Anders och Iris beskriver hur all sorg är sorg, men vissa förluster är man mer eller mindre förberedd på.
Anders och Iris beskriver hur all sorg är sorg, men vissa förluster är man mer eller mindre förberedd på.

”Tillsammans” – ett ledord genom sorgen

FÖRLUST.

För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders.

5.9.2024 kl. 16:45

I oktober 2019 omkommer en man i en arbetsplatsolycka vid ett företag i Karleby. Mannen är inhyrd som arbetskraft från ett företag i Jakobstadsregionen som utför ytbehandlingar.

Mannen och hans kollega rengör en sprutpistol då thinnern som används vid rengöringen antänds. Det har bildats statisk elektricitet vid arbetsmomentet då thinnern sprutas ner i en plåthink. Mannen försöker bära ut hinken medan kollegan kallar på hjälp, men utgången är delvis blockerad. Mannen brännskadas svårt och dör senare av skadorna.

Olyckan utreds och tre tidigare förmän döms för dödsvållande och arbetarskyddsbrott av oaktsamhet. Det framkommer att det fanns brister i arbetarskyddet på arbetsplatsen. Utgångar var blockerade eller delvis blockerade och brandfilten i utrymmet var oanvändbar.

Mannen som dog hette Elias Värnström, och han var Anders och Iris Värnströms son.


En regnig sensommardag sitter Anders och Iris Värnström vid sitt köksbord hemma i Ytteresse i Pedersöre. Officiellt är det Anders första pensionsdag, men under sommaren har han mjukstartat med semester från jobbet som lärare vid Sursik skola i Pedersöre.

Iris, som en stor del av sitt yrkesliv jobbat inom småbarnspedagogik, är redan pensionär sedan några år tillbaka. Nu får paret mer tid tillsammans, och som tur är trivs de också i varandras sällskap.

Det här, att de trivs tillsammans, är något som de haft hjälp av sedan den där hösten 2019 då deras son Elias omkom, 29 år gammal. Om Elias hade levt i fyra dagar till hade han hunnit fylla 30. Nu blev han bara 29.

– Han hade börjat prata om sitt kalas och jag sa att vi gör en tårta här. Men då sa han att han skulle bjuda sina kamrater, och de hade också ställt till färdigt, säger Iris.

– De skulle ju överraska honom hade de tänkt. Men det blev på ett annat sätt, säger Anders.

Då familjen samlas fattas numera alltid en person. Elias hade ingen egen familj, så det var ofta han som dök upp först eller gick hem sist vid högtider och festligheter. Han umgicks mycket med sina syskon, och eftersom han inte behövde hålla reda på några egna småttingar kunde han ta sig tid för sina syskonbarn. Syskonbarnen fäste sig i sin tur vid honom.

En snäll äventyrare

Då Iris var tio år gammal dog hennes storebror i leukemi. Då förstod hon inte varför hennes föräldrar grät så mycket.

– Jag frågade ”Varför gråter ni? Vi ska ju alla dö en gång”. Jag tog det sådär barnsligt.

– Men mamma och pappa brukade prata om tiden innan min bror Bengt dog och tiden efter. Så är det också med oss nu. Tiden är uppdelad.

Även för Anders kom döden in i livet redan i barndomen. Hans farmor var sjuk och vårdades hemma. Hans mamma kunde säga åt honom att springa in till hennes rum för att se om hon levde.

– Jag var inte gammal då hon dog, och det var helt naturligt. Mamma brukade säga att människor som man inte är rädd för så länge de lever, dem behöver man inte heller vara rädd för då de är döda.

– Det tror jag att har påverkat mig, min mammas inställning om att döden är en del av livet.


Anders är en av de ordinarie predikanterna i Punsar bönehusförening i Esse som hör till Laestadianernas Fridsföreningar Förbund. I sorgen nämner Anders och Iris sin församling som ett viktigt stöd.


Men att förlora ett barn, det var inget de tänkte att skulle bli en del av deras liv.

– Man kan ju i någon mån ställa in sig på att ens föräldrar kommer att dö förr eller senare, så är det ju bara. Men man ställer inte in sig på att ens barn ska dö, säger Anders.

