.
Hanna Eisentraut-Söderström är kaplan i Borgå svenska domkyrkoförsamling. Hon älskar att simma och dyka i havsvattnet. Hennes tips: Kom ihåg att tacka Gud för livet varje morgon du vaknar.