Anders och Iris beskriver hur all sorg är sorg, men vissa förluster är man mer eller mindre förberedd på.
Anders och Iris beskriver hur all sorg är sorg, men vissa förluster är man mer eller mindre förberedd på.

”Tillsammans” – ett ledord genom sorgen

FÖRLUST.

För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders.

5.9.2024 kl. 16:45

I oktober 2019 omkommer en man i en arbetsplatsolycka vid ett företag i Karleby. Mannen är inhyrd som arbetskraft från ett företag i Jakobstadsregionen som utför ytbehandlingar.

Mannen och hans kollega rengör en sprutpistol då thinnern som används vid rengöringen antänds. Det har bildats statisk elektricitet vid arbetsmomentet då thinnern sprutas ner i en plåthink. Mannen försöker bära ut hinken medan kollegan kallar på hjälp, men utgången är delvis blockerad. Mannen brännskadas svårt och dör senare av skadorna.

Olyckan utreds och tre tidigare förmän döms för dödsvållande och arbetarskyddsbrott av oaktsamhet. Det framkommer att det fanns brister i arbetarskyddet på arbetsplatsen. Utgångar var blockerade eller delvis blockerade och brandfilten i utrymmet var oanvändbar.

Mannen som dog hette Elias Värnström, och han var Anders och Iris Värnströms son.


En regnig sensommardag sitter Anders och Iris Värnström vid sitt köksbord hemma i Ytteresse i Pedersöre. Officiellt är det Anders första pensionsdag, men under sommaren har han mjukstartat med semester från jobbet som lärare vid Sursik skola i Pedersöre.

Iris, som en stor del av sitt yrkesliv jobbat inom småbarnspedagogik, är redan pensionär sedan några år tillbaka. Nu får paret mer tid tillsammans, och som tur är trivs de också i varandras sällskap.

Det här, att de trivs tillsammans, är något som de haft hjälp av sedan den där hösten 2019 då deras son Elias omkom, 29 år gammal. Om Elias hade levt i fyra dagar till hade han hunnit fylla 30. Nu blev han bara 29.

– Han hade börjat prata om sitt kalas och jag sa att vi gör en tårta här. Men då sa han att han skulle bjuda sina kamrater, och de hade också ställt till färdigt, säger Iris.

– De skulle ju överraska honom hade de tänkt. Men det blev på ett annat sätt, säger Anders.

Då familjen samlas fattas numera alltid en person. Elias hade ingen egen familj, så det var ofta han som dök upp först eller gick hem sist vid högtider och festligheter. Han umgicks mycket med sina syskon, och eftersom han inte behövde hålla reda på några egna småttingar kunde han ta sig tid för sina syskonbarn. Syskonbarnen fäste sig i sin tur vid honom.

En snäll äventyrare

Då Iris var tio år gammal dog hennes storebror i leukemi. Då förstod hon inte varför hennes föräldrar grät så mycket.

– Jag frågade ”Varför gråter ni? Vi ska ju alla dö en gång”. Jag tog det sådär barnsligt.

– Men mamma och pappa brukade prata om tiden innan min bror Bengt dog och tiden efter. Så är det också med oss nu. Tiden är uppdelad.

Även för Anders kom döden in i livet redan i barndomen. Hans farmor var sjuk och vårdades hemma. Hans mamma kunde säga åt honom att springa in till hennes rum för att se om hon levde.

– Jag var inte gammal då hon dog, och det var helt naturligt. Mamma brukade säga att människor som man inte är rädd för så länge de lever, dem behöver man inte heller vara rädd för då de är döda.

– Det tror jag att har påverkat mig, min mammas inställning om att döden är en del av livet.


Anders är en av de ordinarie predikanterna i Punsar bönehusförening i Esse som hör till Laestadianernas Fridsföreningar Förbund. I sorgen nämner Anders och Iris sin församling som ett viktigt stöd.


Men att förlora ett barn, det var inget de tänkte att skulle bli en del av deras liv.

– Man kan ju i någon mån ställa in sig på att ens föräldrar kommer att dö förr eller senare, så är det ju bara. Men man ställer inte in sig på att ens barn ska dö, säger Anders.

Elias hade själv nämnt döden nu som då. Han byggde hus i Lepplax och var bestämd gällande att han ville bo där tills han dör och att han aldrig skulle bo på något äldreboende.