Elias hade själv nämnt döden nu som då. Han byggde hus i Lepplax och var bestämd gällande att han ville bo där tills han dör och att han aldrig skulle bo på något äldreboende.

– Det är sådant man tänker på i efterhand, att det också blev så, säger Iris.

Hon och Anders beskriver Elias som en äventyrare. Han bodde i Norge i fem år där han jobbade med att bryta skiffer i Alta. Han bodde en period i Australien, och sina lediga somrar tillbringade han på resande fot i USA. Han var lugn och stillsam, men bar också på en upptäckarlust.

– När han kom hem från Australien lugnade han ner sig och byggde hus i Lepplax. Där var jag med honom nästan varje kväll och byggde. På så vis kom vi varandra nära. Vi var tillsammans, säger Anders.

Iris berättar att det var snudd på omöjligt att bråka med Elias.

– Han var så snäll att det inte gick.

Men hon oroade sig ofta för honom. För att något skulle hända på alla de där äventyren.

De fick dock tidigt veta att Elias hittat vänner i den laestadianska församlingen i Alta. För dem var det en trygghet.


Ledsen framom arg

Då Elias kom tillbaka från sina eskapader utomlands och rotade sig i Lepplax började han jobba på ett företag som sysslar med ytbehandling. Därifrån blev han senare inhyrd till företaget i Karleby där olyckan skedde.

– De höll på att avsluta arbetet hos beställarna i Karleby, så egentligen skulle han inte ha varit där över huvudtaget, säger Anders.

”Jag var i chock. Och jag var arg på Gud över hur han kunde göra så här, och så brutalt också. Men jag tror att man får vara det, arg på Gud”

Det var många små orsakssamband som ledde till att Elias dog. En rad olyckliga omständigheter, mänskliga misstag, eller vad man vill kalla det.

– Jag var i chock. Och jag var arg på Gud över hur han kunde göra så här, och så brutalt också. Men jag tror att man får vara det, arg på Gud, säger Iris.

Dagen efter Elias död besökte Anders företaget där olyckan skett. Elias bil stod kvar där han parkerat den. Den behövde hämtas, och Anders behövde se platsen.

– Jag hade vår yngsta son med mig och vi gick där och tittade, vi gick igenom vad som hänt. Det var något jag behövde göra.

Han minns att han trots allt kände sig ganska lugn. Chocken gjorde sannolikt sitt. Samtidigt verkar lugn vara ett kännetecknande drag hos Anders.

– Jag kan inte säga att jag var arg på Gud. Det har jag inte varit. Men nog har jag saknat Elias. Minsann.

Vad tror du det beror på, att du inte varit arg på Gud?

– På något sätt tror jag att han där uppe ser saker klarare än mig. Det har varit en tröst. Att jag inte vet vad han gör, men att han vet det.

– Samtidigt: det är klart att det har varit jobbigt, säger Anders.

Iris fyller i:

– Speciellt i början då vi lyssnade på någon predikan på radio var vissa saker för känsliga för mig. Då stängde vi av.


”Vi har velat lämna det bakom oss”

Parallellt med familjen Värnströms sorgearbete har det pågått en rättsprocess kring Elias död. En process som pekat på att det kanske hade gått att undvika vad som hände.

– Visst kommer det ibland sådana tankar, som: ”Tänk om han inte skulle ha jobbat där över huvudtaget”, säger Iris.

Iris och Anders säger sig ändå tro att våra dagar är räknade, att Elias tid var slut nu.

– Det är inte så att jag inte funderat över det som hände och varför det hände. Men vi har velat lämna det bakom oss.

De valde att hålla sig så långt borta från rättsprocessen som möjligt.

– Vi sa det från början. Vi fodrar inget, för vi får ändå inte vår pojke tillbaka, säger Iris.

Det är inte så att jag inte funderat över det som hände och varför det hände. Men vi har velat lämna det bakom oss.”

Men trots sorgen, och de påfrestningar och funderingar som kom med den, kunde Iris och Anders sova varje natt efter olyckan. De förstår ännu inte hur det gick till, men de vet att det hjälpte dem.

– Man orkar bättre med sorgen bara man får sova. Varje morgon tänkte vi att vi orkade ju
i går så nog orkar vi i dag också, säger Iris.

