Kjerstin Sikström vill vara aktiv – därför har hon fortfarande sångelever och dirigerar en kör.
Kjerstin Sikström vill vara aktiv – därför har hon fortfarande sångelever och dirigerar en kör.

Hon har älskat och förlorat tre män: "Jag har varit arg på Gud, men idag är jag tacksam"

sorg.

Med sin sista, stora kärlek Jocke Hansson fick hon bara fem gemensamma år. – Jag har varit arg på Gud och frågat mig varför det här skulle hända mig. Men idag är jag tacksam – hellre fem år än inget alls, säger Kjerstin Sikström.

5.7.2024 kl. 11:32

När Kjerstin Sikström var barn var hennes högsta dröm att få jobba som toapappersförsäljare på Stockmanns varuhus. På den tiden betalade de som gick på Stockmanns toalett för sitt papper, som överräcktes av en fin dam som satt i ett litet bås intill toaletterna.

– Allt var fint på Stockmanns när vi tog bussen in till stan från Esbo. Hissflickorna, rulltrapporna – och toaletterna. Det var stort att gå på toa där!

Men hon blev inte toapappersförsäljare, inte heller gick hon på Hanken, som hon drömde om senare i livet. I stället kom hon in på kyrkomusikerlinjen vid Sibelius-Akademin, ”som på ett bananskal”. Det var kanske generna som kom i kapp henne, eftersom hon är kyrkomusiker i fjärde generationen.

– Jag ville absolut inte bli kantor och var hemskt dåligt förberedd. Min pappa sa till mig: Med den inställningen kommer du inte långt. Men jag kom in, och då började jobbet. De två första åren var fruktansvärda. Om kvällarna satt jag ensam i Esbo kyrka, där pappa var kantor, och övade och grät. Men när det väl började gå märkte jag att det var något jag tyckte om.

Hon jobbade ett tag som organist i Hagalund, sedan som lektor i musik vid Broban. Men sedan sveptes hon med av sitt växande intresse för musikundervisning. Hon grundade och byggde upp Esbobygdens musikskola som blev Musikinstitutet Kungsvägen.

– Jag älskade att studera, och tog under åren många olika examina i musik. Arbetet med musikinstitutet pågick i trettio år och blev mitt livsverk. Många yrkesmusiker med egna karriärer utbildades under den här perioden.


Drömde om hans död

Hon fick femton år tillsammans med sin första man Lauri. Han var frånskild och hade en son som ofta bodde hos dem.

– Vi reste mycket och skidade varje vinter i Alperna. Han hade hjärtsjukdom i släkten. Under en skidresa till Saint-Véran, en liten fransk by nära de italienska alperna, dog Lauri helt oväntat i backen, medan vi höll på att skida ner till byn.

När hon såg sig om och såg honom ligga orörlig i backen mindes hon en dröm hon haft på resan dit.

– Han sov i kojen under mig på tåget, och jag drömde att vi satt och fiskade i en roddbåt, i varsin ända, och plötsligt var han borta. När jag tittade ner låg han på botten. Och jag tänkte: ”Du kan inte ligga där, du dör ju.” Så när jag sedan såg honom i backen tänkte jag: Aha, nu hände det.

Hon minns att hon gick omkring i Paris och tänkte: Vad skönt att ingen vet vad som hänt mig.

Därhemma skulle frågorna sedan regna över henne: Vad hände, var det en olycka? Hon skulle få berätta samma sak om och om igen.

– Att förlora Lauri var som att tappa fotfästet. Jag var inte rotad någonstans, det var som om jag svävade. Jag började genast hos en terapeut och började gå hos en präst för samtal. Jag gick också drömtydningskurser. Jag minns att mina väninnor nästan vara oroliga för hur jag skulle reagera, vad jag skulle säga – för jag hade inte koll på mig själv på länge, länge. Tills jag sedan började hitta fast mark under fötterna.

Hon förändrades av Lauris död.

– Jag tänkte att jag inte kan tänka mig att leva ett ytligt liv mer. Det som hände förändrade i grunden mitt synsätt på livet. Allt blev allvarligt, men samtidigt: jag har alltid tänkt att vi alla har vår tid utmätt, och den tid vi har måste vi göra något bra av. Vi måste låta det positiva ha övertaget. Jag brukar tala om att gå i livets riktning med sorgen som sällskap och vän. Sorgen behöver inte vara dåligt sällskap, den fördjupar livet på så många plan.

Psalm 376, Nu öppnar saknad sina öde vidder, är hennes favoritpsalm, liksom den var en favorit för hennes tredje livskamrat, teologen och musikforskaren Karl-Johan Jocke Hansson.

