"För att bevara hoppet: möt din egen skuld och välj handling. Påminn dig själv och andra om att det finns hopp så länge vi agerar, för det finns det! Och hopp är en kollektiv kraft."
"För att bevara hoppet: möt din egen skuld och välj handling. Påminn dig själv och andra om att det finns hopp så länge vi agerar, för det finns det! Och hopp är en kollektiv kraft."

Trots klimatkrisen finns det hopp – i handling, och i att viska ett tack

KLIMATKRISEN.

KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller.

4.6.2024 kl. 09:46

Har du någonsin sett solens första strålar från ett tidigt morgonflyg? Under de gråaste vårvinterdagarna i Finland finns ljuset kvar, och de som flyger kan få se molnen skifta i rosa och orange.

Jag upplever det här ljusfenomenet som kallas solen från en flygplanskropp ovanför Vanda en tidig morgon i år. Det är underbart vackert. Det är något jag aldrig borde ha sett.

Jag flyger för nöjes skull, och min förundran får sällskap av min skam över hur jag använder mina pengar och privilegier. En skam över hur jag gång på gång bryter det jag kallar mina principer.

Där, i flyget, radar jag upp mina ursäkter framför mig som små tennsoldater. Det är ett avmagrat och härjat kompani. Både de och jag vet att de inte pallar det motstånd som kommer att möta dem. Ändå ordnar jag dem i ett prydligt led. Ändå flyger jag.

Jag är knappast ensam om det här, att bryta principer. Att välja lust framför plikt i en tid av klimatkris. Om jag vore det skulle vi inte ha myntat begrepp som flygskam och klimatångest. Men varför håller vi på så här? Varför utsätter vi klimatet för påfrestning och oss själva för obehag?

"Jag är knappast ensam om det här, att bryta principer. Att välja lust framför plikt i en tid av klimatkris. Om jag vore det skulle vi inte ha myntat begrepp som flygskam och klimatångest. Men varför håller vi på så här?"

I Hope and grief in the Anthropocene lägger den australiensiska geografen Lesley Head, specialiserad på relationerna mellan människa och miljö, fram en teori. Hon skriver att vi åtminstone behöver hantera risken av en katastrof kopplad till klimatet. Ändå fortsätter våra dagliga liv mer eller mindre oförändrat. Vi lever en vardag i varierande kombinationer av kamp och förnöjsamhet. För att citera henne själv, fritt översatt: ”Vi befinner oss i kollektiv förnekelse. Vi sörjer.”

Vi människor är rätt bra på förnekelse. Det vet alla som aktivt praktiserat det någon gång. Det vet också de journalister som skriver om klimatkrisen.


För några år sedan
pratade jag med en kollega, specialiserad på klimatjournalistik. Jag berömde hennes jobb, för hon var en hejare på att hitta regionala och relevanta vinklar på det här med klimat. Hennes svar löd: ”Tack, det är bara tråkigt att ingen läser vad jag skriver.”

Hon hade helt rätt. Statistiken talade tydligt. Hennes journalistik var högrelevant, men den var allt annat än lönsam.

I Det här förändrar allt skriver författaren Naomi Klein att vi håller på med en form av periodisk, ekologisk minnesförlust. Vi får en insikt om klimatförändringen, sen glömmer vi lämpligt nog bort den. Vi håller på så här av helt rimliga skäl. Den fulla insikten av klimatkrisens omfattning skulle nämligen förändra allt för oss.

"Vi håller på så här av helt rimliga skäl. Den fulla insikten av klimatkrisens omfattning skulle nämligen förändra allt för oss."

Själv är jag precis likadan. Ibland ser jag på klippet från då Greta Thunberg fick ordet under Förenta Nationernas klimatkonferens 2019. Under de första minuterna säger hon: ”Ni har stulit mina drömmar och min barndom med era tomma ord, och då är jag en av de lyckligt lottade.” Redan där gråter jag så att jag hulkar och tänker på de barn som växer upp i särskilt utsatta områden. Områden där torka eller översvämningar kommer leda till ännu större utsatthet för de redan utsatta. Sen tar det några timmar och så kanske jag konsumerar något för nöjes skull igen.

