Idag minns Robin Nyman och Matti Aspvik hur de tänkte – men de tänker inte längre likadant.

"Vi kunde ha valt
en annan väg"

SPLITTRING.

För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker.

26.8.2024 kl. 15:36

År 2000 kom Robin Nyman hem från Australien med en vision: att starta en mötesform i församlingen med låg tröskel och stort frivilligengagemang. Så startade Forum i Jakobstads svenska församling. Efter ett par år kom Matti Aspvik med som en ledarfigur.

Men fem år senare hade samarbetet med församlingen börjar skava. Robin Nyman och Matti Aspvik överlät ledarskapet till prästerna och lämnade Forum tillsammans med ledarteamet. Många av dem som varit med i Forum ville senare följa med dem och börja samlas, och tanken att grunda något nytt och eget växte fram. Så föddes Oikos. Forum bytte namn till Fokus och fortsatte i Jakobstads svenska församlings regi. Det blev en gudstjänstgemenskap där en del av dem som inte gick med i Oikos hittade sin plats. Några år efter händelserna krympte Oikos, för att sedan läggas ner.

– Jag upplever fortfarande att utgångspunkten, som det började i Jakobstads svenska församling, var en väldigt fin och genuin vision. Den bar också väldigt mycket god frukt, som syns ännu idag, säger Matti Aspvik.

Idag har de inga lätta svar på varför de i tiden tyckte att det var bättre att lämna samarbetet med den lutherska församlingen än att stanna kvar.

– Att vi inte tog människorna med oss utan lämnade över ansvaret säger kanske något om att det fanns många orsaker, säger Matti.

Det är ingen gruppfråga, menar Robin.

– Det låter sig inte att göras i en excel-tabell. Frågan har individuella svar. Jag tror att alla hade olika versioner av ideal om vart man var på väg, men också olika versioner av besvikelser och sådant man var trött på. Och kombinationen blev en drivkraft, säger Robin Nyman.

Matti Aspvik vet vad svaret var för hans del.

– För min egen del fanns det från början en längtan efter mer och frihet att göra saker utifrån egen övertygelse, tillsammans. Det fanns också besvikelser och frustrationer som följde med hela resan. Det fanns en oppositionsidentitet som tog sig uttryck i att jag började kämpa för saker som egentligen inte var nödvändiga för gemenskapens syfte. Problem provocerades fram innan de fanns.


"Var fast i en teknisk syn"

De hade en stark tro på sitt eget sätt att göra saker.

– Vi blev ganska självtillräckliga på något vis. Vi gjorde saker väldigt bra och rätt, men under motstånd tog de sig provokativa uttryck. Det fanns mycket genuint i vår tro. Så det finns också med: att man kämpar för något som är rätt. Och samtidigt har man inte tillräcklig självkännedom och insikt för att se att det inbakat i alltihop också finns drivkrafter som inte är så sunda, och som kan ta över, säger Matti Aspvik.

Beslutet att lämna Forum fattade de först för egen del. De kunde inte stanna, de andra fick gärna stanna kvar i Forum.

– Men det visade sig ganska snabbt att de som var med inte hade en relation till församlingen och prästerna, utan till oss. Så vi började samlas i en restaurang och sedan i Inremissionshemmet, och så småningom kom tanken att vi skulle bli en egen församling, säger Matti Aspvik.

Robin Nyman tänker idag att han för egen del var fast i en ganska teknisk syn på vad en församling är.

– Nästan så att det fanns boxar checka av, och ju fler saker man etablerar rätt i en gemenskap desto bättre är förutsättningarna för Gud att låta en välsignelse komma och finnas där. Jag tänkte att bara vi får bort det problematiska och närmar oss grundsanningar kring församling och ledarskap och lärjungaskap – ju fler områden som sitter rätt i designen – desto mer bygger vi en bas som är hållbar att bygga på.

Idag tänker han annorlunda.

