År 2012 reformerade Åbo svenska församling sitt konfirmandarbete. Sen dess inleder de hela konfirmandtiden med läger, eller i praktiken inleder de med en gudstjänst med info dit konfirmanderna och deras föräldrar är särskilt inbjudna. Sen drar de ut på läger.
– Vi gör så här av två orsaker. Vi tänker att konfirmanderna får ut mer av församlingsorienteringen och gudstjänsterna om de lärt sig om kristen tro och gudstjänsten innan de börjar. Sen lär de också känna oss anställda under lägren, och då är det roligare att komma till kyrkan, säger kyrkoherde Mia Bäck.
Eftersom församlingen behållit det här konceptet i 12 år verkar det ju onekligen fungera, något som Mia Bäck bekräftar.
– Vi skulle aldrig byta tillbaka.
Hon framhåller att det också är under lägren som det kan komma fram att vissa ungdomar kämpar med ångest eller har andra utmaningar i livet. Om lägret är själva avslutningen på konfirmandtiden tar kontakten till församlingen slut för en del unga. Om lägret istället utgör starten för skriftskolan finns det andra förutsättningar.
– Då kan man fortsätta stötta dem efter det.
Är ångest och psykisk ohälsa något ni ser mycket av i konfirmand- och ungdomsverksamheten i församlingen?
– Det varierar. De som mår jättedåligt kommer ju kanske inte till ungdomsarbetet. Det finns kanske mer info på säkerhetsblanketterna om ångest och sånt inför lägren, men jag tycker inte att det märks så tydligt, säger Laura Kota-aho, ungdomsarbetsledare och skriftskoleansvarig i församlingen.
Mia Bäck håller med och konstaterar att församlingens personal också nås av mer information om olika diagnoser, men att det inte heller alltid märks så tydligt.
– Det jag tycker att smått har ändrat i Åbo nu är att ungdomarna har blivit försiktigare inför varandra. De vågar inte bidra i diskussioner på samma sätt som tidigare, även om man ser på dem att de är engagerade.
– Jag har förstått att det här också märks i skolorna. Vi jobbar hårt med att få dem att våga delta.
Det här samtalet sker under församlingens första skribaläger för sommaren. Vi befinner oss i området Harjattula på ön Kakskerta. På ön finns flera lägergårdar, men också välbesökta golfbanor. Konfirmander och golfare samsas mellan byggnaderna.
Samtidigt som kyrkoherden Mia och ungdomsarbetsledaren Laura delar sina tankar kring skriftskolan kommer en av hjälpledarna förbi. Han rapporterar att någon klättrat på en brandstege och att en del städmedel blivit använda på ett något oändamålsenligt sätt – det yttersta tecknet på att det fortfarande finns livslust och företagsamhet i dagens ungdom.
Fejk-glädje undanbeds
Just nu går det överlag bra med tanke på ungdomsarbetet i Åbo svenska. I fjol hade de omkring 40 unga som ville bli hjälpisar. Det var nästan för många för att få det att gå ihop, och samtidigt – ett gott betyg.
Men vad beror det här på? Laura säger så här:
– Vi har kiva ungdomar som vill vara med. Det varierar också mycket från år till år, men nu har vi haft samma personer som velat vara med ganska länge.
Mia inflikar:
– Och så har vi jätteduktiga människor i ungdomsarbetet.
Hon framhåller hur viktigt det är att unga får känna sig sedda på riktigt, men betonar att fluktuationer i intresset för ungdomsverksamheten också beror mycket på hobbyer och kompisar.
Amanda Ahlgren, vuxenledare på lägret och aktiv ung-vuxen i församlingen, konstaterar att det är lättare att känna sig som en i gänget, att inte känna sig för gammal, då det också finns andra unga vuxna som är engagerade.
– Det känns också jättekiva att man blir sedd då man kommer in. Folk är glada över att man kommer, inte fejk-glada.