I Att lära sig dö i antropocen: Reflektioner över en civilisations slut skriver klimatfilosofen Roy Scranton att vi människor är konstruerade på ett sådant sätt att vi har tilltro till att morgondagen kommer att bli ungefär som i dag. Vårt psyke gör uppror mot tanken på att det kan komma ett slut på vår civilisation. Han skriver:

”Över hela världen bär vårt handlande vittnesbörd om vår övertygelse om att vi i evighet kan fortsätta såsom vi håller på, med att bränna olja, förgifta sjöar, utrota andra arter, släppa ut koldioxid och ignorera den olycksbådande tystnaden från kanariefågeln i kolgruvan för att istället lyssna på twittrandet i vår nya digitala fantasivärld.”

"Ja, så här är det – i kristendomen finns två kärnvärden som man borde patentera och sälja idag. De här värdena är hopp och solidaritet."

Ni kanske undrar: vad ska vi då göra åt vår periodiska minnesförlust, och var kommer Jesus in i bilden? Ja, så här är det – i kristendomen finns två kärnvärden som man borde patentera och sälja idag. De här värdena är hopp och solidaritet.

Det yttersta hoppet är ju himlen och frälsningen. Vissa kanske tänker att klimatkrisen inte är något nytt ur ett kristet perspektiv med hänvisning till bibelställen om att jorden ska förgå. Så kan man ju tänka, men det hjälper oss knappast med vår ångest inför vår egen exploatering av skapelsen. Det hjälper inte heller våra medmänniskor som tvingas ta konsekvenserna av att vi väljer lust framför plikt och solidaritet.

För att få lite ordning måste vi ta in det tunga artilleriet, nämligen Peter Halldorfs betraktelser ur Därför sörjer jorden.

Halldorf skriver att hopp inte ska förväxlas med förnekelse. Att sant hopp bara kan födas och få fäste i själen om vi inte undanhållits sanningen, och att det hör till människans värdighet att vi kan ta på oss vår skuld. ”Skulden har samma uppgift som smärtan, den varslar om fel som behöver botas.”

Boten, hävdar han, är att begränsa sin egen framfart i klimatkatastrofens tid och att utmana försummelsens attityd. Till det hör att komma till insikt om att den ekonomiska tillväxtlogiken inte håller. Konkret: att odla sin trädgård så bina har något att äta, att avstå flygresan, att hellre gå klädd i fjolårets mode än att överkonsumera.

Halldorf hävdar att det här i sig kan vara lustfyllt, för en trädgård med blommor och pollinerarare är en vacker trädgård. Att ta tåget istället för flyget, det är att få färdas genom skapelsen istället för ovanför den. Men: ”Botens väg blir verksam först när vi inser att vi aldrig är oskyldiga, men alltid älskade.”

"För oss som har lite svårt att avstå, som inser att det inte kommer vara särskilt lustfyllt att gå klädda i gamla paltor, erbjuder Halldorf också en lösning: att praktisera ödmjukhet."

För oss som har lite svårt att avstå, som inser att det inte kommer vara särskilt lustfyllt att gå klädda i gamla paltor, erbjuder Halldorf också en lösning: att praktisera ödmjukhet. Vad det betyder i praktiken? Enligt Halldorf: verklig självkännedom. Att inte behöva framstå som bättre eller förmer än vad man är.

Att läsa Halldorf är en liten stund av vila. Det är att långsamt smutta på budskapet om att ingen av oss är oskyldig, men att vi alla alltid är älskade. Upprepa det för dig själv: Aldrig oskyldig. Alltid älskad.

Samtidigt skriver den australiensiska poeten Lang Leav:

”There are some things that should not be put together

Such as hope and indecision”


Hopp och obeslutsamhet är sannerligen en kontraproduktiv kombination, särskilt i klimatkrisens tidevarv. Halldorf är inne på samma spår. Han skriver att det verkliga kristna hoppet inte bara är en tröst i lidandet, utan en protest mot lidandet.