– Den handlar om hur du ser tillbaka säkert tusen gånger, men också om att du möter nya händer.



Visst är hon arg på Gud för att det skulle drabba just henne – men samtidigt så tacksam över den kärlek hon fick.



Vi var så goda vänner!

Efter Lauris död tog det ett tag innan hon träffade sin andra man, Carl-Johan, kallad Jussi.

– Han var en gammaldags, stabil gentleman som lärde mig allt om havet. Vi var mycket på hans stuga på Iniö och åkte till Åland med hans båt. Jag saknar havet efter att jag fick smak på det!

Med Jussi lärde hon sig hur det är att bo tillsammans med en verkligt trofast kompis.

– Vi var så goda vänner! Han var ingenjör och kunde hjälpa mig med mycket, bland annat med mitt torp i Terjärv. När han sa något var det just så.

När Jussi sedan drabbades av cancer och Kjerstin brukade besöka honom på Jorvs sjukhus i Esbo tog hon sjökortet med sig.

– Sedan gjorde vi fantasiresor tillsammans. ”Nu ska vi fara dit och träffa den och den! Nu är det tid att fara till östra sidan av Helsingfors.” Det hade varit så roligt med resorna. Han lärde mig mycket om sjövett och att saker och ting ska ha sin rätta plats.


Var din andra sorg annorlunda än den första?

– På det viset var den annorlunda att jag hann förbereda mig. Jag utgick sedan från att mitt liv var slut nu – vi fick ändå femton år tillsammans. Jag hade ju fått uppleva så mycket med två olika män, så mycket rikedom. Jag var tacksam. Jag tänkte: nu ska jag se till att jag klarar mig själv och trivs med mig själv. Och precis när jag börjat trivas, ett år efter Jussis död, då träffade jag Jocke.

Att det blev hon och Jocke var en slump. Egentligen var det Jockes syster Gun-Britt som hade lovat guida Kjerstin runt i den del av Terjärv som var obekant för henne, men Gun-Britt måste plötsligt åka iväg för att spela orgel vid ett bröllop i Stockholm.

– Så Jocke hoppade in som guide i stället, och det tog inte många minuter så var vi tillsammans. Redan samma eftermiddag sa han: Ska vi gå till guldsmeden? Det var helt otroligt! Så stor och så ljuvlig kärlek! Vi tänkte på samma sätt och vi hade samma värderingar. Ändå var vi helt olika personer. Det var så mycket vi hade gemensamt och kunde uppleva på samma sätt – det var första gången i mitt liv jag hade den känslan. Han förstod hur jag tänkte och vi pratade mycket om liv och död.

De förlovade sig, men gifte sig aldrig – Kjerstin ville inte att de skulle behöva reda upp ett arv efter någonderas död. De fick vara tillsammans fem år, varav de sista präglades av att Jocke drabbades av Alzheimers sjukdom. Det var ändå en hjärtinfarkt som ledde till döden.

– Vi fick en alldeles för kort tid tillsammans. Vi funderade ofta på om allt varit annorlunda om vi träffats tidigare. Men jag upplever ibland att saker och ting har sin egen tidtabell. Det var inte meningen att vi skulle vara tillsammans förrän sent i livet.

Det sista året blev tungt.

– Jag minns att jag grät när jag gick ensam i skogen och var bekymrad över hur Jocke skulle få vård. Det kändes som om det inte fanns hopp – det blev ju inte bättre och han blev bara sämre. Den svåraste tiden var det sista halvåret. Ännu föregående sommar hade han kört bil i Terjärv.

Jocke har sin grav i Grankulla, och Kjerstin Sikström promenerar ofta till den.

– När vi var på promenad brukade han skoja och säga: ”Aj, nu har vi igen glömt att beställa en gravplats åt oss.” Nu har han en plats där och där finns en plats också för mig.


Har varit arg på Gud

Kjerstin och Jocke pratade ofta om livet efter döden. Ett dygn innan han dog såg hon honom ligga på sjukhuset med tysta ögon.

– Och så sa han: ”Det här är ett ganska intressant fenomen! Det här borde alla få uppleva. Nu är jag här, men sedan är jag plötsligt där på andra sidan. Och sen kommer jag igen tillbaka hit. Mycket intressant! Nu är jag här, och sen igen på andra sidan.” För Jocke var det spännande att se det som han trott på så länge.

Har du någonsin varit sur på Gud, som tagit tre män ifrån dig?

– Jo! Jag har varit arg. Varför är mitt öde sådant här, att jag ska förlora alla tre män! Snart vågar ju ingen människa prata med mig, för att de är rädda för att dö bara de träffar mig. Jag hittade min stora kärlek, och fick bara fem år. Men fem år är bättre än ingenting.