Snart slår klockan fritid och en närkamp i intensiv beachvolleyboll pågår nere vid vattnet. Hjälpledarna Sylvi Savelius, Emmi Kanerva och Nella Nylund följer matchen på avstånd.
Sylvi gick i skriba på finska men blev sen, något motvilligt, rekryterad till Åbos svenskas hjälpisweekend av en kompis.
– Jag blev tvingad dit av henne to be honest, men nu har jag kommit närmare de här människorna och det är kiva.
Emmi och Nella var på samma skribaläger i fjol och hade båda en bra upplevelse.
– Sen tänkte vi att vitsi det här är ju roligt, vi skulle ju kunna bli hjälpisar, säger Nella.
Vad var det som gjorde skribalägret till en bra upplevelse?
– Att jag fick möta nya människor, som Emmi och hennes vänner. Jag skulle säga att andan på lägret var jättebra. Det är nog människorna som gör det, säger Nella.
– Hjälpisarna var också jättekiva, och lekarna!
Emmi, Nella och Sylvi delar frikostigt ut beröm.
– Jag tycker att vuxenledarna här på lägret gör det jättebra. Alla vuxenledare är på något vis väldigt trygga människor, säger Sylvi.
Med stöd i sina egna erfarenheter från skribatiden ger de tre musketörerna också ett tips till de som lever i nutidens vuxenvärld.
– Jag tycker att vuxna människor borde låta sitt ”inner child” komma ut. Också vuxna borde chilla lite mer och leva som barn, ha rolig och sådär. De skulle inte behöva vara så seriösa, säger Nella.
Hon för medhåll av Emmi:
– Det finns ju familjeläger och allt möjligt. Det handlar bara om att våga vara sig själv, säger hon.
Nella fyller i:
– Bara gör saker som du älskade att göra när du var lite. Bara gör det, det är så easy!
Det sociala är helt uppenbart en stor del av skribalägren, men hur är det med tron då, finns det ett intresse bland de unga?
Under lägrets första dag gjorde kyrkoherden Mia en liten gallupp. Hon frågade varför konfirmanderna vill gå i skriba och bad dem placera sig i rummet utgående från olika svarsalternativ.
Under det här första junilägret ville majoriteten gå i skriba för att de hört att det är kul, en lite mindre grupp hänvisade till att det är en tradition i familjen, en tredje grupp ville lära sig mer om kyrka och tro och en fjärde grupp hade mer eller mindre blivit uppmanade till det av vårdnadshavare. I vissa fall med mutor som motivation. Den sista gruppen var förhållandevis lite.
– De är nog ganska intresserade av tro, särskilt av etiska frågor, säger Mia.
Hon brukar också be konfirmanderna att bidra med ämnen som de vill diskutera under skriban. Bland årets frågor finns flera teologiska tankenötter som ”Vem skapade Gud” och ”Vilken är den viktigaste berättelsen i Bibeln”.
Tro och tradition
Utanför stugan där gänget huserar under veckan står Hugo Jauhiainen. Han svar så här på frågan om varför han går i skriba:
– Det hör till traditionerna. Sen kan man gifta sig i kyrkan, och man kan inte bli gudfar utan att ha gått i skriban.
Han beskriver skribalägret som jätteroligt, och nämner att han också lärt sig nya grejer, som hur olika förrättningar fungerar.
I matsalen ett stenkast bort sitter konfirmanden Emil Eriksson och käkar mellanmål. Anledningen till att han ville gå i skriba var för att få träffa vänner, och kanske få nya.
– Och sen tror jag ju på Gud. Jag har alltid gjort det.
Tro har inte varit ett särskilt starkt inslag inslag under hans uppväxt. Han har snarare hittat sin tro själv, eller kanske har den bara funnits där som en slags bakgrundskraft.
– Den har bara kommit, säger han.
Lägret har hittills gett honom en bättre bild av vem Gud är, och han upplever att han lär sig mycket.
– Jag har fått veta mer om vad Gud på riktigt vill oss människor och vad vi ska göra. Till exempel att det inte går att leva ett liv fritt från synd.