Idag minns Robin Nyman och Matti Aspvik hur de tänkte – men de tänker inte längre likadant.

"Vi kunde ha valt
en annan väg"

SPLITTRING.

För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker.

26.8.2024 kl. 15:36

År 2000 kom Robin Nyman hem från Australien med en vision: att starta en mötesform i församlingen med låg tröskel och stort frivilligengagemang. Så startade Forum i Jakobstads svenska församling. Efter ett par år kom Matti Aspvik med som en ledarfigur.

Men fem år senare hade samarbetet med församlingen börjar skava. Robin Nyman och Matti Aspvik överlät ledarskapet till prästerna och lämnade Forum tillsammans med ledarteamet. Många av dem som varit med i Forum ville senare följa med dem och börja samlas, och tanken att grunda något nytt och eget växte fram. Så föddes Oikos. Forum bytte namn till Fokus och fortsatte i Jakobstads svenska församlings regi. Det blev en gudstjänstgemenskap där en del av dem som inte gick med i Oikos hittade sin plats. Några år efter händelserna krympte Oikos, för att sedan läggas ner.

– Jag upplever fortfarande att utgångspunkten, som det började i Jakobstads svenska församling, var en väldigt fin och genuin vision. Den bar också väldigt mycket god frukt, som syns ännu idag, säger Matti Aspvik.

Idag har de inga lätta svar på varför de i tiden tyckte att det var bättre att lämna samarbetet med den lutherska församlingen än att stanna kvar.

– Att vi inte tog människorna med oss utan lämnade över ansvaret säger kanske något om att det fanns många orsaker, säger Matti.

Det är ingen gruppfråga, menar Robin.

– Det låter sig inte att göras i en excel-tabell. Frågan har individuella svar. Jag tror att alla hade olika versioner av ideal om vart man var på väg, men också olika versioner av besvikelser och sådant man var trött på. Och kombinationen blev en drivkraft, säger Robin Nyman.

Matti Aspvik vet vad svaret var för hans del.

– För min egen del fanns det från början en längtan efter mer och frihet att göra saker utifrån egen övertygelse, tillsammans. Det fanns också besvikelser och frustrationer som följde med hela resan. Det fanns en oppositionsidentitet som tog sig uttryck i att jag började kämpa för saker som egentligen inte var nödvändiga för gemenskapens syfte. Problem provocerades fram innan de fanns.


"Var fast i en teknisk syn"

De hade en stark tro på sitt eget sätt att göra saker.

– Vi blev ganska självtillräckliga på något vis. Vi gjorde saker väldigt bra och rätt, men under motstånd tog de sig provokativa uttryck. Det fanns mycket genuint i vår tro. Så det finns också med: att man kämpar för något som är rätt. Och samtidigt har man inte tillräcklig självkännedom och insikt för att se att det inbakat i alltihop också finns drivkrafter som inte är så sunda, och som kan ta över, säger Matti Aspvik.

Beslutet att lämna Forum fattade de först för egen del. De kunde inte stanna, de andra fick gärna stanna kvar i Forum.

– Men det visade sig ganska snabbt att de som var med inte hade en relation till församlingen och prästerna, utan till oss. Så vi började samlas i en restaurang och sedan i Inremissionshemmet, och så småningom kom tanken att vi skulle bli en egen församling, säger Matti Aspvik.

Robin Nyman tänker idag att han för egen del var fast i en ganska teknisk syn på vad en församling är.

– Nästan så att det fanns boxar checka av, och ju fler saker man etablerar rätt i en gemenskap desto bättre är förutsättningarna för Gud att låta en välsignelse komma och finnas där. Jag tänkte att bara vi får bort det problematiska och närmar oss grundsanningar kring församling och ledarskap och lärjungaskap – ju fler områden som sitter rätt i designen – desto mer bygger vi en bas som är hållbar att bygga på.

Idag tänker han annorlunda.

– På den här punkten har jag förändrats massor. Jag tror idag att Guds sätt dra människor till sig absolut inte kräver perfekta förutsättningar. Sedan finns det väl ett annat dike någonstans där man kan fråga sig om då inte gör någon skillnad hur en församling gör saker. Kan en församling vara byggd på vad som helst och ändå fungera? Det finns två diken där. Men jag tror att Gud är helt okej med att använda bristfälliga människor i sitt verk, och på samma sätt tror jag att Gud är okej med att använda bristfälliga församlingsstrukturer.


