Kjerstin Sikström vill vara aktiv – därför har hon fortfarande sångelever och dirigerar en kör.
Kjerstin Sikström vill vara aktiv – därför har hon fortfarande sångelever och dirigerar en kör.

Hon har älskat och förlorat tre män: "Jag har varit arg på Gud, men idag är jag tacksam"

sorg.

Med sin sista, stora kärlek Jocke Hansson fick hon bara fem gemensamma år. – Jag har varit arg på Gud och frågat mig varför det här skulle hända mig. Men idag är jag tacksam – hellre fem år än inget alls, säger Kjerstin Sikström.

5.7.2024 kl. 11:32

När Kjerstin Sikström var barn var hennes högsta dröm att få jobba som toapappersförsäljare på Stockmanns varuhus. På den tiden betalade de som gick på Stockmanns toalett för sitt papper, som överräcktes av en fin dam som satt i ett litet bås intill toaletterna.

– Allt var fint på Stockmanns när vi tog bussen in till stan från Esbo. Hissflickorna, rulltrapporna – och toaletterna. Det var stort att gå på toa där!

Men hon blev inte toapappersförsäljare, inte heller gick hon på Hanken, som hon drömde om senare i livet. I stället kom hon in på kyrkomusikerlinjen vid Sibelius-Akademin, ”som på ett bananskal”. Det var kanske generna som kom i kapp henne, eftersom hon är kyrkomusiker i fjärde generationen.

– Jag ville absolut inte bli kantor och var hemskt dåligt förberedd. Min pappa sa till mig: Med den inställningen kommer du inte långt. Men jag kom in, och då började jobbet. De två första åren var fruktansvärda. Om kvällarna satt jag ensam i Esbo kyrka, där pappa var kantor, och övade och grät. Men när det väl började gå märkte jag att det var något jag tyckte om.

Hon jobbade ett tag som organist i Hagalund, sedan som lektor i musik vid Broban. Men sedan sveptes hon med av sitt växande intresse för musikundervisning. Hon grundade och byggde upp Esbobygdens musikskola som blev Musikinstitutet Kungsvägen.

– Jag älskade att studera, och tog under åren många olika examina i musik. Arbetet med musikinstitutet pågick i trettio år och blev mitt livsverk. Många yrkesmusiker med egna karriärer utbildades under den här perioden.


Drömde om hans död

Hon fick femton år tillsammans med sin första man Lauri. Han var frånskild och hade en son som ofta bodde hos dem.

– Vi reste mycket och skidade varje vinter i Alperna. Han hade hjärtsjukdom i släkten. Under en skidresa till Saint-Véran, en liten fransk by nära de italienska alperna, dog Lauri helt oväntat i backen, medan vi höll på att skida ner till byn.

När hon såg sig om och såg honom ligga orörlig i backen mindes hon en dröm hon haft på resan dit.

– Han sov i kojen under mig på tåget, och jag drömde att vi satt och fiskade i en roddbåt, i varsin ända, och plötsligt var han borta. När jag tittade ner låg han på botten. Och jag tänkte: ”Du kan inte ligga där, du dör ju.” Så när jag sedan såg honom i backen tänkte jag: Aha, nu hände det.

Hon minns att hon gick omkring i Paris och tänkte: Vad skönt att ingen vet vad som hänt mig.

Därhemma skulle frågorna sedan regna över henne: Vad hände, var det en olycka? Hon skulle få berätta samma sak om och om igen.

– Att förlora Lauri var som att tappa fotfästet. Jag var inte rotad någonstans, det var som om jag svävade. Jag började genast hos en terapeut och började gå hos en präst för samtal. Jag gick också drömtydningskurser. Jag minns att mina väninnor nästan vara oroliga för hur jag skulle reagera, vad jag skulle säga – för jag hade inte koll på mig själv på länge, länge. Tills jag sedan började hitta fast mark under fötterna.

Hon förändrades av Lauris död.

– Jag tänkte att jag inte kan tänka mig att leva ett ytligt liv mer. Det som hände förändrade i grunden mitt synsätt på livet. Allt blev allvarligt, men samtidigt: jag har alltid tänkt att vi alla har vår tid utmätt, och den tid vi har måste vi göra något bra av. Vi måste låta det positiva ha övertaget. Jag brukar tala om att gå i livets riktning med sorgen som sällskap och vän. Sorgen behöver inte vara dåligt sällskap, den fördjupar livet på så många plan.