– Vi vet att det var många som bad för oss, och den tro vi har på Gud hjälpte oss vidare, säger Anders.

Den första tiden funderade Iris ofta på om det fanns något som Elias hade velat prata om innan han dog, om det var något som blivit på hälft mellan dem. Varje kväll tampades hon med de frågorna. Då var Anders ett bra stöd för henne.

– Jag hade nog den bästa psykologen jag kunde ha, säger hon, med en nick åt Anders håll.

Något av det tyngsta för Anders var att städa bort efter sin egen son, i det hus de byggt tillsammans. Samma sak var det med allt pappersarbete. Det tog emot att ens röra breven från banker och försäkringsbolag, adresserade till Elias.

– Jag kände bara att det här är inte min sak att göra. Jag skulle inte få blanda mig i det och röra hans papper, men jag behövde ändå göra det. Det var otroligt tungt för mig.

Han gick några gånger till en psykolog. Det var bra för honom, men i övrigt har han inte känt behov av något särskilt stöd. Han har haft Iris och resten av familjen.


Tiden tillsammans spelar roll

Efter Elias död blev ”att fara ut år kör” – det vill säga att sätta sig i bilen och köra iväg, utan att nödvändigtvis ha något mål med färden – en viktig grej för Iris och Anders. Längs vägarna bearbetade de sin sorg, förströdde tankarna och hade tid att både prata och vara tysta.

– Det där sitter ännu i. Ofta sätter vi oss i bilen och kör iväg, säger Iris.

Innan vi skiljs åt tar Iris fram en bild. Det är ett fotografi på Anders, Iris och alla deras fem barn. De ser både glada och lite allvarliga ut hela bunten. Bilden är tagen efter deras yngsta sons vigsel – en högtidlig tillställning.

Iris berättar om hur glad hon är över att ha den bilden, den sista på hela familjen. Hon berättar om den sista resan de alla gjorde tillsammans då Anders fyllde 60, och så berättar hon om julen innan Elias dog. Syskonen Värnström med respektive åkte till Gran Canaria tillsammans, och där fick Elias för sig att han skulle hoppa fallskärm. Hans syster uppmanade honom att inte göra det, han kunde ju falla ihjäl sig. Elias svarade:

– Att dö är ju inte så farligt. Det handlar om hur mycket man hinner uppleva.

Text: Rebecca Pettersson
Bild: Rebecca Pettersson


Församlingen ansvarar för konfirmandernas säkerhet under lägren – men har också ett ansvar gentemot sin personal.

KONFIRMANDLÄGER. Nattvakter, tydliga överenskommelser med föräldrar, ett telefonnummer att ringa 24/7 om läget blir ohållbart – bland annat det här måste församlingar ta till för att garantera säkerheten vid konfirmandläger. – Vi måste fråga oss om ungdomarna är i "lägerskick", säger Helena Salenius vid Kyrkostyrelsen. 29.6.2023 kl. 17:47
Finska Missionssällskapet stöder bland annat miljöfostran i Tanzania med medel för utvecklingssamarbete.

FMS. "Det finns betydande nedskärningar i utvecklingssamarbetet i programmet, och vi är oroade över hur dessa kommer att påverka situationen för världens fattigaste." Det skriver FMS i ett pressmeddelande. 28.6.2023 kl. 13:55
Olyckan inträffade vid Honkiniemi lägergård.

olycka. En olycka inträffade i måndags i samband med Seinäjoki församlings barnläger. Olyckan skedde då ett barn simmade. Idag kom sorgebudet att barnet dött. 22.6.2023 kl. 14:55
De ukrainska kyrkornas ledare berättar om sina krigserfarenheter vid Europeiska kyrkokonferensens generalförsamling i Tallinn i juni 2023.

EUROPEISKA KYRKOKONFERENSEN. Rysslands anfallskrig och strävan efter rättvisa och hållbar fred blev ett av huvudtemana under mötet. 22.6.2023 kl. 11:28

EUROPEISKA KYRKOKONFERENSEN. Slotte är professor i religion och rätt vid Åbo Akademi och biträdande chef för spetsenheten för forskning i europeisk rätt, identitet och historia vid Helsingfors universitet. 22.6.2023 kl. 11:33
Nummer ett: Se kungarnas och drottningarnas Storkyrkan, nyrenoverad till sin färg från 1743.

