Det är den 26 december 2004. Medan många familjer i Finland äter julskinka för tredje dagen i rad börjar bilder från Thailand, Indonesien och Malaysia rulla in. Ett jordskalv under Indiska oceanen har lett till att enorma flodvågor nu sveper in över flera länder i området. Över 200 000 människor dör. Ännu fler skadas.
Ett av de särskilt utsatta områdena är Aceh i Indonesien. Aceh har redan gått på knäna en längre tid. I nästan 30 år har Rörelsen för ett fritt Aceh (GAM) fört ett gerillakrig för regionens självständighet från Indonesien. Konflikten är djup och sårig och det har gjorts många medlingsförsök. Alla har misslyckats.
I ljuset av naturkatastrofen är parterna i konflikten beredda att försöka igen och en förfrågan om hjälp med fredsmedling går ut till den finska organisationen CMI – Martti Ahtisaari Peace Foundation.
– President Ahtisaari sa att det här får inte dra ut på tiden. Om han skulle vara med skulle det gå snabbt, säger Minna Kukkonen-Karlander.
Hon är i dag chef för det team på CMI som jobbar i Asien. Tidigare under sin karriär var hon rådgivare till president Ahtisaari.
Och det blev fred mellan Aceh och Indonesien, enligt Ahtisaaris tidtabell – det vill säga snabbt. I dag är Aceh en autonom region, och Minna Kukkonen-Karlander arbetade med uppföljningen av fredsavtalet.
Trots att det här bara är 20 år sedan säger hon att mycket har förändrats sedan dess.
– I den här processen var upplägget väldigt old school. Det var två parter som förhandlade med varandra, man tog fram ett fredsavtal och implementerade det. Det ser inte längre ut så.
Världen har blivit mer komplicerad
I dag är det svårt att ens veta exakt vilka som är parter i en konflikt. Stormaktspolitiken har förändrats och det politiska stödet är mer splittrat. FN och dess diplomater har inte samma auktoritet i dag som för 20 år sedan. Världen har blivit mer komplicerad, och så också arbetet för fred.
Det här försvårar läget för den officiella diplomatin. Men där den officiella diplomatin utmanas kan andra organisationer, så som CMI, inleda en informell process.
– Det är viktigt att hålla kontakten då det finns en stor polarisering. Det ser vi, och det är också en del av Ahtisaaris arv. Man måste tala med varandra, säger Minna Kukkonen Karlander.
Det är svårt för henne att i detalj berätta om CMI:s arbete, för en stor del av deras jobb är att bygga förtroende och att skydda människor vars säkerhet kan hotas. Men deras projekt varierar. En del pågår i åratal, så som arbetet med att hjälpa Afrikanska unionen att bygga upp sin kapacitet för fredsmedling. Andra uppdrag hinner knappt inledas innan de avslutas.
– Det är oftast känsligast i början. En gång var jag med i en förhandling där vi med stor möda fått parterna att komma till mötet. Det första någon frågade var vilka de som var där representerade. Svaret var helt fel ur deras synvinkel, de blev jättesura och sa tack, vi sticker.
Hur ser arbetet för fred ut ute på verkstadsgolvet, vad använder ni för metoder?
– Ofta är det så att parterna tänker att deras konflikt är väldigt speciell, att den är extremt svår. För att komma vidare kan vi ta upp exempel från andra processer. Hur har man gjort till exempel med Irland eller Åland vad gäller självstyre och självständighet?
Sällan tillämpas något av exemplen rakt av, det handlar snarare om att se en liten öppning.
– Man är ofta så fast i ”vi har lidit” och ”vi har blivit isolerade”. För att praktiskt komma vidare måste man få dem att tänka på andra sätt och förstå den andra parten lite mer. Att man kan träffas och diskutera fast man är oense, det är alltid en början. Att någon vill fortsätta diskussionerna, det är en framgång.