Psalm 376, Nu öppnar saknad sina öde vidder, är hennes favoritpsalm, liksom den var en favorit för hennes tredje livskamrat, teologen och musikforskaren Karl-Johan Jocke Hansson.

– Den handlar om hur du ser tillbaka säkert tusen gånger, men också om att du möter nya händer.



Visst är hon arg på Gud för att det skulle drabba just henne – men samtidigt så tacksam över den kärlek hon fick.



Vi var så goda vänner!

Efter Lauris död tog det ett tag innan hon träffade sin andra man, Carl-Johan, kallad Jussi.

– Han var en gammaldags, stabil gentleman som lärde mig allt om havet. Vi var mycket på hans stuga på Iniö och åkte till Åland med hans båt. Jag saknar havet efter att jag fick smak på det!

Med Jussi lärde hon sig hur det är att bo tillsammans med en verkligt trofast kompis.

– Vi var så goda vänner! Han var ingenjör och kunde hjälpa mig med mycket, bland annat med mitt torp i Terjärv. När han sa något var det just så.

När Jussi sedan drabbades av cancer och Kjerstin brukade besöka honom på Jorvs sjukhus i Esbo tog hon sjökortet med sig.

– Sedan gjorde vi fantasiresor tillsammans. ”Nu ska vi fara dit och träffa den och den! Nu är det tid att fara till östra sidan av Helsingfors.” Det hade varit så roligt med resorna. Han lärde mig mycket om sjövett och att saker och ting ska ha sin rätta plats.


Var din andra sorg annorlunda än den första?

– På det viset var den annorlunda att jag hann förbereda mig. Jag utgick sedan från att mitt liv var slut nu – vi fick ändå femton år tillsammans. Jag hade ju fått uppleva så mycket med två olika män, så mycket rikedom. Jag var tacksam. Jag tänkte: nu ska jag se till att jag klarar mig själv och trivs med mig själv. Och precis när jag börjat trivas, ett år efter Jussis död, då träffade jag Jocke.

Att det blev hon och Jocke var en slump. Egentligen var det Jockes syster Gun-Britt som hade lovat guida Kjerstin runt i den del av Terjärv som var obekant för henne, men Gun-Britt måste plötsligt åka iväg för att spela orgel vid ett bröllop i Stockholm.

– Så Jocke hoppade in som guide i stället, och det tog inte många minuter så var vi tillsammans. Redan samma eftermiddag sa han: Ska vi gå till guldsmeden? Det var helt otroligt! Så stor och så ljuvlig kärlek! Vi tänkte på samma sätt och vi hade samma värderingar. Ändå var vi helt olika personer. Det var så mycket vi hade gemensamt och kunde uppleva på samma sätt – det var första gången i mitt liv jag hade den känslan. Han förstod hur jag tänkte och vi pratade mycket om liv och död.

De förlovade sig, men gifte sig aldrig – Kjerstin ville inte att de skulle behöva reda upp ett arv efter någonderas död. De fick vara tillsammans fem år, varav de sista präglades av att Jocke drabbades av Alzheimers sjukdom. Det var ändå en hjärtinfarkt som ledde till döden.

– Vi fick en alldeles för kort tid tillsammans. Vi funderade ofta på om allt varit annorlunda om vi träffats tidigare. Men jag upplever ibland att saker och ting har sin egen tidtabell. Det var inte meningen att vi skulle vara tillsammans förrän sent i livet.

Det sista året blev tungt.

– Jag minns att jag grät när jag gick ensam i skogen och var bekymrad över hur Jocke skulle få vård. Det kändes som om det inte fanns hopp – det blev ju inte bättre och han blev bara sämre. Den svåraste tiden var det sista halvåret. Ännu föregående sommar hade han kört bil i Terjärv.

Jocke har sin grav i Grankulla, och Kjerstin Sikström promenerar ofta till den.

– När vi var på promenad brukade han skoja och säga: ”Aj, nu har vi igen glömt att beställa en gravplats åt oss.” Nu har han en plats där och där finns en plats också för mig.


Har varit arg på Gud

Kjerstin och Jocke pratade ofta om livet efter döden. Ett dygn innan han dog såg hon honom ligga på sjukhuset med tysta ögon.

