"För att bevara hoppet: möt din egen skuld och välj handling. Påminn dig själv och andra om att det finns hopp så länge vi agerar, för det finns det! Och hopp är en kollektiv kraft."
"För att bevara hoppet: möt din egen skuld och välj handling. Påminn dig själv och andra om att det finns hopp så länge vi agerar, för det finns det! Och hopp är en kollektiv kraft."

Trots klimatkrisen finns det hopp – i handling, och i att viska ett tack

KLIMATKRISEN.

KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller.

4.6.2024 kl. 09:46

Har du någonsin sett solens första strålar från ett tidigt morgonflyg? Under de gråaste vårvinterdagarna i Finland finns ljuset kvar, och de som flyger kan få se molnen skifta i rosa och orange.

Jag upplever det här ljusfenomenet som kallas solen från en flygplanskropp ovanför Vanda en tidig morgon i år. Det är underbart vackert. Det är något jag aldrig borde ha sett.

Jag flyger för nöjes skull, och min förundran får sällskap av min skam över hur jag använder mina pengar och privilegier. En skam över hur jag gång på gång bryter det jag kallar mina principer.

Där, i flyget, radar jag upp mina ursäkter framför mig som små tennsoldater. Det är ett avmagrat och härjat kompani. Både de och jag vet att de inte pallar det motstånd som kommer att möta dem. Ändå ordnar jag dem i ett prydligt led. Ändå flyger jag.

Jag är knappast ensam om det här, att bryta principer. Att välja lust framför plikt i en tid av klimatkris. Om jag vore det skulle vi inte ha myntat begrepp som flygskam och klimatångest. Men varför håller vi på så här? Varför utsätter vi klimatet för påfrestning och oss själva för obehag?

"Jag är knappast ensam om det här, att bryta principer. Att välja lust framför plikt i en tid av klimatkris. Om jag vore det skulle vi inte ha myntat begrepp som flygskam och klimatångest. Men varför håller vi på så här?"

I Hope and grief in the Anthropocene lägger den australiensiska geografen Lesley Head, specialiserad på relationerna mellan människa och miljö, fram en teori. Hon skriver att vi åtminstone behöver hantera risken av en katastrof kopplad till klimatet. Ändå fortsätter våra dagliga liv mer eller mindre oförändrat. Vi lever en vardag i varierande kombinationer av kamp och förnöjsamhet. För att citera henne själv, fritt översatt: ”Vi befinner oss i kollektiv förnekelse. Vi sörjer.”

Vi människor är rätt bra på förnekelse. Det vet alla som aktivt praktiserat det någon gång. Det vet också de journalister som skriver om klimatkrisen.


För några år sedan
pratade jag med en kollega, specialiserad på klimatjournalistik. Jag berömde hennes jobb, för hon var en hejare på att hitta regionala och relevanta vinklar på det här med klimat. Hennes svar löd: ”Tack, det är bara tråkigt att ingen läser vad jag skriver.”

Hon hade helt rätt. Statistiken talade tydligt. Hennes journalistik var högrelevant, men den var allt annat än lönsam.

I Det här förändrar allt skriver författaren Naomi Klein att vi håller på med en form av periodisk, ekologisk minnesförlust. Vi får en insikt om klimatförändringen, sen glömmer vi lämpligt nog bort den. Vi håller på så här av helt rimliga skäl. Den fulla insikten av klimatkrisens omfattning skulle nämligen förändra allt för oss.

"Vi håller på så här av helt rimliga skäl. Den fulla insikten av klimatkrisens omfattning skulle nämligen förändra allt för oss."

Själv är jag precis likadan. Ibland ser jag på klippet från då Greta Thunberg fick ordet under Förenta Nationernas klimatkonferens 2019. Under de första minuterna säger hon: ”Ni har stulit mina drömmar och min barndom med era tomma ord, och då är jag en av de lyckligt lottade.” Redan där gråter jag så att jag hulkar och tänker på de barn som växer upp i särskilt utsatta områden. Områden där torka eller översvämningar kommer leda till ännu större utsatthet för de redan utsatta. Sen tar det några timmar och så kanske jag konsumerar något för nöjes skull igen.

I Att lära sig dö i antropocen: Reflektioner över en civilisations slut skriver klimatfilosofen Roy Scranton att vi människor är konstruerade på ett sådant sätt att vi har tilltro till att morgondagen kommer att bli ungefär som i dag. Vårt psyke gör uppror mot tanken på att det kan komma ett slut på vår civilisation. Han skriver:

”Över hela världen bär vårt handlande vittnesbörd om vår övertygelse om att vi i evighet kan fortsätta såsom vi håller på, med att bränna olja, förgifta sjöar, utrota andra arter, släppa ut koldioxid och ignorera den olycksbådande tystnaden från kanariefågeln i kolgruvan för att istället lyssna på twittrandet i vår nya digitala fantasivärld.”

"Ja, så här är det – i kristendomen finns två kärnvärden som man borde patentera och sälja idag. De här värdena är hopp och solidaritet."

Ni kanske undrar: vad ska vi då göra åt vår periodiska minnesförlust, och var kommer Jesus in i bilden? Ja, så här är det – i kristendomen finns två kärnvärden som man borde patentera och sälja idag. De här värdena är hopp och solidaritet.

Det yttersta hoppet är ju himlen och frälsningen. Vissa kanske tänker att klimatkrisen inte är något nytt ur ett kristet perspektiv med hänvisning till bibelställen om att jorden ska förgå. Så kan man ju tänka, men det hjälper oss knappast med vår ångest inför vår egen exploatering av skapelsen. Det hjälper inte heller våra medmänniskor som tvingas ta konsekvenserna av att vi väljer lust framför plikt och solidaritet.

För att få lite ordning måste vi ta in det tunga artilleriet, nämligen Peter Halldorfs betraktelser ur Därför sörjer jorden.

Halldorf skriver att hopp inte ska förväxlas med förnekelse. Att sant hopp bara kan födas och få fäste i själen om vi inte undanhållits sanningen, och att det hör till människans värdighet att vi kan ta på oss vår skuld. ”Skulden har samma uppgift som smärtan, den varslar om fel som behöver botas.”

Boten, hävdar han, är att begränsa sin egen framfart i klimatkatastrofens tid och att utmana försummelsens attityd. Till det hör att komma till insikt om att den ekonomiska tillväxtlogiken inte håller. Konkret: att odla sin trädgård så bina har något att äta, att avstå flygresan, att hellre gå klädd i fjolårets mode än att överkonsumera.

Halldorf hävdar att det här i sig kan vara lustfyllt, för en trädgård med blommor och pollinerarare är en vacker trädgård. Att ta tåget istället för flyget, det är att få färdas genom skapelsen istället för ovanför den. Men: ”Botens väg blir verksam först när vi inser att vi aldrig är oskyldiga, men alltid älskade.”

"För oss som har lite svårt att avstå, som inser att det inte kommer vara särskilt lustfyllt att gå klädda i gamla paltor, erbjuder Halldorf också en lösning: att praktisera ödmjukhet."

För oss som har lite svårt att avstå, som inser att det inte kommer vara särskilt lustfyllt att gå klädda i gamla paltor, erbjuder Halldorf också en lösning: att praktisera ödmjukhet. Vad det betyder i praktiken? Enligt Halldorf: verklig självkännedom. Att inte behöva framstå som bättre eller förmer än vad man är.

Att läsa Halldorf är en liten stund av vila. Det är att långsamt smutta på budskapet om att ingen av oss är oskyldig, men att vi alla alltid är älskade. Upprepa det för dig själv: Aldrig oskyldig. Alltid älskad.

Samtidigt skriver den australiensiska poeten Lang Leav:

”There are some things that should not be put together

Such as hope and indecision”


Hopp och obeslutsamhet är sannerligen en kontraproduktiv kombination, särskilt i klimatkrisens tidevarv. Halldorf är inne på samma spår. Han skriver att det verkliga kristna hoppet inte bara är en tröst i lidandet, utan en protest mot lidandet.

Han beskriver det kristna hoppet så här: ”Det är hoppet om ett slutgiltigt genombrott för hela skapelsen – inte hotet om ett sammanbrott – som motiverar till att leva ansvarsfullt och hoppfullt i den här världen. En blick som bevarar vördnaden för allt skapat och inte slutar förundras över Guds trofasthet, ger mod och kraft till den avhållsamhet som sätter gränser för de egna begären och gör hjärtat mjukt.”

För att bevara vördnaden inför allt skapat: kasta din trötta kropp i havet, och märka att du flyter. Smek mossan, och ta tid för förundran. Plocka bär, och viska ett tack.

För att bevara hoppet: möt din egen skuld och välj handling. Påminn dig själv och andra om att det finns hopp så länge vi agerar, för det finns det! Och hopp är en kollektiv kraft.


Den 26 april
publicerar Dagens Nyheter en artikel med rubriken ”Positiva resultat om naturens förmåga att återhämta sig”. Det är hopp.

Något annat som är hopp, om man likt mig inte har en trädgård att erbjuda pollinerarna, är att avstå konsumtion för nöjes skull och istället ge tionde. Kanske till en organisation som arbetar för människor som på grund av klimatförändringen lever i särskilt utsatta områden, eller för att hejda förstörelsen av jordens naturliga livsmiljöer.

Kanske kan det, att hoppas, i sig vara en lustfylld aktivitet. Kanske stod valet aldrig mellan plikt och lust, utan mellan förnekelse och hopp.

Text: Rebecca Pettersson


Fredagens bönestund i Åbo domkyrka samlade flera representanter för statsledningen.

Knivdåd. För Åbo svenska församling började dramatiken några minuter efter klockan fyra på fredagen då en förälder som hämtade sitt barn från församlingens eftermiddagsklubb Amelia berättade för ledarna att något hänt på torget, alldeles i närheten av församlingens hus Aurelia. 21.8.2017 kl. 16:47

Helsingfors. Efter en längre paus återupptar Svenska Lutherska Evangeliföreningen (SLEF) firandet av svenskspråkiga gudstjänster i Helsingfors. 21.8.2017 kl. 12:47

Åbo. "I Åbo förstörde våldet fredagskvällens frid. Gatorna är tysta. Åbo domkyrkas klocka slår så som varje dag och varje timme." 18.8.2017 kl. 20:47
Maria Terceros och Siw Bromans vägar korsades i Bolivia. I dag har de en stark vänskap och berättar om barnhemmen som gett mening i deras liv.

bolivia. För över tjugo år sedan bestämde sig Siw Broman för att lämna Finland för att arbeta med barn i Sydamerika. 17.8.2017 kl. 16:03
Cable-metoden stärker individen med hjälp av gruppen, fr.v. Henrica Lindholm, Carita Riitakorpi, Torbjörn Johansson, Annica Söderström och Henrika Hyttinen.

Cablemetoden. – Vi borde satsa mer på gemenskap, det är den som verkligen ger oss något. Mera grupper, lägre tröskel, en öppnare församling. 17.8.2017 kl. 00:00

Helsingfors. Teemu Laajasalo, kyrkoherde i Berghälls finska församling, efterträder biskop Irja Askola i november. 16.8.2017 kl. 15:35
– Gud har redan skapat oss, vi behöver inte skapa oss själva, säger Martin Modéus.

profilen. En av de saker dagens samhälle påstår är att vi har allting i vår egen hand.– Till en början kan det låta generöst, men i förlängningen gör det människan oerhört ensam, säger fembarnspappan, författaren och biskopen Martin Modéus 16.8.2017 kl. 16:16
Svein Inge Olsen

profilen. Han kallar sig en troende tvivlare. Svein Inge Olsen har alltid sagt att om Gud finns så måste han vara oföränderlig i en föränderlig tid. Att Gud nu verkar förändra sig hela tiden förvirrar. Trots det har han behållit sin tro. 14.8.2017 kl. 10:40
Kjell Westö är tillbaka på bekanta marker i sin nya roman Den svavelgula himlen.

Bok. Kjell Westös nya bok Den svavelgula himlen är en berättelse om att minnas sitt liv och bära med sig en historia. 10.8.2017 kl. 07:25
Ärkebiskop Kari Mäkinen.

ärkebiskop. Finlands evangelisk-lutherska kyrka får en ny ärkebiskop nästa sommar. 9.8.2017 kl. 13:39
Under skolvälsignelser ber man för att allt ska gå bra för barnen inför skolstarten.

välsignelse. Att börja skolan är ett stort steg i varje barns liv. Också i år kan barnen i Helsingfors delta i en välsignelse inför skolstarten. 8.8.2017 kl. 11:40
Rigmor Holst undervisade om bön under Kyrkans Ungdoms familjeläger i Pieksämäki. – Jag tror att vi måste vara raka och öppna om våra svårigheter och be mycket för varandra.

profilen. Hennes egen tonårstid var mörker och depression. – När jag möter tonåringar i dag försöker jag få dem att förstå att de inte kommer att vara i mörkret för evigt, att det finns en väg ut. 2.8.2017 kl. 08:28
Andreas Häger är kritisk till hur termen ”bibelbältet” används.

språk. För fromt för ett kulturcampus och så konstigt att det kallats ”landet annorlunda”. Andreas Häger, docent i religionssociologi, skriver om den makt ett ord kan ha över ett landskap. I det här fallet Österbotten. 3.8.2017 kl. 07:16

Purmo församling. Finländarnas församlingsaktivitet har kartlagts för första halvan av 2017. 31.7.2017 kl. 14:01
En husförsäljning som slutade i katastrof gjorde att Catarina Nylund-Wentus plötsligt hade skulder upp över öronen.

profilen. När pengarna tar slut eller blir berg av skulder blir det tungt. Fråga bara Catarina Nylund-Wentus. 26.7.2017 kl. 16:01

Dennis Svenfelt hördes idag av domkapitlet och biskop Bo-Göran Åstrand.

AVSTÄNGNING. Domkapitlet kunde idag inte ta något beslut gällande Dennis Svenfelts eventuella avkragning. Svenfelt hördes i en och en halv timme, men domkapitlet valde att fortsätta behandlingen vid ett extrainsatt möte på onsdag nästa vecka. 16.6.2022 kl. 17:40
– Jag är glad över att man uppmärksammar och värdesätter kyrkans arbete, säger biskop Mari Leppänen.

pris. Enligt prisjuryn är biskop Mari Leppänen en karismatisk och orubblig främjare av en mer tolerant andlig kultur i Finland. 2.6.2022 kl. 18:04
Tanken är också att heldagsdagklubben ska vara förhållandevis förmånlig för familjerna.

NÄRPES. Närpes församling lyssnade in familjernas behov. Resultatet blev en juniorklubb för sommarlovslediga barn och en heldagsdagklubb som startar i höst. 30.5.2022 kl. 11:10
– Min pappa brukar säga att jag redan redan som barn hade en stark känsla för rättvisa, säger Henrika Lemberg, som är ny diakoniarbetare i Borgå.

diakoni. ”Så snett kan det aldrig gå att du inte kan komma och tala med oss”, säger diakoniarbetaren Henrika Lemberg i Borgå. 20.5.2022 kl. 12:52
– Skjut upp avverkning och skapa blandskogar som gör skogen stresståligare, råder kyrkomötesombudet och skogsforskaren Anna Lintunen.

KLIMATET. Upp till 22 miljoner euro kan de evangelisk-lutherska församlingarna lyfta ur sina skogar varje år. När kyrkan ska vara klimatneutral 2030 får många se över sina invanda avverkningar. 26.5.2022 kl. 12:00