– På den här punkten har jag förändrats massor. Jag tror idag att Guds sätt dra människor till sig absolut inte kräver perfekta förutsättningar. Sedan finns det väl ett annat dike någonstans där man kan fråga sig om då inte gör någon skillnad hur en församling gör saker. Kan en församling vara byggd på vad som helst och ändå fungera? Det finns två diken där. Men jag tror att Gud är helt okej med att använda bristfälliga människor i sitt verk, och på samma sätt tror jag att Gud är okej med att använda bristfälliga församlingsstrukturer.


Vill använda människors gåvor

För Matti Aspvik löpte de här tankarna parallellt med en konservativ identitet.

– Det perifera blir ett tecken på hur det står till med det primära. Om man har fel syn på en perifer fråga måste man ha en oäkta tro. Och det kan vara vad som helst. Förr oss var det dopsynen, vi hade svårt med att barn skulle döpas utan att få frågan om de ville det. En annan sak jag hade svårt med var mångfalden av tjänster, att det var så prästcentrerat i den lutherska kyrkan. Jag kände att det var omöjligt att utrusta människor och använda deras gåvor om man bara paketerade alla gåvor i en person och kallade det ”präst”. Jag tycker fortfarande att det är ett kärnproblem i det lutherska kyrkan.

För honom blev vissa "konservativa" frågor så viktiga att han kände att han måste vara en soldat och kämpa för dem.

– Om vi inte har dem på klart – säg synen på dopet eller på homosexualitet, till exempel – om jag inte vakar över det så blir det inte till något. Och det är ju inte så det fungerar. Jag konkretiserar: Skulle vi ha kunnat fortsätta med det väsentliga, som var visionen i Jakobstads svenska, om vi skulle ha fokuserat bara på det? Jag tror att svaret är ja, säger Matti Aspvik.

Robin håller med.

– Det som vi hakade upp oss på var dopsynen, idén om lärjungaskap, idén om ledarskap och tjänstegåvor. Och jag håller helt med dig Matti: om vi bara hade kunnat skapa ett sammanhang där människor växer i tro och om vi lämnat de perifera frågorna, då hade det inte varit något problem.


Vad menar ni med lärjungaskap?

Robin Nyman och Matti Aspvik ser på varandra och suckar.

– Jag kan inte svara. Jag trodde nångång att jag kunde, men nu har jag slutat tro att jag vet något om det, säger Robin.

När det är sagt minns de förstås hur de tänkte, och de minns det som var gott och viktigt.

– Det här vi trodde på då: det handlar om andligt föräldraskap. Det finns människor som hjälper andra människor att födas till och växa i tro. Det är relationellt, det förmedlas genom vittnesbörd och genom ett budskap, där Guds Ande verkar, säger Matti Aspvik.

Där finns också tanken om att livet inte är något man äger, utan något man förvaltar. Men problemen uppstår när man cementerar fast det i schabloner och börjar göra upp modeller för det hela.

– Då kommer strategierna in. Man kan ta dem från olika cellkyrkor, som i Singapore – var tog vi vårt material, Robin? Och då blir verktyget det som man ska vara lydig mot och förhålla sig till. Det är samma schablon som alla ska pressas igenom.

När Matti Aspvik idag tänker på riskerna med lärjungaskapsprogram tänker han att en fara är att många är för unga i tron.

– Där finns inte mognaden att förstå i vilken ordning en människa förändras. Är det inifrån ut eller utifrån in? Är det att inplantera en idé? Om det kommer en schablon landar det fel, speciellt hos dem som är trasigare. Där svagheten och misslyckandet och sårbarheten inte får komma fram blir också de goda idéerna skadliga.

Robin vänder sig också mot lärjungaskapets statiska modell.

– Även om ingen riktigt säger det finns det en idé att om du vill var något annat än bara en församlingsmedlem, om du riktigt vill vara en lärjunge, då finns det andra parametrar som gäller. Även om en modell för att hitta och uttrycka tro kan vara rätt för en person under en viss period av livet, så kommer andra tider som kräver nya modeller. Och där tror jag att utmaningen för ett modellbaserat tänk fallerar. För när livet skiftar märker du att vissa saker inte fungerar, och då är du inte lärjunge mer.


Av allt det ni gjorde i Oikos, vad tycker ni än idag var bra?

