Förr var de tre: pappa Ole, mamma Åsa och sonen Kasper. Men år 2015 dog Ole plötsligt i en hjärtinfarkt på familjens torp i Vörå.
– Bara två dagar efter att Ole gått bort badade vi bastu tillsammans på stugan. Innan tänkte Kasper att det skulle vara bäst att vi gjorde oss av med torpet, men efter kvällen i bastun sa han: Vi ska nog bli kvar här, säger Åsa Dalkarl Gustavsson.
I fotoutställningen Mor och son är vattnet ett centralt element.
– Vattnet renar och är en symbol för pånyttfödelse. I den första bildserien är min mor Lemminkäinens mor och jag den döda Lemminkäinen. Jag tänker att hon lyfter upp mig från sorgen eller döden, säger Kasper Dalkarl.
När tanken om fotoserien först väcktes hos honom ville han göra fler avbildningar av existerande konstverk, liksom verket Rebirth anspelar på målningen av Gallen-Kallela. Men han märkte att det fanns väldigt lite konst under temat mor och son.
– Det är nästan alltid en ung Maria som håller baby-Jesus i sina armar, eller också Jesus på korset och Maria vid korsets fot. Jag märkte att det finns ett stort hål när det gäller att avporträttera mammor mellan tjugo och sextio. Så jag tänkte att vi får skapa vår egen mytologiska mor och son-relation.
Relationen blev jämlik
Åsa säger att de pratat mycket om hur deras relation förändrades efter Oles död.
– När det är kris i en familj så måste ju familjekonstellationen förändras. Det har jag själv varit med om: jag var fjorton år när min egen pappa gick bort. På sätt och vis upplöses familjen och blir en annan. Historiskt sätt har det kanske varit så att den äldsta sonen vid pappans bortgång blir familjeöverhuvudet, men i vårt fall blev det ju inte så. Vi har blivit vänner i stället. Relationen är mer jämlik än förr, säger Åsa.
Kasper håller med henne.
– Vi går vidare i livet tillsammans. När kompisar berättar att de blir som tonåringar igen när de besöker sina föräldrar är det något jag inte alls känner igen.
För Åsa har det också varit viktigt att inte fastna vid att vara änka.
– Jag vill fokusera på vem vi är nu och vem vi är i framtiden. Jag har sett på nära håll hur det är om man fastnar i rollen som ”änkan”. Även om sorgen var tung och stor fanns hela tiden tanken att jag ska inte bli kvar i det här, även om sorgen får ta sin tid.
Kasper säger att det gemensamma fotoprojektet också skapat minnen och en förstärkt gemenskap.
– Jag hoppas att det här projektet ska kunna fortsätta så att vi kanske om tio–tjugo år kan se hur livet förändrat oss, och hur vi åldrats.
I och med projektet har de också fått syn på vilka fysiska drag de själva för vidare: Hur Åsa liknar sin mamma, hur Kasper liknar sin morfar.
– Det är spännande att påminna om någon man aldrig träffat, säger Kasper.
– Ja, vi är som träd. Vi har alla de där ringarna inom oss, och de olika åldrarna. Det är väldigt fascinerande, säger Åsa.
Att synas på foto
För Åsa Dalkarl Gustavsson har det varit en resa att se sig själv på foto. Kvällen före vernissagen tittade hon igenom alla konstverken i lugn och ro, för sig själv.
– Jag har alltid tyckt att det är lätt att bli fotad av Kasper för att han är så lugn och lätt att samarbeta med. Man blir avslappnad och bekväm i den situationen. Men till exempel bastubilderna … det var en känsla av: Å nej, en femtiplussare i bastun! Ska du på riktigt?
Hon har varit nöjd med slutresultatet trots allt.
– Som femtioplus-kvinna är det inte så lätt att se sig själv på bild. Efter det första ”å nej!” har jag tvingats gå bort från mig själv. Jag kan inte gå omkring och tänka på att det är jag på de där bilderna.
I och med utställningen har hon och Kasper också pratat mycket om att åldras.
– Det blev ännu tydligare för mig förra sommaren när min egen mamma gick bort. Det finns där hela tiden. Vi måste acceptera att vi blir äldre, och det kan vi ingenting åt, säger Åsa.
Också för Kasper var det en ny sak att se sig själv framför kameran i stället för bakom – här kunde hans fru Hanne hjälpa till bakom kameran.
– Jag bodde vid ett konstnärsresidens på Island i en vecka, och därute i den isländska ödemarken fanns det ingen annan att fotografera än mig själv. Jag tror att alla människor känner sig lite obekväma när de ser sig själva på foto, men i de här verken är det inte längre jag. I fotokonsten går vi in i en roll och blir en annan version av oss själva, säger han.
Mor och son
– Utställningen går att se i Vindängen, Folkhälsanhuset i Esbo, fram till den 23 maj. I oktober visas den på Galleri Ibis i Vasa.
– Kasper Dalkarl är fotokonstnär. Han har också jobbat som press- och reklamfotograf och driver ett eget produktionsbolag.
– Åsa Dalkarl Gustavsson är flöjtpedagog och flöjtist och undervisar vid Musikinstitutet Kungsvägen i Esbo.