STOCKHOLM. Med alla sevärdheter, affärer och restauranger i Stockholm är det lätt hänt att du går förbi kyrkorna. De är många, stora och gamla, men stig in. Många har en egen profil och en aktiv verksamhet. Kyrkpressen har sammanställt vad du bör se. Efter artikeln kan du ladda ner KP:s kyrkguide för Stockholm. 14.6.2023 kl. 14:00
Mari Parkkinen blir den tredje kvinnan i biskopskollegiet.

biskopar. I biskopskollegiet sitter i höst för första gången tre kvinnor som biskopar. Valet var överraskande jämnt. 16.6.2023 kl. 15:50
Ekumeniskt "olyckliga formuleringar" när präst bytte från Borgå stift till Metodistkyrkan.

ekumenik. Susanna Lönnqvist bytte och blev präst i Metodistkyrkan. Efter närmare ett år förklarade domkapitlet i Borgå stift nu hennes "prästämbete förlorat". 16.6.2023 kl. 15:18
Målningarna är gjorda i akryl. Vernissage blir det den 11 juli, då kan man också få höra Pauliina Kittilä berätta om sin resa.

Konst. Pauliina Kittilä läste en bibeltext om hur Hesekiel profeterade över döda ben och väckte dem till liv. Bibelstället och bön ledde henne till en tjänstledig höst, en målarresa till Finlands fyra hörn – och en sommarutställning i Helsingfors domkyrkas krypta. 15.6.2023 kl. 13:54
Dennis Svenfelt

ÄMBETSFRÅGAN. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, har på eget initiativ avsagt sig prästämbetet i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 15.6.2023 kl. 11:06
Saul Mäenpää har aldrig behövt skämmas för att han är kristen eller laestadian.

LIVSBERÄTTELSE. Gud visar sin storhet i bön då han förvandlar, leder och upprättar. Det säger Saul Mäenpää, delägare i Friends & Burgers. – Jag ber inför arbetsdagen och inför möten. När man praktiserar bön ser man också med tiden Guds svar. Det är mycket som börjar med bön. 14.6.2023 kl. 14:00
Ivana Milosavljevic vid en av sina tavlor ur serien 
Fin(t)land. Hon vill måla ett normalt liv där inte allt är perfekt.

LIVSFÖRÄNDRING. Under sin uppväxt och sina konststudier i Serbien fick Ivana Milosavljevic en bild av en avlägsen Gud som bryr sig om och älskar oss, men vars kärlek man måste förtjäna. Kyrkan förstärkte den bilden med sina regler och ritualer. 14.6.2023 kl. 10:00
Ingrid Björklöf tyckte om församlingens konfirmandläger, i höst konfirmeras hon i Åbo domkyrka.

konfirmand. Ingrid Björklöf blir konfirmerad i Åbo svenska församling i år. – Konfirmandtiden har öppnat min syn på tro, säger hon. 15.6.2023 kl. 19:00
Peter Kankkonen är bosatt i Karleby och trivs med pensionärstillvaron.

PRÄSTSKJORTA. Svordomarna tystnar på bensinstationskaféet i Karleby och äldre damer i Spanien gör korstecknet. – Att gå klädd i prästskjorta påverkar prästen, men också andra, säger Peter Kankkonen. 13.6.2023 kl. 12:00
Lägret hölls på Ohta­kari lägergård.

KONFIRMANDLÄGER. Hela lägret på en lägergård i Lochteå närmare 200 kilometer bort åkte hem. "Många upplevelser gick nu förlorade", säger kyrkoherde Camilla Svevar. 12.6.2023 kl. 19:00

På påsken får man släppa sin glada mask och bara vara sorgsen, säger Jaana Kettunen från Kyrkslätt.

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00
Annika Kuivalainen, som jobbar för Frälsningsarmén, ber varje dag att hon ska få vara till välsignelse för någon.

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00
Janne Saarikivi är språkforskare och författare.

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00
Ani Iivanainen skriver en bok om hur församlingar kan möta regnbågspersoner på ett rättvist sätt.

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39
Kyrkvaktmästare Anders Granvik i Jakobstad bereder altaret till påsk

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00