– Det är sådant man tänker på i efterhand, att det också blev så, säger Iris.

Hon och Anders beskriver Elias som en äventyrare. Han bodde i Norge i fem år där han jobbade med att bryta skiffer i Alta. Han bodde en period i Australien, och sina lediga somrar tillbringade han på resande fot i USA. Han var lugn och stillsam, men bar också på en upptäckarlust.

– När han kom hem från Australien lugnade han ner sig och byggde hus i Lepplax. Där var jag med honom nästan varje kväll och byggde. På så vis kom vi varandra nära. Vi var tillsammans, säger Anders.

Iris berättar att det var snudd på omöjligt att bråka med Elias.

– Han var så snäll att det inte gick.

Men hon oroade sig ofta för honom. För att något skulle hända på alla de där äventyren.

De fick dock tidigt veta att Elias hittat vänner i den laestadianska församlingen i Alta. För dem var det en trygghet.


Ledsen framom arg

Då Elias kom tillbaka från sina eskapader utomlands och rotade sig i Lepplax började han jobba på ett företag som sysslar med ytbehandling. Därifrån blev han senare inhyrd till företaget i Karleby där olyckan skedde.

– De höll på att avsluta arbetet hos beställarna i Karleby, så egentligen skulle han inte ha varit där över huvudtaget, säger Anders.

”Jag var i chock. Och jag var arg på Gud över hur han kunde göra så här, och så brutalt också. Men jag tror att man får vara det, arg på Gud”

Det var många små orsakssamband som ledde till att Elias dog. En rad olyckliga omständigheter, mänskliga misstag, eller vad man vill kalla det.

– Jag var i chock. Och jag var arg på Gud över hur han kunde göra så här, och så brutalt också. Men jag tror att man får vara det, arg på Gud, säger Iris.

Dagen efter Elias död besökte Anders företaget där olyckan skett. Elias bil stod kvar där han parkerat den. Den behövde hämtas, och Anders behövde se platsen.

– Jag hade vår yngsta son med mig och vi gick där och tittade, vi gick igenom vad som hänt. Det var något jag behövde göra.

Han minns att han trots allt kände sig ganska lugn. Chocken gjorde sannolikt sitt. Samtidigt verkar lugn vara ett kännetecknande drag hos Anders.

– Jag kan inte säga att jag var arg på Gud. Det har jag inte varit. Men nog har jag saknat Elias. Minsann.

Vad tror du det beror på, att du inte varit arg på Gud?

– På något sätt tror jag att han där uppe ser saker klarare än mig. Det har varit en tröst. Att jag inte vet vad han gör, men att han vet det.

– Samtidigt: det är klart att det har varit jobbigt, säger Anders.

Iris fyller i:

– Speciellt i början då vi lyssnade på någon predikan på radio var vissa saker för känsliga för mig. Då stängde vi av.


”Vi har velat lämna det bakom oss”

Parallellt med familjen Värnströms sorgearbete har det pågått en rättsprocess kring Elias död. En process som pekat på att det kanske hade gått att undvika vad som hände.

– Visst kommer det ibland sådana tankar, som: ”Tänk om han inte skulle ha jobbat där över huvudtaget”, säger Iris.

Iris och Anders säger sig ändå tro att våra dagar är räknade, att Elias tid var slut nu.

– Det är inte så att jag inte funderat över det som hände och varför det hände. Men vi har velat lämna det bakom oss.

De valde att hålla sig så långt borta från rättsprocessen som möjligt.

– Vi sa det från början. Vi fodrar inget, för vi får ändå inte vår pojke tillbaka, säger Iris.

Det är inte så att jag inte funderat över det som hände och varför det hände. Men vi har velat lämna det bakom oss.”

Men trots sorgen, och de påfrestningar och funderingar som kom med den, kunde Iris och Anders sova varje natt efter olyckan. De förstår ännu inte hur det gick till, men de vet att det hjälpte dem.

– Man orkar bättre med sorgen bara man får sova. Varje morgon tänkte vi att vi orkade ju
i går så nog orkar vi i dag också, säger Iris.

– Vi vet att det var många som bad för oss, och den tro vi har på Gud hjälpte oss vidare, säger Anders.