Vill använda människors gåvor

För Matti Aspvik löpte de här tankarna parallellt med en konservativ identitet.

– Det perifera blir ett tecken på hur det står till med det primära. Om man har fel syn på en perifer fråga måste man ha en oäkta tro. Och det kan vara vad som helst. Förr oss var det dopsynen, vi hade svårt med att barn skulle döpas utan att få frågan om de ville det. En annan sak jag hade svårt med var mångfalden av tjänster, att det var så prästcentrerat i den lutherska kyrkan. Jag kände att det var omöjligt att utrusta människor och använda deras gåvor om man bara paketerade alla gåvor i en person och kallade det ”präst”. Jag tycker fortfarande att det är ett kärnproblem i det lutherska kyrkan.

För honom blev vissa "konservativa" frågor så viktiga att han kände att han måste vara en soldat och kämpa för dem.

– Om vi inte har dem på klart – säg synen på dopet eller på homosexualitet, till exempel – om jag inte vakar över det så blir det inte till något. Och det är ju inte så det fungerar. Jag konkretiserar: Skulle vi ha kunnat fortsätta med det väsentliga, som var visionen i Jakobstads svenska, om vi skulle ha fokuserat bara på det? Jag tror att svaret är ja, säger Matti Aspvik.

Robin håller med.

– Det som vi hakade upp oss på var dopsynen, idén om lärjungaskap, idén om ledarskap och tjänstegåvor. Och jag håller helt med dig Matti: om vi bara hade kunnat skapa ett sammanhang där människor växer i tro och om vi lämnat de perifera frågorna, då hade det inte varit något problem.


Vad menar ni med lärjungaskap?

Robin Nyman och Matti Aspvik ser på varandra och suckar.

– Jag kan inte svara. Jag trodde nångång att jag kunde, men nu har jag slutat tro att jag vet något om det, säger Robin.

När det är sagt minns de förstås hur de tänkte, och de minns det som var gott och viktigt.

– Det här vi trodde på då: det handlar om andligt föräldraskap. Det finns människor som hjälper andra människor att födas till och växa i tro. Det är relationellt, det förmedlas genom vittnesbörd och genom ett budskap, där Guds Ande verkar, säger Matti Aspvik.

Där finns också tanken om att livet inte är något man äger, utan något man förvaltar. Men problemen uppstår när man cementerar fast det i schabloner och börjar göra upp modeller för det hela.

– Då kommer strategierna in. Man kan ta dem från olika cellkyrkor, som i Singapore – var tog vi vårt material, Robin? Och då blir verktyget det som man ska vara lydig mot och förhålla sig till. Det är samma schablon som alla ska pressas igenom.

När Matti Aspvik idag tänker på riskerna med lärjungaskapsprogram tänker han att en fara är att många är för unga i tron.

– Där finns inte mognaden att förstå i vilken ordning en människa förändras. Är det inifrån ut eller utifrån in? Är det att inplantera en idé? Om det kommer en schablon landar det fel, speciellt hos dem som är trasigare. Där svagheten och misslyckandet och sårbarheten inte får komma fram blir också de goda idéerna skadliga.

Robin vänder sig också mot lärjungaskapets statiska modell.

– Även om ingen riktigt säger det finns det en idé att om du vill var något annat än bara en församlingsmedlem, om du riktigt vill vara en lärjunge, då finns det andra parametrar som gäller. Även om en modell för att hitta och uttrycka tro kan vara rätt för en person under en viss period av livet, så kommer andra tider som kräver nya modeller. Och där tror jag att utmaningen för ett modellbaserat tänk fallerar. För när livet skiftar märker du att vissa saker inte fungerar, och då är du inte lärjunge mer.


Av allt det ni gjorde i Oikos, vad tycker ni än idag var bra?

– Åtminstone jag har min starkaste församlingserfarenhet från den tiden. Trots allt. Det fanns en enorm enhet av ett slag, en sammanhållning, där vi praktiserade mycket fritt. Vi kunde pröva olika saker. Som grupp var vi tillräckligt små för att göra snabba, nödvändiga förändringar, men tillräckligt stora för att kunna genomföra något, säger Matti.

En vecka åkte de hem till en familj som en församlingsmedlem visste hade det kämpigt, och så hjälpte de till med att renovera deras hus.