En väninna påpekade en gång för henne vilken rikedom det varit att få uppleva tre så olika människor.

– Om jag skulle sätta ner dem här, alla tre, skulle de inte ha något gemensamt. De skulle inte ha just något att prata om. Men de har lockat fram olika sidor hos mig.

Idag känner hon ändå mest tacksamhet.

– Om sorg har jag lärt mig att man inte kan hoppa över sorgens faser. Man måste hantera sorgen, och man måste söka hjälp.

Hela vintern har hon pratat med en underbar präst varje vecka, och hon har varit med i församlingens sorggrupp.

– Jag har ingen familj här i Finland, så jag kan inte luta mot någon utan måste klara mig själv.

I hennes hem finns många foton på Jocke. Hon känner av hans närvaro, liksom hon känner av de andras.

– Efter Jussis död, när vi hade stambyte i huset, brukade jag säga: Jussi, nu måste du hjälpa mig, förklara nu hur jag ska göra! Och jag fick alltid hjälp, för han var ju ingenjören.

Jocke brukar hon prata med när hon ska vika sängens breda underlakan.

– Det är så eländigt att vika dem innan jag ska mangla dem. Jocke brukade alltid säga: Är det inte bra att du har någon med dig som viker lakanen? Så nu brukar jag skälla på honom: Sjutton, ser du, nu står jag igen ensam med det här lakanet! Och efter det brukar jag få det vikt ganska snabbt.



Kjerstin Sikström

– 77 år. Född och uppvuxen i Esbo, bor idag i Grankulla.

– Kyrkomusiker i fjärde led, sångpedagog. Har varit rektor för Musikinstitutet Kungsvägen och dirigent för Serenakören, som vunnit många pris i olika körtävlingar.

– Undervisar sångintresserade och har gärna elever.

– Familj: Systern Maria och Marias familj i Paris.

– Intressen: Övar sång med åldrande och slitna röster, är dirigent för kören CanTanter. Hör till vinklubben i Grankulla. Promenerar och cyklar mycket och går på vattengympa. Aktiv också i pensionärsföreningen.

Text och foto: Sofia Torvalds


Camilla Svevar är kyrkoherde i Replots församling och Johan Kanckos är tf. kaplan i Esbo svenska församling.

kyrkoherdeval. Domkapitlet har konstaterat att både Camilla Svevar och Johan Kanckos är behöriga för tjänsten. Domkapitlet placerar Camilla Svevar i första förslagsrum. 28.4.2023 kl. 10:10
Sonja Jakobsson jobbar som studentpräst vid Helsingfors universitet, Hanken och Arcada.

KOLUM. I mitt arbete som studentpräst träffar jag unga studerande som söker sig till mig för samtal. Deras värld har mörknat så mycket att de har klivit över den tämligen höga tröskeln att söka hjälp hos en präst. 24.4.2023 kl. 08:00

biskopar. Den finländska teologen Jaakko Rusama har valts till biskop för den lutherska kyrkan i Storbritannien. 26.4.2023 kl. 15:02
Jomala församling är en av de församlingar som fick understöd.

UNDERSTÖD. Kyrkostyrelsens plenum har beviljat församlingarna understöd för sammanlagt 7,38 miljoner euro ur den statliga finansieringen för skötseln av församlingarnas kulturarv. 25.4.2023 kl. 11:01
Förlåtelse är något du överräcker för en gåva som inte kräver något i gengäld.

FÖRLÅTELSE. Vad händer när någon behandlar dig fel? Du känner dig arg, sårad, ledsen och övergiven. Du vill ha rättvisa, och du vill att någon betalar. Men om rättvisan inte kommer – vad gör du då? Du förlåter. Sjuttio gånger sju gånger gör du det – och då sjunker inte bara ditt blodtryck utan du bygger också din karaktär. 20.4.2023 kl. 10:18
– Jag satt nästan mer utanför dörren än inne i klassrummet. Nu sitter min lärare i församlingsrådet med mig.

Personligt. Staffan ”pastorn” Björklund, stuvare och skogshuggare, har aldrig brytt sig om människors titlar. – Jag brukar alltid säga att alla som kliver över tröskeln till Herrens hus är likvärdiga. 20.4.2023 kl. 18:00
Tanja von Knorring i Tammerfors församling väntade i 40 år med att komma ut som kvinna.