Den första tiden funderade Iris ofta på om det fanns något som Elias hade velat prata om innan han dog, om det var något som blivit på hälft mellan dem. Varje kväll tampades hon med de frågorna. Då var Anders ett bra stöd för henne.

– Jag hade nog den bästa psykologen jag kunde ha, säger hon, med en nick åt Anders håll.

Något av det tyngsta för Anders var att städa bort efter sin egen son, i det hus de byggt tillsammans. Samma sak var det med allt pappersarbete. Det tog emot att ens röra breven från banker och försäkringsbolag, adresserade till Elias.

– Jag kände bara att det här är inte min sak att göra. Jag skulle inte få blanda mig i det och röra hans papper, men jag behövde ändå göra det. Det var otroligt tungt för mig.

Han gick några gånger till en psykolog. Det var bra för honom, men i övrigt har han inte känt behov av något särskilt stöd. Han har haft Iris och resten av familjen.


Tiden tillsammans spelar roll

Efter Elias död blev ”att fara ut år kör” – det vill säga att sätta sig i bilen och köra iväg, utan att nödvändigtvis ha något mål med färden – en viktig grej för Iris och Anders. Längs vägarna bearbetade de sin sorg, förströdde tankarna och hade tid att både prata och vara tysta.

– Det där sitter ännu i. Ofta sätter vi oss i bilen och kör iväg, säger Iris.

Innan vi skiljs åt tar Iris fram en bild. Det är ett fotografi på Anders, Iris och alla deras fem barn. De ser både glada och lite allvarliga ut hela bunten. Bilden är tagen efter deras yngsta sons vigsel – en högtidlig tillställning.

Iris berättar om hur glad hon är över att ha den bilden, den sista på hela familjen. Hon berättar om den sista resan de alla gjorde tillsammans då Anders fyllde 60, och så berättar hon om julen innan Elias dog. Syskonen Värnström med respektive åkte till Gran Canaria tillsammans, och där fick Elias för sig att han skulle hoppa fallskärm. Hans syster uppmanade honom att inte göra det, han kunde ju falla ihjäl sig. Elias svarade:

– Att dö är ju inte så farligt. Det handlar om hur mycket man hinner uppleva.

Text: Rebecca Pettersson
Bild: Rebecca Pettersson


Kjerstin Sikström vill vara aktiv – därför har hon fortfarande sångelever och dirigerar en kör.

sorg. Med sin sista, stora kärlek Jocke Hansson fick hon bara fem gemensamma år. – Jag har varit arg på Gud och frågat mig varför det här skulle hända mig. Men idag är jag tacksam – hellre fem år än inget alls, säger Kjerstin Sikström. 5.7.2024 kl. 11:32

KYRKANS SAMTALSTJÄNST. Det hjälper att prata. De som svarar har tystnadsplikt och du får vara anonym. Tjänsten erbjuder stöd och någon som lyssnar också under sommaren. 5.7.2024 kl. 16:55
Bibelstudium och existentiellt samtal i gröngräset i Taizé.

ÅLANDS UNGA KYRKA. Trots de spartanska omständigheterna blev ungdomarnas resa till Taizé i Frankrike en upplevelse de aldrig kommer att glömma. Det var gemenskap, tusenskönor och fåglars glädjesång dygnet runt. 1.7.2024 kl. 16:32
Laura Kota-aho och Mia Bäck har en del läger i bagaget, men än har ingen av dem tröttnat.

konfirmandarbete. Åbo svenska församling svängde på hela skriba-konceptet. Under en solig eftermiddag på ön Kakskerta berättar kyrkoherde Mia Bäck varför. 28.6.2024 kl. 15:17
Anita Höglund bodde länge på Bertahemmet i Helsingfors.

Nekrolog. Anita Höglund, omtyckt krönikör och tidigare redaktör vid Kyrkpressens föregångare Församlingbladet, har dött. 25.6.2024 kl. 10:44
Sley och Kansanlähetys lovar att "inte befrämja" ryska prästvigningar

INGERMANLANDS KYRKA. Missionsorganisationerna har svarat på biskopsmötets frågor om prästvigningarna i Sankt Petersburg. Den ena av dem utmanar biskoparna om hur man tillämpar och tolkar ett missionsavtal. 10.6.2024 kl. 15:50

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32
Nya ungdomssakkunniga Christer Romberg är också musikartist.

ungdomsarbete. TV-talang blir ny sakkunnig för ungdomsfrågor vid kyrkans svenska central. Han får bland annat ansvar för UK - Ungdomens kyrkodagar 6.6.2024 kl. 12:00
Det kan räcka flera år innan det blir kyrkoherdeinstallation i Petrus församling.