Från att boka hotell till att jämna spelplanen
CMI samarbetar med internationella, regionala och lokala organisationer. De flesta uppdrag som de tar sig an börjar med en förfrågan till dem. Deras första steg är att utreda om de är rätt organisation för jobbet, om de har resurser och kunskap, och om det finns möjlighet till dialog.
– Det är viktigt att det inte blir en tävlan om forum, att någon försöker föra en annan process fastän det redan finns en officiell process.
Mycket av jobbet handlar också om att skapa praktiska förutsättningar för dialog: att komma överens om en plats, ordna flygbiljetter och hotell. Att ordna med visum och middagar. Mötena kan ta plats var som helst i världen, beroende på vad som är enklast med tanke på hur delegationerna ser ut och vad som är politiskt möjligt.
Till det mer teoretiska hör att vägleda och jämna spelplanen, för parterna själva har inte alltid koll på hur en fredsprocess går till. Och om de inblandade inte är jämnstarka kan en part diktera villkoren, något som sällan leder till en överenskommelse som håller.
För att kunna göra allt det här krävs förtroende.
– Utan det har man ingenting. Det finns såklart ofta en orsak till att vi blir ombedda att hjälpa till. Men bara det att vi är en självständig aktör är väldigt svårt att förstå i vissa kulturer.
Framgångarna i arbetet är sällan är uppenbara. Att förhandlingar fortsätter, det är en liten seger. Men konflikter som slutar i ett fredsavtal som håller, så som i Aceh, är tyvärr sällsynta i dag.
– Man måste se framsteg i det lilla, för det är jättesvårt för oss att säga ”Det här gjorde CMI bra”. Vi stöder, men vi gör det oftast under radarn. Om parterna lyckas är det deras framgång. Om processen misslyckas tar vi på oss skulden. Det kan sänka tröskeln till att våga försöka, säger Kukkonen-Karlander.
Och krig löser faktiskt aldrig en konflikt. Ja, krig påverkar maktbalansen. Men i något skede måste parterna i konflikten förhandla för att komma vidare. Frågan är hur mycket man är villig att offra, hur lång vägen till förhandlingsbordet blir.
Ahtisaari bidrog under sin tid till fredsavtal bland annat i Namibia, Kosovo och Aceh. Ännu i dag betyder hans insatser mycket för länderna.
– I Kosovo är det i och för sig rätt rörigt i dag. Men då man åkte till Aceh, och också till Namibia, var Ahtisaari näst efter Gud. Det handlade inte om någon personkult, utan bara om hur stort det han gjorde var.
Någonstans där hittar Kukkonen-Karlander en del av sin kraft, i sina erfarenheter av att ha jobbat så nära Ahtisaari. Hon beskriver honom som en människa som alltid såg möjligheter och vägar framåt, och han var praktiskt lagd. En pragmatiker som kunde fråga: ”Vill ni vinna eller vill ni ha fred?”
Vad är det viktigaste du tagit med dig från de år du jobbade nära Ahtisaari?
– Den optimism som han var kapabel till, och att han hade en så stark tro på jämlikhet. Alla var hans likar.
Hans sätt att förhålla sig till andra människor skapade förtroende. Enligt Kukkonen-Karlander var det aldrig ett spel för honom, det var genuint. Han betonade ofta den nordiska modellen, att alla ska ges likadana möjligheter från barndomen.
– För sista och slutligen handlar mycket om inkludering. Målet är att det till sist ska bli bra för folket, inte bara för eliten. Rätt ska vara rätt och man får inte buga för mycket, utan man måste vara starkt förankrad i sin egen värdegrund, säger hon.
Sista gången som Kukkonen-Karlander träffade Ahtisaari tackade han för att det varit så fint att jobba ihop. För att han fått jobba med så många fina människor.
– Man tänker kanske att en FN-medlare är någon med ett väldigt högt ego. Det var inte alls han. I stället sa han: ”Big egos aside.” Man såg då man reste med honom, runtom i världen, att folk uppskattade honom som människa. Inte som president eller FN-medlare.
Är personligheten alltså en stor del av att jobba med fredsmedling?
