Anders och Iris beskriver hur all sorg är sorg, men vissa förluster är man mer eller mindre förberedd på.

”Tillsammans” – ett ledord genom sorgen

FÖRLUST.

För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders.

5.9.2024 kl. 16:45

I oktober 2019 omkommer en man i en arbetsplatsolycka vid ett företag i Karleby. Mannen är inhyrd som arbetskraft från ett företag i Jakobstadsregionen som utför ytbehandlingar.

Mannen och hans kollega rengör en sprutpistol då thinnern som används vid rengöringen antänds. Det har bildats statisk elektricitet vid arbetsmomentet då thinnern sprutas ner i en plåthink. Mannen försöker bära ut hinken medan kollegan kallar på hjälp, men utgången är delvis blockerad. Mannen brännskadas svårt och dör senare av skadorna.

Olyckan utreds och tre tidigare förmän döms för dödsvållande och arbetarskyddsbrott av oaktsamhet. Det framkommer att det fanns brister i arbetarskyddet på arbetsplatsen. Utgångar var blockerade eller delvis blockerade och brandfilten i utrymmet var oanvändbar.

Mannen som dog hette Elias Värnström, och han var Anders och Iris Värnströms son.


En regnig sensommardag sitter Anders och Iris Värnström vid sitt köksbord hemma i Ytteresse i Pedersöre. Officiellt är det Anders första pensionsdag, men under sommaren har han mjukstartat med semester från jobbet som lärare vid Sursik skola i Pedersöre.

Iris, som en stor del av sitt yrkesliv jobbat inom småbarnspedagogik, är redan pensionär sedan några år tillbaka. Nu får paret mer tid tillsammans, och som tur är trivs de också i varandras sällskap.

Det här, att de trivs tillsammans, är något som de haft hjälp av sedan den där hösten 2019 då deras son Elias omkom, 29 år gammal. Om Elias hade levt i fyra dagar till hade han hunnit fylla 30. Nu blev han bara 29.

– Han hade börjat prata om sitt kalas och jag sa att vi gör en tårta här. Men då sa han att han skulle bjuda sina kamrater, och de hade också ställt till färdigt, säger Iris.

– De skulle ju överraska honom hade de tänkt. Men det blev på ett annat sätt, säger Anders.

Då familjen samlas fattas numera alltid en person. Elias hade ingen egen familj, så det var ofta han som dök upp först eller gick hem sist vid högtider och festligheter. Han umgicks mycket med sina syskon, och eftersom han inte behövde hålla reda på några egna småttingar kunde han ta sig tid för sina syskonbarn. Syskonbarnen fäste sig i sin tur vid honom.

En snäll äventyrare

Då Iris var tio år gammal dog hennes storebror i leukemi. Då förstod hon inte varför hennes föräldrar grät så mycket.

– Jag frågade ”Varför gråter ni? Vi ska ju alla dö en gång”. Jag tog det sådär barnsligt.

– Men mamma och pappa brukade prata om tiden innan min bror Bengt dog och tiden efter. Så är det också med oss nu. Tiden är uppdelad.

Även för Anders kom döden in i livet redan i barndomen. Hans farmor var sjuk och vårdades hemma. Hans mamma kunde säga åt honom att springa in till hennes rum för att se om hon levde.

– Jag var inte gammal då hon dog, och det var helt naturligt. Mamma brukade säga att människor som man inte är rädd för så länge de lever, dem behöver man inte heller vara rädd för då de är döda.

– Det tror jag att har påverkat mig, min mammas inställning om att döden är en del av livet.


Anders är en av de ordinarie predikanterna i Punsar bönehusförening i Esse som hör till Laestadianernas Fridsföreningar Förbund. I sorgen nämner Anders och Iris sin församling som ett viktigt stöd.


Men att förlora ett barn, det var inget de tänkte att skulle bli en del av deras liv.

