Jesus och hans lärjungar möter en blind man. Mannen har varit blind sedan födseln. Då frågar lärjungarna sin lärare, sin mästare, vem det är som syndat – mannen eller hans föräldrar. Vems synder är det som mannen betalar för? Det är inte första gången lärjungarna ställer dylika frågor till Jesus. Det är inte heller sista gången.
Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? Då försöker vi resonera, kanske till och med förhandla, i ett försök att förstå varför, och i hopp om att det inte ska drabba oss igen. I hopp om att bara vi förstår kommer det gå oss väl. Det är så mänskligt att vilja förklara, vilja förstå, att vilja finna mening. Också då det gäller andra människor och deras olycka. Det är mänskligt att fråga: Vems fel är det egentligen?
Guds kärlek är så mycket mer. Den är inkluderande, den är gränslös. Den övergår vårt förstånd.
Men det är då vi förbiser människan, förminskar henne till blott hennes synd, till hennes handlingar. Och då är det lätt hänt att vi tänker att Guds kärlek och nåd inte gäller alla. Att Gud och Guds kärlek är exkluderande, förhandlingsbar och begränsad.
Då är vi själva också blinda.
Jesus Kristus, världens ljus, botar den blinde mannen, gör så att han kan se. Men Jesu handling helar också lärjungarna och i förlängningen också oss. Vi återfår vår syn, vi kan se klart igen – se det som är viktigt:
Att Guds kärlek är så mycket mer. Den är inkluderande, den är gränslös. Den övergår vårt förstånd. För oss är det så svårt att begripa och förstå alla gånger, frustrerande och utmanande på samma gång. Men kärleken består, den gränslösa och villkorslösa kärleken som gång på gång driver Gud till oss och vår verklighet. Om vi bara vill och förmår ta emot. Om vi vågar bli helade. Om vi vågar älska.
Om vi vågar sändas att leva ett liv som Guds älskade.