TRANSKÖNADE. Som studerande klädde sig Tanja von Knorring första gången som kvinna 1984. I slutna sällskap och på klubbar i den tidens Helsingfors var hon kvinna om natten – och man och chef vid Luftfartsverket om dagen. Nu som 60-plus är hon kvinna helt och hållet. Bönen och tron har stött henne på vägen dit. 19.4.2023 kl. 21:41
Daniel Björk

TJÄNSTER. Daniel Björk är enda sökande till kyrkoherdetjänsten i Pedersöre när ansökningstiden gick ut i dag. Kyrkoherdetjänsten i Solf har sökts av Camilla Svevar och Johan Kanckos. 19.4.2023 kl. 12:08
– Jag kunde inte gå omkring och ha ångest över mitt jobb varje dag, jag måste göra någonting, säger Sabina Lumivirta.

Personligt. Sabina Lumivirta är driven och har höga krav på sig själv. Hon repar sig som bäst från två utmattningar och en depression. 19.4.2023 kl. 10:00
– Det handlar inte om mig, utan om forskningens frihet, säger Mika Vähäkangas till KP.

forskning. Forskningschef Mika Vähäkangas vid Åbo Akademi befarar ett åtal för en avhandling, vars författare han handledde i Lund i Sverige. Den omstridda avhandlingen ville blottlägga svenska islamistiska nätverk. 17.4.2023 kl. 14:28

ekumenik. Frikyrkan i Finland är en av Evangelisk-lutherska kyrkans äldsta ekumeniska partner. Kyrkosamfunden har fört teologisk dialog i fyrtio år. Under de senaste åren har samtalen framför allt berört dopet. 12.4.2023 kl. 15:49

KAPELLFÖRSAMLINGAR. I vår blir Bergö och Petalax församlingar kapellförsamlingar i Malax församling. Bergö kapellråd har redan hunnit samlas till sitt första möte. 12.4.2023 kl. 15:41
Patrica Strömbäck ser inte påsken som ett jippo utan som en erfarenhet.

PÅSK. Påsken kan ses som en kulmination av känslor. Men egentligen kunde man säga att det är påsk året om när man ser till hela känslospektret av misslyckanden, lidande, felsteg, förlåtelse och att livet fortsätter, konstaterar Patrica Strömbäck. 5.4.2023 kl. 18:00
– Först med 40 års livserfarenhet kan jag förstå tron bättre, säger Ester Laurell i Jomala.

GLÄDJE. Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup. 9.4.2023 kl. 17:00
Rötterna drar Daniel Björk från Petrus till Österbotten.

PEDERSÖRE. Kyrkoherden i Petrus församling i Helsingfors, Daniel Björk, söker motsvarande tjänst i Pedersöre. Han är den första som söker tjänsten, vars ansökningstid går ut den 19 april. 7.4.2023 kl. 17:15

– Sista dagen på klostret visade en av nunnorna oss Heliga Birgittas rum. Där i rummet nedkallade hon välsignelsen över oss. Det var starkt. Den välsignelsen följde med mig hem, säger Eva Andersson.

profilen. Eva Andersson har varit i ropet sedan hon stickade vantar till påven. Färre vet att hon också räddat hundar i Korea och extraknäckt som risleverantör. 7.2.2024 kl. 13:40
Modet att våga – som att delta i The Voice – har kommit senare i hans liv.

ETT GOTT RÅD. Christer ”Chrisu” Romberg önskar att hans femtonåriga jag hade fattat att man kommer bara en bit på vägen med talang. Han är aktuell i sångtävlingen The Voice of Finland på teve, men han är också ungdomsarbetsledare i Sibbo svenska församling. I sitt jobb umgås han mycket med konfirmander, alltså 15-åringar. 7.2.2024 kl. 10:00
Fanny Willman är född i Pedersöre och uppvuxen i Nykarleby och Vasa.

PERSONEN. När Fanny Willman var sexton år började hon skriva kolumner för Vasabladet. I februari utnämns hon till ledarskribent för Kyrkans Tidning i Sverige. – För mig är det mer naturligt att skriva ledare än andra journalistiska texter. 6.2.2024 kl. 17:56
Rebecka Stråhlman, en av arrangörerna för Ungdomens Kyrkodagar, ger delegaterna en eloge. De är förebilder i att motverka polarisering.

ungdomens kyrkodagar. UK uppmanar kyrkomötet att ta ställning i frågan om samkönade äktenskap. Om det var upp till kyrkans unga skulle frågan redan vara avgjord. 5.2.2024 kl. 15:43

KYRKOMÖTET. Klockan går och kyrkan ställs inför allt större utmaningar. Men kyrko­mötet är en trög koloss som inte producerar beslut. Under senaste mandatperiod tog tre av dess utskott saker och ting i egna händer. 5.2.2024 kl. 10:00