– Åtminstone jag har min starkaste församlingserfarenhet från den tiden. Trots allt. Det fanns en enorm enhet av ett slag, en sammanhållning, där vi praktiserade mycket fritt. Vi kunde pröva olika saker. Som grupp var vi tillräckligt små för att göra snabba, nödvändiga förändringar, men tillräckligt stora för att kunna genomföra något, säger Matti.

En vecka åkte de hem till en familj som en församlingsmedlem visste hade det kämpigt, och så hjälpte de till med att renovera deras hus.

– Själv fick jag uppleva att vårt hus inte var färdigt och pengarna var slut, och vi skulle vara ute ur lägenheten på nyårsaftonen. När jag kom till bygget på morgonen var gatan full med bilar, och alla gnuggade kakel och spikade lister, och klockan fem bar vi in matsalsbordet. Det är fortfarande min starkaste erfarenhet av vad en familj och en församling är, säger Matti.

För Robin var friheten att göra det de själva ville en stor sak.

– Det var lite som att ha ett start-up-företag, jämfört med ett företag med tusen anställda. I start up-företag finns lite resurser, men också väldigt lite styrdokument. Du kan göra något tre gånger och bestämma att du lägger ner det för det fungerade inte så bra, och så testar du på något nytt. Genast när vi inte mer var en del av Jakobstads svenska församling handlade vårt experiment om gemenskap.

Fortfarande tycker han att det här är något kyrkan borde tänka på.

– Nu vet jag inte vilka samtal som förs exempelvis på domkapitlet, men jag tycker att en framtidsfråga för den lutherska kyrkan är att fundera på hur den stora, stela apparaten också vara en plats för entreprenörerna, för dem som vill testa nya modeller, dem som blir trötta på det långsamma tempot, på att det alltid ser ut på samma sätt? Där tycker jag att kyrkan skulle kunna granska sig själv lite. Det blir lite fel att varje gång det börjar skava för en liten grupp i ett stort sammanhang så pekar man finger på den lilla gruppen och säger: Ojoj, här ser vi igen människor som bara är ute efter att splittra.


"Vi kunde ha valt en annan väg"

Efter cirka fyra år som egen församling lades Oikos ner. Det fanns många orsaker till att det gick så.

– För mig blev resan väldigt tung psykiskt eftersom vi under samma tid hade mycket på gång: en adoption, några månader efter föddes ett barn till, jag insjuknade i trigeminusneuralgi, vi byggde ett hus – och mitt i allt detta en process med Forum och Oikos där jag ändå ofta var frontfiguren som skulle svara på frågor, säger Matti Aspvik.

Allt påverkar allt. Under resan blev hans självrannsakan gällande motiv och drivkraft också stark.

– Där såg jag mest fel jag gjort och att det vi gjorde fötts ur ett uppror. En dag upplevde jag som ett tilltal att ”gå tillbaka” och försonas, och så blev det. Hur jag skötte den processen är jag inte stolt över, och resan efter det har varit lång. Det är ett mirakel att jag och Robin är goda vänner idag.

Robin Nyman tror att deras stötesten blev de tunga bitarna, som tankar om läran.

– Vi kunde också ha valt en helt annan väg. Vi kunde ha tänkt: de människor som känner att de vill få ett annat uttryck för sin tro än det allra mest traditonella, vi tjänar dem, och vi hjälper dem vidare. Och tusen frågor om församlingen och tjänstegåvor och ämbetssyn och det ena och det andra, det kunde vi ha låtit bli att röra vid. Men vi gjorde inte det. Vi trodde att allting hörde ihop.

Men om han riktigt tänker tillbaka och frågar sig var skon skavde allra mest för honom själv, kommer han till att det var allvaret och tyngden med det andliga ledarskapet.

– Jag kände ansvar inför Gud, med en känsla av ”hoppas vi förstår dig rätt, Gud”. Men sedan också inför människor, att vara någon form av ledare och exempel. Jag tror att man borde kunna hantera det på helt andra sätt. Jag tror att det är möjligt att stå i andligt och kristet ledarskap med en lätthet, men vi har få människor som visar det exemplet.