BESVÄR. Två medlemmar i Petrus församlings församlingsråd har lämnat in ett så kallat kyrkobesvär till Helsingfors förvaltningsdomstol över domkapitlets beslut att välja Pia Kummel-Myrskog till kyrkoherde i Petrus församling. 5.6.2024 kl. 21:13
Ungdomsfoto på Yvonne ”Vonna” Terlinden. Hon installerades i slutet av maj som kyrkoherde i Karis-Pojo svenska församling.

ETT GOTT RÅD. Om Yvonne Terlinden fick en pratstund med sitt yngre jag skulle hon diskutera sin rastlöshet och sin perfektionism. 6.6.2024 kl. 08:00
Lina Forsblom, här med hunden Lewis, har överlevt två livshotande sjukdomar.

Personligt. Som barn drabbades Lina Forsblom av leukemi och räddades till livet av en ryggmärgstransplantation. 23 år senare höll hon på att dö av blodförgiftning. – Jag tror inte det var Guds vilja att jag skulle bli sjuk. Men Gud kan använda sjukdomarna, bara jag låter mig bli använd, säger hon. 5.6.2024 kl. 10:18
Närheten till kyrkan förblir viktig.

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan behöver se över sitt nätverk av församlingar. Omkring 40 av dem överlever inte årtiondet ekonomiskt. 5.6.2024 kl. 10:00
"För att bevara hoppet: möt din egen skuld och välj handling. Påminn dig själv och andra om att det finns hopp så länge vi agerar, för det finns det! Och hopp är en kollektiv kraft."

KLIMATKRISEN. KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller. 4.6.2024 kl. 09:46

SAMKÖNADE PAR. Jenny Jansson var delegat vid Metodistkyrkans generalkonferens när samfundet fattade beslut om att godkänna samkönade vigslar. 3.6.2024 kl. 20:28
– En annan kyrkas präster skaper en bild av vår kyrka, klagar ärkebiskop Tapio Luoma.

INGERMANLANDS KYRKA. Den ingermanländska kyrkans präster skapar förvirring bland kyrkfolket, säger ärkebiskop Tapio Luoma. I vems mässa går man, till vilken kyrka blir ens barn döpt? 3.6.2024 kl. 10:00

Först ut är Jenny Airaksinen, barn- och ungdomsdiakon i Kyrkslätts svenska församling.

diakoni. Några diakoniarbetare runtom i Borgå stift kommer blogga på Andetagbloggen varje fredag med en text som tangerar diakoni på något sätt. 16.8.2024 kl. 19:09
Långsamt började ljuset gå upp för David Sandström att allt inte stod rätt till med församlingen.

LIVSBERÄTTELSE. Han trodde att han var immun mot den sektliknande församlingens manipulation. – Jag trodde att jag kunde hålla mitt huvud kallt. Ändå drogs jag in i församlingen på grund av min tro och mina sårbarheter, säger David Sandström. 14.8.2024 kl. 08:00
Nedskärningen väckte också diskussioner i regeringen, säger Adlercreutz.

NEDSKÄRNING. Jag ser det principiella problemet, men kyrkans inkomster kommer ändå att vara märkbart större än tidigare, säger undervisnings- och kyrkominister Anders Adlercreutz om regeringens nedskärningar i finansieringen av kyrkans samhällsuppdrag. 14.8.2024 kl. 08:50
Eric-Olof Söderströms musikkarriär är över 50 år lång.

kyrkomusik. Eric-Olof Söderström, 67, lämnar i vinter kantorsjobbet i Borgå med en lång karriär inom musiken bakom sig. All framgång är inte bara begåvning, råder han i dag sitt unga jag. 14.8.2024 kl. 14:00
Unga killar i 15-17-årsåldern är mycket intresserade av tro.

UNGA MÄN. De unga är mer toleranta till tro och andlighet. Få betraktar sig själva som troende, men gör de det är de allt oftare unga tonårspojkar. Det visar den nyaste Ungdomsbarometern. 13.8.2024 kl. 10:00