Efter studenten tog David Sandström, uppvuxen i Purmo, sitt pick och pack och flyttade till Helsingfors. Den unga österbottningen drömde om att bli akutvårdare.
– Jag trodde att det intressanta och meningsfulla yrket skulle passa mig.
Men efter ett tag märkte han att studierna inte passade hans personlighet. Teoridelen av studierna gick bra, men han misslyckades ibland med de praktiska proven.
– Som akutvårdare måste du vara snabb och instinktiv. Till min personlighet är jag mer för lugna samtal än för att ha många bollar i luften samtidigt, i en ambulans. Min dröm dog långsamt ut.
På jakt efter utmaningar
David Sandström har varit troende kristen i hela sitt liv.
– Jag hade många kristna vänner i den lutherska kyrkan, och min pappa var kyrkoherde. I gymnasiet hade jag en kompiskrets där flera hade en tro, men när jag flyttade till Helsingfors blev jag ganska ensam. Det blev en nystart. Jag ville hitta rätt församling.
Halvvägs in på första året träffade han två kristna män från rörelsen Kristi församling (International Churches of Christ). Hans första intryck av dem var att de var väldigt sociala. De bjöd in honom till församlingen.
Han kollade upp församlingen på nätet: "Varning, varning. Sekteristiska drag. Grupptryck. Manipulation.” Ändå gick han på ett möte.
– Jag trodde att jag var immun mot manipulation och skulle klara av hålla mitt huvud kallt.
Långt senare, när han analyserar sitt beteende, märker David att hans unga jag var på jakt efter utmaningar, mening och äventyr.
– Idag tänker jag att en längtan efter äventyr med Gud inte är fel i sig. Jag bad om att hitta en hemförsamling, ett andligt hem. Men när jag började gå på församlingens möten var jag snart indragen.
Församlingen krävde en radikal livsstil med en hängiven gemenskap. Medlemmarna förutsattes bekänna sina synder och problem inför varandra. Till medlemmarnas uppgifter hörde också radikal evangelisation.
– Evangelisation var en viktig del av läran. En lärjunge är en människo-
fiskare, sa man. Ifall man inte ”fiskar människor” så är man inte en lärjunge. Jag blev attraherad av medlemmarnas mod att predika på gator, i buss och tåg. Jag ville bli lika modig som de.
Idag tänker David att den läran är för schablonmässig.
– Inte kan alla kristna leva exakt som apostlarna. Vi ska inte klistra på ett ytligt beteende.
Radikal och exklusiv dopsyp
Den sektliknande församlingen betonade bibelläsning och -forskning varje dag.
– Den största teologiska skillnaden jämfört med andra kyrkor handlade om dopet. De hade en radikal och exklusiv dopsyp. De underkände alla andra församlingars dop, också vuxendop.
David lät döpa sig.
– Innerst inne ifrågasatte jag läran. Varför behövde jag döpas på nytt? Men det fanns många äldre och entusiastiska personer som ville ta sig an mig. På något sätt kände jag mig också hedrad över att bli välkommen i gemenskapen.
– Senare förstod jag att jag hade gjort för många kompromisser. Förr eller senare måste man ta itu med sina kompromisser.
Småningom tog rörelsen upp hela hans liv.
– Jag var medlem i tolv år, varav fem år som anställd. I två år bodde jag i Birmingham, England, för att bli tränad. Sedan var jag anställd i Helsingfors i tre år.
Han gifte sig med en medlem, Anne, och de fick två pojkar. Familjen var trogen församlingen men David började må dåligt. Tvivlet smög sig på.
– Jag hade svårt med bilden att vi är den enda sanna kyrkan, och att Gud skulle vara speciellt mycket med oss. Kyrkan samarbetade inte heller med några andra kyrkor i Norden.
Människor omkring David mådde dåligt och han kände att hans tillväxt hade stagnerat.
– I något skede började ljuset gå upp för mig. Var det inte något som inte stod helt rätt till?
”Han var som en hammare”
En dag träffade David en kristen man från Oravais.
– Han utmanade mig på flera olika sätt. Han var som en hammare. Han hamrade in saker i mig. Jag upplevde att Gud använde honom för att väcka mig.
Mannen sa att Davids syfte inte bara var att vara medlem i församlingen.
– Han poängterade också att vi i Guds rike måste vara i samklang med våra personligheter och vad Gud har kallat oss till. En radikal livsstil kan man inte klistra på någon – den behöver komma inifrån.
David kände mer och mer hur församlingen kontrollerade hans liv.
– Vi blev isolerade. Man fick inte gå på andra församlingars möten eller träffa andra kristna. Livet och gemenskapen i kyrkan började kännas som ett fängelse.
Han tog till mod till sig och diskuterade sina tvivel med andra medlemmar.
– Jag sa som det var, att för mig hade medlemskapet i församlingen börjat kännas som slaveri.
– Vi fick vårt andra barn Jakob i mars 2016. Min fru Anne var i sin graviditets- och babybubbla hon orkade inte hålla på med teologiska diskussioner på samma sätt som jag. Men hon tyckte nog att ledarna i församlingen ville sopa vissa frågeställningar under mattan.
– Inom ICOC förväntas männen ta större ansvar än kvinnor. De har traditionellt tänkt att kvinnor inte får undervisa eller leda män. Nuförtiden börjar den bilden kanske lite förändras, beroende av vem man pratar med.
Lösgörelseprocessen
De blev anklagade för ha ifrågasatt församlingen.