Idag tänker han att en vision kan vara ett bra verktyg för att skapa en riktning, men i värsta fall blir den en klump i magen.

– Där människor lägger alltför stor tyngd på att den här visionen som vi får av Gud är den rätta: då skulle jag springa snabbt åt andra hållet. Och där det finns väldigt ansvarstyngda andliga ledare som svettas blod för att de är så stressade över att ha uppfattat Gud rätt: då skulle jag också springa snabbt åt andra hållet. Jag tror att Gud i sin nåd har överseende med att vi alltid kommer att missuppfatta saker.

Sofia Torvalds


pilgrimsvandring. St Olav Ostrobothnia certifierades i maj både som en del av St Olavsleden och som europeisk kulturrutt. Vid alla officiella pilgrimsleder ska det finnas minst ett pilgrimscenter, och St Olav Ostrobothnias första center är i Trefaldighetskyrkan. 11.9.2024 kl. 15:19

BORGÅ STIFT. Domprostjobbet i Borgå blir ledigt från advent 2025 när Mats Lindgård lämnar jobbet. 10.9.2024 kl. 18:47

Bidrag. Bo och Gunvor Skogmans minnesfond är en allmännyttig fond för kristen verksamhet i Finland och utlandet. 10.9.2024 kl. 14:20

betraktat. ”Kom ihåg att ni kan berätta om alla era problem till Jesus”, säger barnledaren under miniorandakten. Jag är nio år och lyssnar uppmärksamt medan lågan från andaktsljuset i mitten av ringen fladdrar. Bredvid ljuset på golvet ligger den lilla ljussläckaren av metall. Snart ska någon av barnen få använda den när andaktsstunden är slut. Det är inte min tur idag. 8.9.2024 kl. 15:09

BISKOPSMÖTET. Biskop Mari Leppänen fick stöd av centrala namn i biskopsmötet. Hon ville rösta ut Sley och Kansanlähetys som bygger nätverk för dem som motsätter sig kvinnor som präster. Vid mötet som hölls på Åland föll rösterna 7 – 3. 6.9.2024 kl. 10:25

FÖRLUST. För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders. 5.9.2024 kl. 16:45

KYRKHELG NORD. I år har Kyrkhelg Nord väckt känslor i alla läger, både inom och utanför kyrkan. – Jag är tudelad inför utvecklingen, säger Per Stenberg, kyrkoherde i Karleby svenska församling. 4.9.2024 kl. 10:56

UNGDOMSFRÅGOR. Christer Romberg är ny sakkunnig i ungdomsfrågor, men på fältet är han redan gammal i gemet. 2.9.2024 kl. 17:01

BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33

SÖNDAGEN. Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? 18.8.2024 kl. 09:00

Personligt. Tuomas Enbuske är programledare, poddvärd, journalist, kändis – och numera också kristen. Han tror på arvsynd och på nåd. – Ju mindre vi stressar över att göra någonting gott, desto lättare är det att vara god. 28.10.2024 kl. 18:34

KYRKA OCH POLITIK. Tala med statsministern. Sitt med riksdagsgrupperna. Mejla ministerns medarbetare. Deala med ministeriet. Strategierna är många när kyrkan och relaterade organisationer lobbar för sina intressen. 28.10.2024 kl. 14:00

UTNÄMNING. Kyrkoherden i Jakobstads svenska församling Jockum Krokfors blir ny verksamhetsledare för Martyrkyrkans Vänner från och med den 1 april nästa år. 25.10.2024 kl. 16:34

KARRIÄRSBYTE. Efter tolv år som kantor i Korsholm bytte Susanne Westerlund inriktning och utbildade sig till florist. – Musiken har jag inte lämnat, jag har bara kompletterat mitt kreativa språk, säger hon. 21.10.2024 kl. 16:48

ETT GOTT RÅD. – Varje år har det blivit lite lättare att leva. Jag önskar att jag hade varit snällare mot mig själv som ung, säger Anne Hietanen. 16.10.2024 kl. 10:00

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet