Anders och Iris beskriver hur all sorg är sorg, men vissa förluster är man mer eller mindre förberedd på.
Anders och Iris beskriver hur all sorg är sorg, men vissa förluster är man mer eller mindre förberedd på.

”Tillsammans” – ett ledord genom sorgen

FÖRLUST.

För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders.

5.9.2024 kl. 16:45

I oktober 2019 omkommer en man i en arbetsplatsolycka vid ett företag i Karleby. Mannen är inhyrd som arbetskraft från ett företag i Jakobstadsregionen som utför ytbehandlingar.

Mannen och hans kollega rengör en sprutpistol då thinnern som används vid rengöringen antänds. Det har bildats statisk elektricitet vid arbetsmomentet då thinnern sprutas ner i en plåthink. Mannen försöker bära ut hinken medan kollegan kallar på hjälp, men utgången är delvis blockerad. Mannen brännskadas svårt och dör senare av skadorna.

Olyckan utreds och tre tidigare förmän döms för dödsvållande och arbetarskyddsbrott av oaktsamhet. Det framkommer att det fanns brister i arbetarskyddet på arbetsplatsen. Utgångar var blockerade eller delvis blockerade och brandfilten i utrymmet var oanvändbar.

Mannen som dog hette Elias Värnström, och han var Anders och Iris Värnströms son.


En regnig sensommardag sitter Anders och Iris Värnström vid sitt köksbord hemma i Ytteresse i Pedersöre. Officiellt är det Anders första pensionsdag, men under sommaren har han mjukstartat med semester från jobbet som lärare vid Sursik skola i Pedersöre.

Iris, som en stor del av sitt yrkesliv jobbat inom småbarnspedagogik, är redan pensionär sedan några år tillbaka. Nu får paret mer tid tillsammans, och som tur är trivs de också i varandras sällskap.

Det här, att de trivs tillsammans, är något som de haft hjälp av sedan den där hösten 2019 då deras son Elias omkom, 29 år gammal. Om Elias hade levt i fyra dagar till hade han hunnit fylla 30. Nu blev han bara 29.

– Han hade börjat prata om sitt kalas och jag sa att vi gör en tårta här. Men då sa han att han skulle bjuda sina kamrater, och de hade också ställt till färdigt, säger Iris.

– De skulle ju överraska honom hade de tänkt. Men det blev på ett annat sätt, säger Anders.

Då familjen samlas fattas numera alltid en person. Elias hade ingen egen familj, så det var ofta han som dök upp först eller gick hem sist vid högtider och festligheter. Han umgicks mycket med sina syskon, och eftersom han inte behövde hålla reda på några egna småttingar kunde han ta sig tid för sina syskonbarn. Syskonbarnen fäste sig i sin tur vid honom.

En snäll äventyrare

Då Iris var tio år gammal dog hennes storebror i leukemi. Då förstod hon inte varför hennes föräldrar grät så mycket.

– Jag frågade ”Varför gråter ni? Vi ska ju alla dö en gång”. Jag tog det sådär barnsligt.

– Men mamma och pappa brukade prata om tiden innan min bror Bengt dog och tiden efter. Så är det också med oss nu. Tiden är uppdelad.

Även för Anders kom döden in i livet redan i barndomen. Hans farmor var sjuk och vårdades hemma. Hans mamma kunde säga åt honom att springa in till hennes rum för att se om hon levde.

– Jag var inte gammal då hon dog, och det var helt naturligt. Mamma brukade säga att människor som man inte är rädd för så länge de lever, dem behöver man inte heller vara rädd för då de är döda.

– Det tror jag att har påverkat mig, min mammas inställning om att döden är en del av livet.


Anders är en av de ordinarie predikanterna i Punsar bönehusförening i Esse som hör till Laestadianernas Fridsföreningar Förbund. I sorgen nämner Anders och Iris sin församling som ett viktigt stöd.


Men att förlora ett barn, det var inget de tänkte att skulle bli en del av deras liv.

– Man kan ju i någon mån ställa in sig på att ens föräldrar kommer att dö förr eller senare, så är det ju bara. Men man ställer inte in sig på att ens barn ska dö, säger Anders.

Elias hade själv nämnt döden nu som då. Han byggde hus i Lepplax och var bestämd gällande att han ville bo där tills han dör och att han aldrig skulle bo på något äldreboende.

– Det är sådant man tänker på i efterhand, att det också blev så, säger Iris.

Hon och Anders beskriver Elias som en äventyrare. Han bodde i Norge i fem år där han jobbade med att bryta skiffer i Alta. Han bodde en period i Australien, och sina lediga somrar tillbringade han på resande fot i USA. Han var lugn och stillsam, men bar också på en upptäckarlust.

– När han kom hem från Australien lugnade han ner sig och byggde hus i Lepplax. Där var jag med honom nästan varje kväll och byggde. På så vis kom vi varandra nära. Vi var tillsammans, säger Anders.

Iris berättar att det var snudd på omöjligt att bråka med Elias.

– Han var så snäll att det inte gick.

Men hon oroade sig ofta för honom. För att något skulle hända på alla de där äventyren.

De fick dock tidigt veta att Elias hittat vänner i den laestadianska församlingen i Alta. För dem var det en trygghet.


Ledsen framom arg

Då Elias kom tillbaka från sina eskapader utomlands och rotade sig i Lepplax började han jobba på ett företag som sysslar med ytbehandling. Därifrån blev han senare inhyrd till företaget i Karleby där olyckan skedde.

– De höll på att avsluta arbetet hos beställarna i Karleby, så egentligen skulle han inte ha varit där över huvudtaget, säger Anders.

”Jag var i chock. Och jag var arg på Gud över hur han kunde göra så här, och så brutalt också. Men jag tror att man får vara det, arg på Gud”

Det var många små orsakssamband som ledde till att Elias dog. En rad olyckliga omständigheter, mänskliga misstag, eller vad man vill kalla det.

– Jag var i chock. Och jag var arg på Gud över hur han kunde göra så här, och så brutalt också. Men jag tror att man får vara det, arg på Gud, säger Iris.

Dagen efter Elias död besökte Anders företaget där olyckan skett. Elias bil stod kvar där han parkerat den. Den behövde hämtas, och Anders behövde se platsen.

– Jag hade vår yngsta son med mig och vi gick där och tittade, vi gick igenom vad som hänt. Det var något jag behövde göra.

Han minns att han trots allt kände sig ganska lugn. Chocken gjorde sannolikt sitt. Samtidigt verkar lugn vara ett kännetecknande drag hos Anders.

– Jag kan inte säga att jag var arg på Gud. Det har jag inte varit. Men nog har jag saknat Elias. Minsann.

Vad tror du det beror på, att du inte varit arg på Gud?

– På något sätt tror jag att han där uppe ser saker klarare än mig. Det har varit en tröst. Att jag inte vet vad han gör, men att han vet det.

– Samtidigt: det är klart att det har varit jobbigt, säger Anders.

Iris fyller i:

– Speciellt i början då vi lyssnade på någon predikan på radio var vissa saker för känsliga för mig. Då stängde vi av.


”Vi har velat lämna det bakom oss”

Parallellt med familjen Värnströms sorgearbete har det pågått en rättsprocess kring Elias död. En process som pekat på att det kanske hade gått att undvika vad som hände.

– Visst kommer det ibland sådana tankar, som: ”Tänk om han inte skulle ha jobbat där över huvudtaget”, säger Iris.

Iris och Anders säger sig ändå tro att våra dagar är räknade, att Elias tid var slut nu.

– Det är inte så att jag inte funderat över det som hände och varför det hände. Men vi har velat lämna det bakom oss.

De valde att hålla sig så långt borta från rättsprocessen som möjligt.

– Vi sa det från början. Vi fodrar inget, för vi får ändå inte vår pojke tillbaka, säger Iris.

Det är inte så att jag inte funderat över det som hände och varför det hände. Men vi har velat lämna det bakom oss.”

Men trots sorgen, och de påfrestningar och funderingar som kom med den, kunde Iris och Anders sova varje natt efter olyckan. De förstår ännu inte hur det gick till, men de vet att det hjälpte dem.

– Man orkar bättre med sorgen bara man får sova. Varje morgon tänkte vi att vi orkade ju
i går så nog orkar vi i dag också, säger Iris.

– Vi vet att det var många som bad för oss, och den tro vi har på Gud hjälpte oss vidare, säger Anders.

Den första tiden funderade Iris ofta på om det fanns något som Elias hade velat prata om innan han dog, om det var något som blivit på hälft mellan dem. Varje kväll tampades hon med de frågorna. Då var Anders ett bra stöd för henne.