– Vi sa att det finns ett kristet liv utanför vår kyrka. Det tyckte de inte om.
Efter en tid tog ledningen kontakt med David och Anne.
– Vårt beteende ansågs vara splittrande. Eftersom vi väckte tvivel hos medlemmarna blev vi bannlysta sommaren 2016. Medlemmarna fick inte ha kontakt med oss.
Hur kändes det?
– Overkligt. De osynliga trådarna av ett osunt beroendeförhållande klipptes av. Nu var det definitivt. Jag kände en ny sorts frihet. Nu var jag och rörelsen skilda väsen.
Var det en lättnad eller var det svårt?
– Både och. Vi hade ju haft ett beroendeförhållande som sammanflätat oss med församlingen, på ett osunt sätt. Det var svårt att inse att rörelsen hade blivit mitt liv, min trygghet. Kanske också min gud. Det gjorde ont att säga farväl till mina bästa vänner sedan tolv år. De vände mig ryggen, även om de själva inte personligen höll med beslutet. De lydde.
Vad hände efter att ni lämnade församlingen?
– Vi började ett nytt självständigt liv utanför kyrkan, försökte stå på egna ben och leva mer genuint och uppriktigt med oss själva. Jag insåg att man inte måste säga ja till allt – man kan också säga nej till saker.
I början trodde du att du var immun mot manipulation. Vad tänker du om det nu?
– Jag hade orealistiska, ungdomliga tankar om mig själv. Jag hade behov och svagheter som jag inte såg själv. De gjorde mig sårbar. Jag hade också en känsla av värdelöshet. Nu har jag insett att min relation med Gud inte var så djup. Jag sökte uppmärksamhet och visste inte mitt människovärde. Då är det svårt att vara stark och agera enligt sina värderingar.
Har din tid i kyrkan satt djupa spår i ditt liv?
– Ja, på gott och ont. Nu vet jag att det är möjligt att ha nära relationer med andra. Det är möjligt att ha en radikal livsstil. Men det är också möjligt att bli bränd.
– Jag har haft två drömmar som har dött: Drömmen att bli akutvårdare och drömmen om en blomstrande kyrka som sprider sig över hela Finland. Båda drömmarna hade ett element av själviskhet. Som jag ser det är poängen med ett kristet livet är att gå från själviskhet till kärlek. Jag vill försöka bli genuint kärleksfull, ha en omsorg om andra människor.
Vilka råd skulle du ge till någon som är i samma situation?
– Att ta en time-out. Stanna upp och betrakta vad det är du håller på med. Det är svårt när en rörelse har blivit en del av ens identitet. Klarar du av att ta en paus på en månad, eller ett år? Många går in i någon typ av depression, kanske en utmattningsdepression. Själv tycker jag inte att jag blev deprimerad eftersom jag fick hjälp, bland annat av den kristna mannen från Österbotten. Det är A och O att få hjälp och stöd någonstans. Mitt råd är att be till Gud och söka sakkunnig hjälp.
Många som har blivit brända vill inte ha någonting med kristen tro att göra. Varför vill du leva ett kristet liv?
– Jag kände att det var för att söka Gud som jag lämnade rörelsen. Jag känner att jag blev buren ut ur den.
– Mitt budskap till dem som fortfarande är medlemmar är att våga lyfta blicken och vara öppen för andra kristna. Vi hade en dröm om en stor, blomstrande församling. Men jag tänker idag att livet är som ett träd. Trädet kan bara bli så stort som rötterna är starka. Om det blir väldigt stort och har väldigt svaga rötter, så kommer det att falla omkull i en höststorm. Och det gjorde det för oss. Jag har insett rötternas betydelse. Vi kristna behöver varandra. Hela Kristi kropp behövs.
David Sandström
– Bor i Jakobstad med frun Anne och två barn.
– Jobbar som psykiatrisk sjukskötare (50 procent) med inriktning på ungdomar på Ungdomsstationen Fiilis i Jakobstad. Jobbet går ut på att ge samtalsstöd och rådgivning för ungdomar mellan 12 och 29 år.
– är projektanställd (40 procent) för uppsökande ungdomsarbete på Förbundet Kyrkans Ungdom med projektet ”Symppis–nätverket”. Nätverket handlar om att hjälpa ungdomar vidare i livet, främst med sysselsättning. "Vad ska den unga göra på dagarna? Jag söker sympatiska arbetsplatser och ställen som skulle vara villiga och intresserade att ta emot en ungdom som vill pröva på någon bransch", säger David Sandström. Matti Aspvik, verksamhetsledare för Kyrkans Ungdom, jobbade tidigare med ett dylikt projekt. Det är en fortsättning på den visionen, därifrån kommer idén och namnet ”Symppis–nätverket”. Projektet är finansierat av Stiftelsen Brita Maria Renlund.
International Churches of Christ (ICOC)
– På svenska Kristi församling och på finska Kristuksen seurakunta.
– Rörelsen har idag ca 100 000 medlemmar och finns i ca 150 länder.
– I Norden finns rörelsen främst i huvudstäderna.
– Rörelsen har kritiserats för att inte samarbeta med andra trossamfund.
– ICOC etablerades i Sverige på 1980-talet och kom till Finland på 1990-talet.
– ICOC formades på 1970-talet i Churches of Christ i USA.
– Rörelsen har sina rötter i den s.k. Restoration movement eller Stone-Campbell movement (Barton Warren Stone 1772–1844, Alexander Campbell 1788–1866).