Han beskriver det kristna hoppet så här: ”Det är hoppet om ett slutgiltigt genombrott för hela skapelsen – inte hotet om ett sammanbrott – som motiverar till att leva ansvarsfullt och hoppfullt i den här världen. En blick som bevarar vördnaden för allt skapat och inte slutar förundras över Guds trofasthet, ger mod och kraft till den avhållsamhet som sätter gränser för de egna begären och gör hjärtat mjukt.”

För att bevara vördnaden inför allt skapat: kasta din trötta kropp i havet, och märka att du flyter. Smek mossan, och ta tid för förundran. Plocka bär, och viska ett tack.

För att bevara hoppet: möt din egen skuld och välj handling. Påminn dig själv och andra om att det finns hopp så länge vi agerar, för det finns det! Och hopp är en kollektiv kraft.


Den 26 april
publicerar Dagens Nyheter en artikel med rubriken ”Positiva resultat om naturens förmåga att återhämta sig”. Det är hopp.

Något annat som är hopp, om man likt mig inte har en trädgård att erbjuda pollinerarna, är att avstå konsumtion för nöjes skull och istället ge tionde. Kanske till en organisation som arbetar för människor som på grund av klimatförändringen lever i särskilt utsatta områden, eller för att hejda förstörelsen av jordens naturliga livsmiljöer.

Kanske kan det, att hoppas, i sig vara en lustfylld aktivitet. Kanske stod valet aldrig mellan plikt och lust, utan mellan förnekelse och hopp.

Text: Rebecca Pettersson


Stig Kankkonen. Den andliga verksamheten på stiftsgården Lärkkulla har försvunnit ut i marginalen, säger Stig Kankkonen. 4.11.2013 kl. 10:03

Höstdagarna. Vad har artisten Musta Barbaari, ett par cyklande enhjulingstvillingar från Stockholm och biskop Björn Vikström gemensamt? De var alla på Höstdagarna. 4.11.2013 kl. 10:12

Församlingsvalet i november år 2014 ska bli ett endagsval. Det är ett av de beslut som kyrkomötet ska fatta under sin pågående höstsession i Åbo. 4.11.2013 kl. 12:56

För åtta år sedan förde kärleken skådespelaren Anna Grönblom från Vasa till en liten by i Laihela. På de öppna slätterna fann hon ro och där återhämtade hon sig efter ha varit ordentligt utbränd. 31.10.2013 kl. 09:13

En man iklädd muslimsk dräkt härjade i Kasbergets kyrka i östra Helsingfors på tisdagskvällen. Mannen kastade en stor sten genom fönstret på kyrkans ytterdörr och ropade hotelser utanför kyrkan, rapporterar Radio Dei. 30.10.2013 kl. 15:56

En del av Kyrkostyrelsens fastigheter på Skatudden i Helsingfors byggs om till bostäder. 30.10.2013 kl. 13:58
Tuva Korsström säger att det blev de finlandssvenska modernisternas uppgift blev att formulera om det andliga.

Tuva Korsström. När Tuva Korsström gjorde en djupdykning in i den finlandssvenska litteraturen hittade hon många andliga spår. Innanför pärmarna gömde sig mysticism, naken gudslängtan, nåd och försoning. 30.10.2013 kl. 08:00
Det är vid Domkapitlet i Borgå stiftsdekanen jobbar.

Mats Lindgård. Efter att stiftsdekan Mats Lindgård överraskande meddelat att han återgår till sin tjänst som domprost efterlyser nu domkapitlet en ny dekan. 29.10.2013 kl. 08:00

Bokmässan. Pekka Haavisto och Gustav Björkstrand diskuterade söckenhelgerna på årets bokmässa i Helsingfors 28.10.2013 kl. 09:37

Antje Jackelén skriver att det finns två diken att falla i när det gäller tolkningen av jungfrufödseln. 28.10.2013 kl. 10:26

Kaj Korkea-aho säger att hans Österbotten är ett Österbotten av ytterligheter och att han varit insnärjd i en hel del av dem. 24.10.2013 kl. 08:00
Domprostgårdens fasad är i gott skick. Inomhus krävs däremot en grundlig renovering bland annat av avlopps- och elsystem.