– Absolut. Och också av vilka orsaker man är med. Varför man gör det man gör. Vi jobbar aldrig för oss själva, utan för parterna i konflikten.
– Man måste också vara lite driven och optimistisk. För det är inte som att arbetet någonsin tar slut.
Finns det någon särskild stund i din karriär då du känt dig riktigt uppgiven?
– Det är många gånger som jag känt mig uppgiven. Då vi jobbat jättemycket för ett möte och alla reser sig och går ut. Eller då man märker att alla inte är ärliga med varför de är där, att det finns personliga agendor bakom.
– Och också då man försökt hålla en process väldigt diskret för att skydda folks säkerhet, och sen är det andra som läcker ut något. Då blir situationen ganska svår för CMI. Vi kan ha getts ett förtroende som någon annan sedan undergräver, antingen med vilje eller i misstag, men det är fortfarande vårt ansvar att inte utsätta andra för fara.
Hur ofta är du oroad för din egen säkerhet?
– CMI försöker så klart undvika att personalen ska hamna i farliga situationer och just nu reser jag ganska sällan. Det fanns en tid då jag reste jättemycket och jag har såklart varit i konfliktländer. Men jag har inte själv varit i situationer där det skulle ha funnits ett direkt hot mot min säkerhet. Någon enstaka gång kanske lite, men det är helt okej.
– Det är inget i jämförelse med kollegorna som jobbar i Sydsudan eller Gaza. Då kriget började hade jag en kollega där.
Vad har ni arbetat för där?
– Vi har jobbat med en intern vision för Palestina. Tillsammans med vår lokala partner har vi försökt skapa dialog om hur den framtida visionen för Palestina kan se ut, för det råder ingen stor enighet där heller.
Den här splittringen hindrar en demokratisk utveckling i Palestina. Den hindrar också deltagande i ansträgningarna för att lösa konflikten mellan Israel och Palestina. Därför arbetar CMI och deras lokala partner med att involvera kvinnor och unga i samtal. Grupper som annars lätt blir åsidosatta.
– Jag hoppas att det jobb som blivit gjort kan fortsätta i framtiden, men nu är det så klart väldigt mycket svårare att arbeta där. Dessutom handlar mycket sist och slutligen om stormaktspolitik. Den kan vi inte rå över.
I dag präglas världen av krig och polarisering på många håll. Vad kan vi, vanliga människor, göra för att främja fred?
– Vi kan fortsätta diskutera fred och möjligheter till fred, både i vårt samhälle och globalt.
– I Europa är vi nu väldigt fokuserade på Ukraina, med all rätt. Men det finns länder som inte ser på konflikten med samma ögon som vi. Om vi vill att de ska förstå oss måste vi också försöka förstå dem. För att skapa fred måste vi behålla våra relationer.
Just nu deltar CMI i internationella diskussioner om hur fredsprocessen i Ukraina skulle kunna se ut. Den dag Ukraina väljer att inleda den processen behöver det finnas något att utgå från.
– Därför behöver man på förhand fundera på vad som behöver beaktas i en fredsprocess. Det måste finnas en framtidstro. Det tror jag, och det tror min organisation.
– Just nu ser det inte jätteroligt ut i världen överlag, men det kommer kanske en tid då det går, då tiden är mogen.
CMI - Martti Ahtisaari Peace Foundation
– Är en oberoende finsk organisation som arbetar för att förebygga och lösa konflikter genom dialog och medling.
– Grundades år 2000 av presidenten, medlaren och vinnaren av Nobels fredspris, Martti Ahtisaari.
– Finansieras av EU, Finland, Sverige, Irland, och flera andra europeiska länder.
– Också privata donationer bidrar till verksamheten. I december 2022 öppnades en fredsfond. Kommunikationen kring och bidragen till fredsfonden aktiverades och intensifierades i samband med Martti Ahtisaaris bortgång, för att hedra hans minne.
– Fredsfonden är ett steg i ledet till att bli mer oberoende av länders bidrag och politisk fluktuation.