– Jag hade nog den bästa psykologen jag kunde ha, säger hon, med en nick åt Anders håll.

Något av det tyngsta för Anders var att städa bort efter sin egen son, i det hus de byggt tillsammans. Samma sak var det med allt pappersarbete. Det tog emot att ens röra breven från banker och försäkringsbolag, adresserade till Elias.

– Jag kände bara att det här är inte min sak att göra. Jag skulle inte få blanda mig i det och röra hans papper, men jag behövde ändå göra det. Det var otroligt tungt för mig.

Han gick några gånger till en psykolog. Det var bra för honom, men i övrigt har han inte känt behov av något särskilt stöd. Han har haft Iris och resten av familjen.


Tiden tillsammans spelar roll

Efter Elias död blev ”att fara ut år kör” – det vill säga att sätta sig i bilen och köra iväg, utan att nödvändigtvis ha något mål med färden – en viktig grej för Iris och Anders. Längs vägarna bearbetade de sin sorg, förströdde tankarna och hade tid att både prata och vara tysta.

– Det där sitter ännu i. Ofta sätter vi oss i bilen och kör iväg, säger Iris.

Innan vi skiljs åt tar Iris fram en bild. Det är ett fotografi på Anders, Iris och alla deras fem barn. De ser både glada och lite allvarliga ut hela bunten. Bilden är tagen efter deras yngsta sons vigsel – en högtidlig tillställning.

Iris berättar om hur glad hon är över att ha den bilden, den sista på hela familjen. Hon berättar om den sista resan de alla gjorde tillsammans då Anders fyllde 60, och så berättar hon om julen innan Elias dog. Syskonen Värnström med respektive åkte till Gran Canaria tillsammans, och där fick Elias för sig att han skulle hoppa fallskärm. Hans syster uppmanade honom att inte göra det, han kunde ju falla ihjäl sig. Elias svarade:

– Att dö är ju inte så farligt. Det handlar om hur mycket man hinner uppleva.

Text: Rebecca Pettersson
Bild: Rebecca Pettersson


– Det är lättare att sjunga med unga än med vuxna, säger Ragnhild Hiis Ånestad.

gospel. Gospelgurun Ragnhild Hiis Ånestad leder gospelkören Oslo Soul Children. Hon besöker Helsingfors i april för en körfestival för barn och unga. 3.4.2023 kl. 08:00

Helsingfors. Mathias Sandell gillar den gamla musiken som hör ihop med stilla veckan inför påsk. Han är musikmagister från Sibelius-Akademin och vikarierar som kantor i Petrus församling. 23.3.2023 kl. 08:43
När en tornado närmade sig staden Amory i Mississippi i USA började meteorologen Matt Laubhan be.

USA. När en tornado var på väg mot den amerikanska staden Amory i Mississippi valde meteorologen Matt Laubhan att börja be – mitt i direktsändning. 30.3.2023 kl. 11:37
Jan-Gustav Björk är kaplan i Jakobstads svenska församling.

Kolumn. Under fastan går jag med lärjungarna till Jerusalem. Liksom lärjungarna är jag varje år oförstående när Jesus undervisar om sin död. 28.3.2023 kl. 16:23
Stefan Myrskog hoppas nya läsare ska hitta Nyckeln-webbsidan.

tidskrift. När papperstidningen Nyckeln blir webbsida hoppas Stefan Myrskog att fler än förr ska intressera sig för de stora frågorna: Vem är Gud egentligen och vad menar vi med människovärde? – Vår tro är på många sätt en paradox, men Gud är alltid större, säger han. 27.3.2023 kl. 16:37

SÖNDAG. Egentligen tror jag att alla dagar på sätt och vis är bebådelsedagar, för varje dag får vi nog signaler från Gud. Ibland kanske signalerna är mycket tydliga, ibland måste vi stanna upp lite mer än vanligt för att upptäcka dem, men de finns nog där varje dag. 25.3.2023 kl. 16:52
Projektkörer som är aktiva under en begränsad tid passar dagens människor som inte alltid har lätt att förbinda sig en längre tid, konstaterar kantor Camilla Wiksten-Rönnbacka.

sibbo. Camilla Wiksten-Rönnbacka leder en nystartad projektkör som uppträder i påsdagens högmässa i Sibbo. 15.3.2023 kl. 16:34
Nina Sjölander tycker att arbetet som verksamhetsledare ger väldigt mycket tillbaka.

ungdomar. Nina Sjölander arbetar nästan alla fredagar klockan 15–22. Det är inte betungande, utan veckans höjdpunkt. Mötet med de unga gör jobbet värdefullt. 22.3.2023 kl. 18:00
– Vi är upptagna av den fullkomliga döden, säger Hilkka Olkinuora.

eutanasi. Hilkka Olkinuora vill inte vara någon dödsängel. Men hon vill att människor lagligt ska kunna ha möjligheten att dö värdigt. 22.3.2023 kl. 16:18
Korsholms kyrka – nu blir nya församlingsstrukturer aktuella i Korsholms kyrkliga samfällighet.

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Clas Abrahamsson ska utreda en ändring i församlingsstrukturerna i Korsholms kyrkliga samfällighet. Dessutom utannonserade domkapitlet i måndags kyrkoherdetjänster i Pedersöre och i Solf. 22.3.2023 kl. 11:12
Agneta Lavesson gillar böcker och att läsa. Det ser man inte minst på hennes välfyllda bokhylla.

UTANFÖRSKAP. Som barn fick Agneta Lavesson höra av sina föräldrar att hon var en olyckshändelse och att de inte velat ha några barn. De levde ett isolerat liv på den skånska landsbygden och Agneta förbjöds ha kontakt med andra barn. 23.3.2023 kl. 12:00
– Ifall stora förmögenheter verkligen hade provocerat oss hade väl fler politiska partier försökt göra något åt saken? säger doktorand Axel Vikström.

profilen. Axel Vikström är forskare vid Örebro universitet. Vårt sätt att skildra de superrika bidrar till att normalisera ekonomisk ojämlikhet, säger han. 21.3.2023 kl. 18:50
Vid församlingsvalet sade 60 procent av kandidaterna sig sympatisera med Anna Maja-Henrikssons SFP och 11 procent med Peter Östmans Kristdemokraterna

riksdagsvalet. Kyrkpressen träffade SFP:s Anna-Maja Henriksson och KD:s Peter Östman, vars partier är de populäraste inom kyrkan på svenska. Dubbelintervjun slutade i att regeringens företrädare gav oppositions­ledamoten en kram. 20.3.2023 kl. 19:00
Den kyrkliga samfälligheten i Helsingfors hade pengar i krisande Credit Suisse.

FINANSFÖRVALTNING. Förvaltningsdirektören kan inte svara på varför Helsingfors kyrkliga samfällighet förvaltar medel genom finansvärdepapper i Schweiz. 16.3.2023 kl. 16:10

Lars Lundsten är docent och förtroendevald i Johannes församling.

Kolumn. Då jag skriver dessa ord är det några dagar kvar tills valet till kyrkomöte. Då du läser dessa ord är valet över och vi har fått en ny samling människor som får fatta beslut om kyrkans framtid. 19.2.2024 kl. 08:00
Mia Anderssén-Löf omvald; Torsten Sandell ny i kyrkomötet

KYRKOMÖTET. Mia Anderssén-Löf och Torsten Sandell blir prästombud i det nya kyrkomötet. De försvunna präströsterna från Åland dök upp under veckoslutet efter att ha varit borta i posten. 19.2.2024 kl. 11:56
Sven Grankulla är ordförande
för den arbetsgrupp som utrett framtidsalternativen
för de laestadianska bönehusföreningarna inom LFF.

Nattvard. Den möjlighet kyrkolagen ger att fira nattvard utanför kyrkorummet kan minskalaestadianernas behov att bilda egna församlingar. 16.2.2024 kl. 12:41
Tre av fyra lekmannaombud är nya: Martina Harms-Aalto, Anita Ismark och Olof Widén

KYRKOMÖTET. Tre av fyra lekmannaombud från Borgå stift är nya i kyrkomötet. Präströster efter tisdagens kyrkomötesval är borta – i posten – och valnämnden fick avbryta rösträkningen. 14.2.2024 kl. 18:44

KYRKOMÖTET. Expresspost från Åland var inte tillräckligt för att trygga valprocessen. De 22 röster som är borta avgör vem som blir prästombud i kyrkomötet. 15.2.2024 kl. 12:41