– Man kan ju i någon mån ställa in sig på att ens föräldrar kommer att dö förr eller senare, så är det ju bara. Men man ställer inte in sig på att ens barn ska dö, säger Anders.

Elias hade själv nämnt döden nu som då. Han byggde hus i Lepplax och var bestämd gällande att han ville bo där tills han dör och att han aldrig skulle bo på något äldreboende.

– Det är sådant man tänker på i efterhand, att det också blev så, säger Iris.

Hon och Anders beskriver Elias som en äventyrare. Han bodde i Norge i fem år där han jobbade med att bryta skiffer i Alta. Han bodde en period i Australien, och sina lediga somrar tillbringade han på resande fot i USA. Han var lugn och stillsam, men bar också på en upptäckarlust.

– När han kom hem från Australien lugnade han ner sig och byggde hus i Lepplax. Där var jag med honom nästan varje kväll och byggde. På så vis kom vi varandra nära. Vi var tillsammans, säger Anders.

Iris berättar att det var snudd på omöjligt att bråka med Elias.

– Han var så snäll att det inte gick.

Men hon oroade sig ofta för honom. För att något skulle hända på alla de där äventyren.

De fick dock tidigt veta att Elias hittat vänner i den laestadianska församlingen i Alta. För dem var det en trygghet.


Ledsen framom arg

Då Elias kom tillbaka från sina eskapader utomlands och rotade sig i Lepplax började han jobba på ett företag som sysslar med ytbehandling. Därifrån blev han senare inhyrd till företaget i Karleby där olyckan skedde.

– De höll på att avsluta arbetet hos beställarna i Karleby, så egentligen skulle han inte ha varit där över huvudtaget, säger Anders.

”Jag var i chock. Och jag var arg på Gud över hur han kunde göra så här, och så brutalt också. Men jag tror att man får vara det, arg på Gud”

Det var många små orsakssamband som ledde till att Elias dog. En rad olyckliga omständigheter, mänskliga misstag, eller vad man vill kalla det.

– Jag var i chock. Och jag var arg på Gud över hur han kunde göra så här, och så brutalt också. Men jag tror att man får vara det, arg på Gud, säger Iris.

Dagen efter Elias död besökte Anders företaget där olyckan skett. Elias bil stod kvar där han parkerat den. Den behövde hämtas, och Anders behövde se platsen.

– Jag hade vår yngsta son med mig och vi gick där och tittade, vi gick igenom vad som hänt. Det var något jag behövde göra.

Han minns att han trots allt kände sig ganska lugn. Chocken gjorde sannolikt sitt. Samtidigt verkar lugn vara ett kännetecknande drag hos Anders.

– Jag kan inte säga att jag var arg på Gud. Det har jag inte varit. Men nog har jag saknat Elias. Minsann.

Vad tror du det beror på, att du inte varit arg på Gud?

– På något sätt tror jag att han där uppe ser saker klarare än mig. Det har varit en tröst. Att jag inte vet vad han gör, men att han vet det.

– Samtidigt: det är klart att det har varit jobbigt, säger Anders.

Iris fyller i:

– Speciellt i början då vi lyssnade på någon predikan på radio var vissa saker för känsliga för mig. Då stängde vi av.


”Vi har velat lämna det bakom oss”

Parallellt med familjen Värnströms sorgearbete har det pågått en rättsprocess kring Elias död. En process som pekat på att det kanske hade gått att undvika vad som hände.

– Visst kommer det ibland sådana tankar, som: ”Tänk om han inte skulle ha jobbat där över huvudtaget”, säger Iris.

Iris och Anders säger sig ändå tro att våra dagar är räknade, att Elias tid var slut nu.

– Det är inte så att jag inte funderat över det som hände och varför det hände. Men vi har velat lämna det bakom oss.

De valde att hålla sig så långt borta från rättsprocessen som möjligt.