– Själv fick jag uppleva att vårt hus inte var färdigt och pengarna var slut, och vi skulle vara ute ur lägenheten på nyårsaftonen. När jag kom till bygget på morgonen var gatan full med bilar, och alla gnuggade kakel och spikade lister, och klockan fem bar vi in matsalsbordet. Det är fortfarande min starkaste erfarenhet av vad en familj och en församling är, säger Matti.

För Robin var friheten att göra det de själva ville en stor sak.

– Det var lite som att ha ett start-up-företag, jämfört med ett företag med tusen anställda. I start up-företag finns lite resurser, men också väldigt lite styrdokument. Du kan göra något tre gånger och bestämma att du lägger ner det för det fungerade inte så bra, och så testar du på något nytt. Genast när vi inte mer var en del av Jakobstads svenska församling handlade vårt experiment om gemenskap.

Fortfarande tycker han att det här är något kyrkan borde tänka på.

– Nu vet jag inte vilka samtal som förs exempelvis på domkapitlet, men jag tycker att en framtidsfråga för den lutherska kyrkan är att fundera på hur den stora, stela apparaten också vara en plats för entreprenörerna, för dem som vill testa nya modeller, dem som blir trötta på det långsamma tempot, på att det alltid ser ut på samma sätt? Där tycker jag att kyrkan skulle kunna granska sig själv lite. Det blir lite fel att varje gång det börjar skava för en liten grupp i ett stort sammanhang så pekar man finger på den lilla gruppen och säger: Ojoj, här ser vi igen människor som bara är ute efter att splittra.


"Vi kunde ha valt en annan väg"

Efter cirka fyra år som egen församling lades Oikos ner. Det fanns många orsaker till att det gick så.

– För mig blev resan väldigt tung psykiskt eftersom vi under samma tid hade mycket på gång: en adoption, några månader efter föddes ett barn till, jag insjuknade i trigeminusneuralgi, vi byggde ett hus – och mitt i allt detta en process med Forum och Oikos där jag ändå ofta var frontfiguren som skulle svara på frågor, säger Matti Aspvik.

Allt påverkar allt. Under resan blev hans självrannsakan gällande motiv och drivkraft också stark.

– Där såg jag mest fel jag gjort och att det vi gjorde fötts ur ett uppror. En dag upplevde jag som ett tilltal att ”gå tillbaka” och försonas, och så blev det. Hur jag skötte den processen är jag inte stolt över, och resan efter det har varit lång. Det är ett mirakel att jag och Robin är goda vänner idag.

Robin Nyman tror att deras stötesten blev de tunga bitarna, som tankar om läran.

– Vi kunde också ha valt en helt annan väg. Vi kunde ha tänkt: de människor som känner att de vill få ett annat uttryck för sin tro än det allra mest traditonella, vi tjänar dem, och vi hjälper dem vidare. Och tusen frågor om församlingen och tjänstegåvor och ämbetssyn och det ena och det andra, det kunde vi ha låtit bli att röra vid. Men vi gjorde inte det. Vi trodde att allting hörde ihop.

Men om han riktigt tänker tillbaka och frågar sig var skon skavde allra mest för honom själv, kommer han till att det var allvaret och tyngden med det andliga ledarskapet.

– Jag kände ansvar inför Gud, med en känsla av ”hoppas vi förstår dig rätt, Gud”. Men sedan också inför människor, att vara någon form av ledare och exempel. Jag tror att man borde kunna hantera det på helt andra sätt. Jag tror att det är möjligt att stå i andligt och kristet ledarskap med en lätthet, men vi har få människor som visar det exemplet.

Idag tänker han att en vision kan vara ett bra verktyg för att skapa en riktning, men i värsta fall blir den en klump i magen.

– Där människor lägger alltför stor tyngd på att den här visionen som vi får av Gud är den rätta: då skulle jag springa snabbt åt andra hållet. Och där det finns väldigt ansvarstyngda andliga ledare som svettas blod för att de är så stressade över att ha uppfattat Gud rätt: då skulle jag också springa snabbt åt andra hållet. Jag tror att Gud i sin nåd har överseende med att vi alltid kommer att missuppfatta saker.