Stiftsdekan. Stiftsdekan Mats Lindgård har beslutat återgå till tjänsten som domprost i Borgå för att få Domprostgården renoverad. 23.10.2013 kl. 16:16

Svenska folkpartiet. Ulla Achrén vill bevara det andliga utbudet i etern. – Om somrarna på landet står radion alltid påslagen. Då andakterna kommer stänger jag inte av, utan lyssnar tvärtom gärna. 23.10.2013 kl. 07:00
Bokmässan i Helsingfors ordnas varje år i slutet av oktober.

I år erbjuds bokmässans besökare ett digert och spännande sortiment program med kyrklig anknytning. Tidigare år har det svenskspråkiga kyrkliga inslaget på bokmässan i Helsingfors varit betydligt blygsammare. Nu har KCSA en egen monter tillsammans med Helsingforsförsamlingarna. I montern finns ungefär 20 sittplatser.– När vi planerade programmet i våras utgick vi från det som varit aktuellt under året i den samhälleliga debatten. Kyrkan har diskuterats mycket i medierna. Men den bild som gavs var mycket ensidig, säger Maria Sten på KCSA.På lördag kl. 15.30 samtalar Lucas Snellman med Hbl:s chefredaktör Jens Berg och Carin Göthelid som är mediechef för Svenska Yle.– Temat för samtalet är hur kyrkan och medierna uppfattar varandra.Det kyrkliga programmen pågår under hela bokmässan från torsdag till söndag.– Stiftet fyller nittio år och det har vi uppmärksammat exempelvis med ett samtal mellan biskop Björn Vikström och chefredaktör May Wikström med rubriken Kyrka för alla kyrka för mig. (Lördag kl. 12 på Totti-scenen). 22.10.2013 kl. 08:00
Johanneskyrkan smyckades i regnbågstema.

Regnbågsmässa. Den regnbågsmässa som ordnades i samband med Regnbågshelgen i Helsingfors samlade ett 50-tal deltagare. 21.10.2013 kl. 16:03

Coronan satta stopp för Catharina Englunds medverkan i Vasaloppet. Det blev nittio kilometer i Fäbodaskogen i stället.

Skidning. Det åttonde Vasaloppet för sjukhusteologen Catharina Englund i Jakobstad blev inte av i år. I stället skidade hon loppet i hemmaspåret. 8.3.2021 kl. 10:30

Kolumn. Hemma hos kyrkoherde Stefan Äng i Jomala hänger en ikon som tittar ner på klädhögar och dammråttor. 4.3.2021 kl. 16:19
Torsten och Tua Sandell använder sig av Al Massirakurser på Elriminstitutet i Istanbul. Bilden är från 2016.

arabvärlden. Till Al Massira får man bjuda in sina vänner på en vandring under vilken man lär känna varandra och möter olika saker. Programmet kan jämföras med en Alphakurs, men i första hand för den arabiska kulturen. 4.3.2021 kl. 11:14
Vilket valsätt av kyrkoherde är bättre i dessa coronatider? Det grubblar både domkapitel och församlingarna på.

kyrkoherdeval. Under pågående pandemi har domkapitlet sänkt tröskeln för församlingarna att få avvika från regeln att ordna folkval av kyrkoherde. Men någon sådan automatik finns inte. 4.3.2021 kl. 08:50
– Mitt hjärtebarn är ungdomsarbetet, säger den nyvalda ordföranden Rebecka Stråhlman.

Kyrkans Ungdom. Rebecka Stråhlman är färsk ordförande för Kyrkans Ungdom. Kyrkpressen tog henne på pulsen. 3.3.2021 kl. 18:41