– Och så sa han: ”Det här är ett ganska intressant fenomen! Det här borde alla få uppleva. Nu är jag här, men sedan är jag plötsligt där på andra sidan. Och sen kommer jag igen tillbaka hit. Mycket intressant! Nu är jag här, och sen igen på andra sidan.” För Jocke var det spännande att se det som han trott på så länge.

Har du någonsin varit sur på Gud, som tagit tre män ifrån dig?

– Jo! Jag har varit arg. Varför är mitt öde sådant här, att jag ska förlora alla tre män! Snart vågar ju ingen människa prata med mig, för att de är rädda för att dö bara de träffar mig. Jag hittade min stora kärlek, och fick bara fem år. Men fem år är bättre än ingenting.

En väninna påpekade en gång för henne vilken rikedom det varit att få uppleva tre så olika människor.

– Om jag skulle sätta ner dem här, alla tre, skulle de inte ha något gemensamt. De skulle inte ha just något att prata om. Men de har lockat fram olika sidor hos mig.

Idag känner hon ändå mest tacksamhet.

– Om sorg har jag lärt mig att man inte kan hoppa över sorgens faser. Man måste hantera sorgen, och man måste söka hjälp.

Hela vintern har hon pratat med en underbar präst varje vecka, och hon har varit med i församlingens sorggrupp.

– Jag har ingen familj här i Finland, så jag kan inte luta mot någon utan måste klara mig själv.

I hennes hem finns många foton på Jocke. Hon känner av hans närvaro, liksom hon känner av de andras.

– Efter Jussis död, när vi hade stambyte i huset, brukade jag säga: Jussi, nu måste du hjälpa mig, förklara nu hur jag ska göra! Och jag fick alltid hjälp, för han var ju ingenjören.

Jocke brukar hon prata med när hon ska vika sängens breda underlakan.

– Det är så eländigt att vika dem innan jag ska mangla dem. Jocke brukade alltid säga: Är det inte bra att du har någon med dig som viker lakanen? Så nu brukar jag skälla på honom: Sjutton, ser du, nu står jag igen ensam med det här lakanet! Och efter det brukar jag få det vikt ganska snabbt.



Kjerstin Sikström

– 77 år. Född och uppvuxen i Esbo, bor idag i Grankulla.

– Kyrkomusiker i fjärde led, sångpedagog. Har varit rektor för Musikinstitutet Kungsvägen och dirigent för Serenakören, som vunnit många pris i olika körtävlingar.

– Undervisar sångintresserade och har gärna elever.

– Familj: Systern Maria och Marias familj i Paris.

– Intressen: Övar sång med åldrande och slitna röster, är dirigent för kören CanTanter. Hör till vinklubben i Grankulla. Promenerar och cyklar mycket och går på vattengympa. Aktiv också i pensionärsföreningen.

Text och foto: Sofia Torvalds


Bo-Göran Åstrand

biskopsval. Bo-Göran Åstrands är den andra officiella biskopskandidaten. Understödslistan till domkapitlet på måndag förmiddag. 14.1.2019 kl. 11:43
Bo-Göran Åstrand

biskopsval . Kyrkoherden i Jakobstads svenska församling, Bo-Göran Åstrand är den fjärde kandidaten i biskopsvalet i Borgå stift. 7.1.2019 kl. 10:47
Sixten Ekstrand är direktor vid Kyrkans central för det svenska arbetet.

biskopsval. Sixten Ekstrands kandidatur i biskopsvalet bekräftades på fredagen när hans understödare lämnade in stiftelseurkunden till domkapitlet. 4.1.2019 kl. 15:19
Carla Ihatsu jobbar som vaktmästare i Finlands antagligen mest fotograferade byggnad, Helsingfors domkyrka. På domkyrkotorget breder den glittrande julmarknaden ut sig.

Stämning. Tidigt på julaftons morgon står hon i en tyst domkyrka och stryker altardukar. ”Det är bästa stunden på dagen”, säger vaktmästare Carla Ihatsu. 21.12.2018 kl. 11:32

kaplansval. Med en rösts marginal valdes Ann-Mari Audas-Willman till ny kaplan i Närpes församling. Kyrkofullmäktige förrättade valet. 20.12.2018 kl. 23:09
Janette Lagerroos firar julafton i Hitis.

skärgård. När juldagsmorgon glimmar är åtminstone prästen vaken – också i skärgården. 20.12.2018 kl. 14:06

biskopens julhälsning. Vem kan vi lita på? Den frågan ställs vi allt oftare inför idag när vi försöker skilja på vad som är tillförlitliga nyheter och vad som är medveten förvrängning av fakta. 24.12.2018 kl. 09:00
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling.

samkönad vigsel. Johannes församling i Helsingfors öppnar sina kyrkor för vigsel av samkönade par. Beslutet fattades på fredagen av församlingsrådet. 14.12.2018 kl. 19:21
Ann-Mari Audas-Willman söker sig bort efter nästan åtta år i Solf.