Sofia Torvalds


församlingspedagog. Alaric Mård är ny församlingspedagog i Jakobstad. Han vill vandra med människorna en bit på deras väg tillsammans med Jesus. 3.1.2021 kl. 11:23

föräldraskap. Ibland orkar inte mammor. Ibland går de sönder så att de nästan inte orkar leva. Monica Björkell-Ruhls son Mika (uttalas ”Miikka”) föddes med en kromosom­avvikelse. 2.1.2021 kl. 11:58

Borgå. Fredrik Geisor har sett vad det är att vara full av liv och glädje, men också riktigt sårbar. Han har drabbats av både hjärtstillestånd och hjärninfarkt. 30.12.2020 kl. 15:23

Lokalt. Jag satt med en liten grupp ungdomar och funderade på året som gått och året som ligger framför. 31.12.2020 kl. 15:29

vanor. Nya vanor behöver övas för att sätta sig i hjärnan. De här tipsen gör det lättare att komma igång. 29.12.2020 kl. 17:21

Kolumn. "Jag tror mig förstå hur det kändes för folk som avvisade Maria och Josef från sina härbärgen." 17.12.2020 kl. 08:29

Julpsalm. När Zacharias Topelius i oktober
1887 skrev dikten Julvisa hade han sannolikt ingen aning om att han skrivit en av våra mest älskade julpsalmer, Giv mig ej glans. Det är inte ens sagt att Topelius tänkt sig en melodi till den. 21.12.2020 kl. 09:46

sorg. Den här julen blir Maria Eklunds första jul utan föräldrar. I flera år har hon sörjt och bearbetat, först sin mammas sjukdom, sedan sin pappas. Nu plockar hon fram barndomens tomtefamilj och är tacksam för det hon fick. 17.12.2020 kl. 09:00

kulturpris. – Det var en komplett överraskning. Jag känner mig väldigt hedrad och djupt och ödmjukt tacksam, säger Birgitta Sarelin som tilldelas Församlingsförbundets kulturpris för sitt engagemang för den finlandssvenska psalmboken och psalmsången i Borgå stift. 16.12.2020 kl. 15:00

frågesport. Börja julen med att testa dina julkunskaper! Varför inte utmana en vän? Bland alla tävlande lottar vi ut Christa Mickelssons bok "Ett blodkärl som brast". 16.12.2020 kl. 10:05

annorlunda jul. – Fira den jul du kan och vill fira i år, säger Hilkka Olkinuora. Jultraditionerna handlar inte alltid om vad man gör – utan om varför man gör det. 16.12.2020 kl. 11:00

prostar. Biskop Bo-Göran Åstrand har utnämnt tre nya prostar: kyrkoherden i Larsmo församling Max-Olav Lassila, kyrkoherden i Tammerfors svenska församling Kim Rantala och chefen för familjerådgivningscentralen inom Raseborgs kyrkliga samfällighet Ann-Sofi Storbacka. 15.12.2020 kl. 16:14

jultraditioner. "Gemenskapen i församlingsvåningen blir det egentliga julfirandet." 16.12.2020 kl. 10:00

julafton. – Jag tror det kommer att bli en speciell stämning. Jag tror att radion blir ett surrogat för den kontakt man vanligtvis haft med släktingar, säger Kjell Ekholm. 16.12.2020 kl. 09:00

biskop. Mari Leppänen är den tredje kvinnan som blir biskop i Finlands evangelisk-lutherska kyrka – och den första med rötter i den laestadianska väckelsen. – Det har lärt mig sådant om utanförskap som jag hoppas jag får nytta av. 15.12.2020 kl. 09:18

VITTNESBÖRD. Han kom till Jakobstad för att göra målen som ska vinna matcherna för Jaro. Men för David Carty är det minst lika viktigt att vinna själar för Gud. 5.7.2023 kl. 19:00

Franciskusfest. Franciskusfesten på Hamnö, Kökar, är sommarens förvandlande händelse, ett återkommande mirakel på världens vackraste plats. I år var temat ”Glädje, lek och helig dårskap”. När vi bryter upp säger vi: Nästa år på Kökar! 2.7.2023 kl. 13:50

Åbo akademi. Var står den finlandssvenska akademiska teologin idag? Kyrkpressen har träffat ÅA:s rektor, teologen Mikael Lindfelt. På hösten för 36 år sedan började han vid akademin som gulnäbb från Karleby. 3.7.2023 kl. 10:00

sommarteater. I juli framför Myrbergsteatern pjäsen ”Guds kvarnar mala”. – Det är en otrolig satsning som de frivilliga skådespelarna gör, säger Eva Hietanen. 7.7.2023 kl. 12:00

profilen. Tove Holmström är församlingsmästare i Ekenäs kyrka, som är mycket välbesökt om somrarna. – I juli brukar det ofta bli över 300 besök på en dag. 4.7.2023 kl. 12:00