– Vi sa det från början. Vi fodrar inget, för vi får ändå inte vår pojke tillbaka, säger Iris.

Det är inte så att jag inte funderat över det som hände och varför det hände. Men vi har velat lämna det bakom oss.”

Men trots sorgen, och de påfrestningar och funderingar som kom med den, kunde Iris och Anders sova varje natt efter olyckan. De förstår ännu inte hur det gick till, men de vet att det hjälpte dem.

– Man orkar bättre med sorgen bara man får sova. Varje morgon tänkte vi att vi orkade ju
i går så nog orkar vi i dag också, säger Iris.

– Vi vet att det var många som bad för oss, och den tro vi har på Gud hjälpte oss vidare, säger Anders.

Den första tiden funderade Iris ofta på om det fanns något som Elias hade velat prata om innan han dog, om det var något som blivit på hälft mellan dem. Varje kväll tampades hon med de frågorna. Då var Anders ett bra stöd för henne.

– Jag hade nog den bästa psykologen jag kunde ha, säger hon, med en nick åt Anders håll.

Något av det tyngsta för Anders var att städa bort efter sin egen son, i det hus de byggt tillsammans. Samma sak var det med allt pappersarbete. Det tog emot att ens röra breven från banker och försäkringsbolag, adresserade till Elias.

– Jag kände bara att det här är inte min sak att göra. Jag skulle inte få blanda mig i det och röra hans papper, men jag behövde ändå göra det. Det var otroligt tungt för mig.

Han gick några gånger till en psykolog. Det var bra för honom, men i övrigt har han inte känt behov av något särskilt stöd. Han har haft Iris och resten av familjen.


Tiden tillsammans spelar roll

Efter Elias död blev ”att fara ut år kör” – det vill säga att sätta sig i bilen och köra iväg, utan att nödvändigtvis ha något mål med färden – en viktig grej för Iris och Anders. Längs vägarna bearbetade de sin sorg, förströdde tankarna och hade tid att både prata och vara tysta.

– Det där sitter ännu i. Ofta sätter vi oss i bilen och kör iväg, säger Iris.

Innan vi skiljs åt tar Iris fram en bild. Det är ett fotografi på Anders, Iris och alla deras fem barn. De ser både glada och lite allvarliga ut hela bunten. Bilden är tagen efter deras yngsta sons vigsel – en högtidlig tillställning.

Iris berättar om hur glad hon är över att ha den bilden, den sista på hela familjen. Hon berättar om den sista resan de alla gjorde tillsammans då Anders fyllde 60, och så berättar hon om julen innan Elias dog. Syskonen Värnström med respektive åkte till Gran Canaria tillsammans, och där fick Elias för sig att han skulle hoppa fallskärm. Hans syster uppmanade honom att inte göra det, han kunde ju falla ihjäl sig. Elias svarade:

– Att dö är ju inte så farligt. Det handlar om hur mycket man hinner uppleva.

Text: Rebecca Pettersson
Bild: Rebecca Pettersson


KYRKOMÖTET. Det är olika dyrt för både anhöriga och församlingar att sköta en begravning. Kyrkomötet i Åbo debatterade det här länge på tisdagen. 5.11.2024 kl. 16:45

UNG I KYRKAN. Höstdagarna 2024 samlar som bäst närmare 600 tonåringar från församlingar runt om i Svenskfinland. 2.11.2024 kl. 12:44

betraktat. Det är en helt vanlig lördag förmiddag när vår 8-åring mitt i allt filosoferar över livet: ”Pappa, kommer du att finnas kvar när jag är 18?” 3.11.2024 kl. 18:37

diakoni. Nedskärningarna drabbar hårdast dem som redan har det sämre ställt. Det var huvudbudskapet när en grupp diakoniarbetare från Borgå stift idag uppvaktade social- och hälsovårdsminister Kaisa Juuso med en skrivelse där de vädrar sin oro över regeringens nedskärningar. 1.11.2024 kl. 15:34