Solf. Ann-Mari Audas-Willman, kyrkoherde i Solf, lämnar församlingen i början av nästa år. 14.12.2018 kl. 16:29
Martina Harms-Aalto är ny förtroendevald i Johannes församling.

nyvald. Martina Harms-Aalto vill jobba för en församling som har högt till tak, låg tröskel och inget skräp som sopats under mattan. 14.12.2018 kl. 13:35
Johan Terho försökte fly tröttheten genom att byta jobb. Men när väggen kom emot märkte han att han saknat att vara församlingspräst.

utmattning. Att stiga upp och gå till jobbet var en omöjlighet. Först var skamkänslan stark. I dag vet Johan Terho att han lärde sig något viktigt om vem han själv är. 13.12.2018 kl. 16:21
May Wikström.

pro ecclesia. Kyrkans medalj för förtjänstfullt arbete beviljas Kyrkpressens chefredaktör May Wikström. 11.12.2018 kl. 11:20
Kyrkoherdarna Niklas Wallis, Timo Saitajoki och Anders Store tror att det finns en beredskap i kommunen att slå ihop församlingarna.

sammanslagning. De tre församlingarna Kronoby, Nedervetil och Terjärv begär en utredning med tanke på en eventuell sammanslagning . Men något initiativ till sammanslagning har ännu inte gjorts. 30.11.2018 kl. 15:33
Julen kan vara ganska bra även om den inte blir perfekt.

advent. I advent känner många att julsnaran dras åt kring halsen. Men tänk om det inte skulle vara så. Här kommer sex tips till den som känner sig trött i förväg. 29.11.2018 kl. 13:52
Ann-Christine Nordqvist-Källström och Susanne Westerlund välkomnar adventstiden och De vackraste julsångerna.

de vackraste julsångerna. En miljon finländare samlas varje jul för att sjunga tillsammans. För årets julsångsval står två Korsholmskantorer. 28.11.2018 kl. 16:38

– Det som behövs i arbetslivet skiljer sig inte så mycket från vad människor allmänt behöver. Vi behöver få känna oss trygga, sedda och uppskattade, säger Heidi Juslin-Sandin.

PERSONALVÅRD. Heidi Juslin-Sandin har lång erfarenhet av krishantering. De erfarenheterna kan komma till nytta i arbetet med personalvård i Borgå stift. 27.10.2022 kl. 09:00
Då Benita Finne blev antagen till en missionärsutbildning startade en process där hon ifrågasatte Guds existens.

LIV. På Benita Finnes vägg i hemmet i Bennäs, Pedersöre hänger en färgglad tavla. Tavlans ram är mycket oansenlig, den syns knappt. För henne illustrerar tavlan det kristna livet. Tidigare var de yttre ramarna det viktiga. Nu är det innehållet – liv, frihet, glädje. 26.10.2022 kl. 19:00
Från sitt fönster hemma i Sibbo ser Maria Lindh-Hindsberg ett vackert höstlandskap i mjuka, gulbruna toner.

Bok. En svår skilsmässa, ett årtal karvat in i en kyrkbänk i Frankrike och en cykelolycka som ledde till döden – det här är några händelser som fick Maria Lindh-Hindsberg att skriva en roman om att förlora allt och kanske hitta en tro. 25.10.2022 kl. 11:09
Inomhustemperaturerna i församlingshemmen och kanslierna sänks och utebelysningen på begravningsplatsen i Malax tänds inte i vinter.

ENERGI. Den höjda elräkningen för samfälligheten i Malax, som nästa år blir Malax församling, kan komma att motsvara upp till två årslöner. De tre kyrkorna värms upp på olika sätt: fjärrvärme, bergvärme och direkt el. 24.10.2022 kl. 13:54

ENERGI. Det svenska Finland och Åland ligger väl framme i att ställa om kyrkorna på energismart jord- och bergvärme. Men inför vinterns hotande elkris står många kyrkor också i Borgå stift inför hotet om skenande elräkningar. 24.10.2022 kl. 14:16