Alla helgons dag. Svenska Yle sänder en ljuständning på alla helgons dag. 1.11.2024 kl. 12:26

HJÄRTINFARKT. Hjärtinfarkten i slutet av september kom utan förvarning. Kyrkoherde Tomi Tornberg är bara 44 år men anpassar sig nu till ett liv med hjärt- och kärlsjukdom. – Jag har fått lära mig att ingen är oersättlig. Nu äter jag samma mediciner som mina äldre församlingsbor. 30.10.2024 kl. 08:00

Personligt. För omkring tio år sedan lärde Mikael Ahlskog känna några män som förändrade hans liv. På gott, och på ont. 29.10.2024 kl. 17:32

Personligt. Tuomas Enbuske är programledare, poddvärd, journalist, kändis – och numera också kristen. Han tror på arvsynd och på nåd. – Ju mindre vi stressar över att göra någonting gott, desto lättare är det att vara god. 28.10.2024 kl. 18:34

KYRKA OCH POLITIK. Tala med statsministern. Sitt med riksdagsgrupperna. Mejla ministerns medarbetare. Deala med ministeriet. Strategierna är många när kyrkan och relaterade organisationer lobbar för sina intressen. 28.10.2024 kl. 14:00

UTNÄMNING. Kyrkoherden i Jakobstads svenska församling Jockum Krokfors blir ny verksamhetsledare för Martyrkyrkans Vänner från och med den 1 april nästa år. 25.10.2024 kl. 16:34

KARRIÄRSBYTE. Efter tolv år som kantor i Korsholm bytte Susanne Westerlund inriktning och utbildade sig till florist. – Musiken har jag inte lämnat, jag har bara kompletterat mitt kreativa språk, säger hon. 21.10.2024 kl. 16:48

ETT GOTT RÅD. – Varje år har det blivit lite lättare att leva. Jag önskar att jag hade varit snällare mot mig själv som ung, säger Anne Hietanen. 16.10.2024 kl. 10:00

Personligt. Hon har levt i nästan 45 år ”med Herren”. Vad har Nina Åström under åren lärt sig om trons kringelikrokar och gropar? KP mötte henne och diskuterade viktiga ord som tillit, kärlek, rättvisa och nåd – och varför Jesus är hennes allt. 15.10.2024 kl. 10:00

KYRKOR I USA. I USA väntas kyrkorna spela en roll i det amerikanska presidentvalet. Men Amerika sekulariseras också, och effekten kan bli mindre än väntat. Och för många har andligheten blir mera politisk. 14.10.2024 kl. 13:00

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30

Svenska kyrkan. I Svenska kyrkan med dess 5,5 miljoner medlemmar ser trenderna ut att vända. Finlandssvenska Emma Audas och Patrik Hagman som jobbar med prästrekrytering och opinionsbildning i Sverige ser ny glädje och nytt förtroende kring kyrkan. 19.12.2024 kl. 11:47

Julgran. Biologi- och geografiläraren Torbjörn Granberg har grundat en annorlunda julgransfirma. Granarna som hyrs ut får en chans att överleva och återanvändas. 9.12.2024 kl. 19:16

UNGDOMAR I KYRKAN. Felicia Bodaxell flyttade från Sverige till Jakobstad för att jobba med unga. – Det jag fått ta emot vill jag ge vidare, säger hon. 4.12.2024 kl. 17:15

julkalender. En del har på sociala medier uttryckt bestörtning över texterna bakom luckorna i årets julkalender, som sänds till församlingsmedlemmar i bland annat Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla. 3.12.2024 kl. 13:15

adventskalender. I den här veckans Kyrkpressen får du en adventskalender: varsågod! Texterna bakom årets luckor är skrivna av essäisten, författaren Antti Nylén. – Jag tar mina läsare på allvar och kräver mycket av dem, säger han. 26.11.2024 kl. 12:47