Söndagen den 3 september 2023 hölls mässan i Sankt Michels domkyrka där stiftets nya biskop Mari Parkkinen vigdes till sitt ämbete. I Finlands evangelisk-lutherska kyrkas biskopskollegium blev hon den tredje kvinnan, och den första i sitt stift.
Samma söndag i Sankt Petersburg, mindre än 300 kilometer bort, prästviger den ingermanländska kyrkans biskop Ivan Laptev fyra finländska och en japansk man i den lutherska Sankta Maria-kyrkan. De har alla sina rötter i teologiskt konservativare sammanhang i Finland och har ledande positioner i dem.
Från Kansanlähetys kommer en ledande bibellärare och den nya chefredaktören för missionens tidning. Organisationen är känd som profilpolitikern Päivi Räsänens kristna hemvist.
Sankta Maria-kyrkan i Sankt Petersburg. – Foto: Johan Sandberg
Från evangeliska Sley står en folkhögskolrektor och en Japanmissionär vid altaret. Från Finska bibelinstutet prästvigs dess biträdande rektor.
Gemensamt för dem är att de motsätter sig kvinnor som präster, och därmed inte heller numera kan bli prästvigda i Finland. Däremot går det bra i Sankt Petersburg där Ingermanlands kyrka har samma traditionella ämbetssyn.
Symboliken är putinsk, säger en Rysslandskunnig källa som Kyrkpressen har talat med. Man väljer att viga samma dag som kyrkans ledande kontakt i Finland blir en kvinna. Kyrkans kontakter till grannländerna fördelas på stiften; Sankt Michels stift sköter Ryssland.
Vid vigningsmässan i Sankt Petersburg predikar den ingermanländska kyrkans emeritusbiskop Aarre Kuukauppi, 71, rysk medborgare och pensionär sedan fyra år tillbaka.
Han predikar på en vacker och felfri finska, även om den ingermanländska kyrkan i dag trots sitt namn är en nästan helt ryskspråkig kyrka. Den verkar ända ner till Volgaområdet eller bort i Sibirien. En ny kyrka har invigts i Ulan-Ude vid gränsen mot Mongoliet.
I predikstolen berättar han om år 1989 då han långt innan han ens var präst fick sitt första visum som sovjetmedborgare till Finland, ”ett paradis, ett Kanaans land”. När han berättar det blir han så rörd att han får hålla en paus.
"Vi vill inte ha motsättningar, men vi vill sprida det rätta ljuset och det rätta evangeliet, istället för det främmande ljus som håller på att fräta sig in också i vår kyrka."
Finland och det främmande ljuset
Efter all hjälp som Ingermanlands kyrka har fått genom åren, är det nu dags att hjälpa i retur, säger Aarre Kuukauppi. Vännerna i Finland, Kansanlähetys, Sley, Såningsmannen och de andra väckelserörelserna, ber om hjälp.
– Vi vill inte ha några motsättningar, men vi vill sprida det rätta ljuset och det rätta evangeliet, istället för det främmande ljus som håller på att fräta sig in också i vår kyrka, predikar han.
Av finländare säger Aarre Kuukauppi sig ofta ha fått frågan när hans kyrka äntligen ska etablera sig också i Finland.
En källa som Kyrkpressen har talat med säger att det har varit den åldrande biskopens dröm att nå också de finskspråkiga ingermanländare som på 1990-talet kunde börja utvandra till Finland.
En församling i Helsingfors skulle möjligen ha en chans, säger Kyrkpressens källa. Men i övrigt har ingermanländarna i Finland förfinskats och är i dag – finländare.
Till biskop Mari Parkkinens biskopsvigning var Aarre Kuukauppi bjuden, men valde att stanna hemma.
Utlandskontor i Lahtis
På ett välansat småhusområde på en kulle intill stadskärnan i Lahtis verkar en förening, där biskop Aarre Kuukauppi är ordförande. Det är han på dispens från 2010, eftersom han är rysk medborgare och bor i Ryssland.
Föreningen ”Ingermanlands evangelisk-lutherska kyrkas representation i Finland” har kontor hemma hos pastor Juha Saari. Efter blockaden av Ryssland har han blivit viceordförande för att kunna sköta föreningens ärenden i Finland.
Juha Saari, 57, var tidigare kyrkoherde och kontraktsprost i Omsk i Sibirien i Ingermanlands kyrka. Sedan familjen 2013 flyttade tillbaka är han kyrkans ombud i Finland, fortfarande som lähetti och missionär vid Kansanlähetys.
– Jag är 80 till 100 dagar om året bortom gränsen i Ryssland och sitter i den ingermanländska kyrkans biskopsråd sedan 2007.
Pastor Juha Saari är Ingermanlands kyrkas ombud i Finland.
Avstånden i Sibirien är väldiga. Kyrkan där bygger på små grupper av ättlingar till finländare som hamnat där i olika vågor, ända sedan Ryssland på 1800-talet förvisade finländska brottslingar dit. På 1960-talet började Sovjetunionen förryska områdena.
– Finskan var ett själens språk. När jag kom till Omsk år 2000 bad de äldre mig hålla gudstjänst på finska och de grät, fast det sedan visade sig att de inte hade förstått vad jag hade sagt.
I Lahtis koordinerar Juha Saari penningtrafik från USA, från Lutherska världsförbundet. Tyskland, Norden och från församlingar och givare i Finland. Hur mycket det blir per år vill han ”av personliga säkerhetsskäl” inte säga.
"De äldre bad mig hålla gudstjänst på finska och de grät, fast de inte förstod vad jag sade."
Sedan Ukrainakriget bröt ut 2022 har gränsen mot Ryssland stramats till. Banksystemet Swift har frysts för Rysslands del och det är förbjudet att föra ut euro som kontanter.
Det har förekommit kritik mot att den ingermanländska kyrkan inte har fördömt det ryska anfallskriget mot Ukraina som började 2022.
I våras antog de lutherska kyrkorna i Ryssland också en gemensam deklaration om äktenskapsvärderingar, som också av bedömare anses innehålla det som just nu måste sägas i Putins Ryssland.
Många har också noterat att Ingermanlands kyrka får verka relativt ostörd medan andra icke-ortodoxa religionssamfund med utlandskontakter har blivit kraftigt kringskurna.
Ingermanlands kyrka har också kritiserats för att pengar trots Putins krig fortsätter flyta in i Ryssland, via kryptovalutor eller banker i Kina. Juha Saari förnekar det.
– Allt går via (finländska) Andelsbanken till ett valutakonto. Helt normal banktrafik, säger han.
Kyrkan är i dag till stora delar ryskspråkig. Kyrkan i Suetuk 5 000 km österut från Sankt Petersburg. – Foto: Johan Sandberg
Biskopar kräver förklaring
Prästvigningen i september 2023 i Sankt Petersburg väcker ovanligt mycket uppmärksamhet inom Finlands evangelisk-lutherska kyrka.
Dels är gränsläget mellan Finland och Ryssland spänt. Bara några månader efter prästvigningen ska Finland stänga sin östgräns.
Dels ifrågasätts också de konservativare missionsorganisationerna allt mera i Finland för sin negativa hållning till kvinnor som präster och till samkönade äktenskap.
Hösten 2023 tas prästvigningen i Sankt Petersburg upp i de årliga styrsamtalen mellan Kyrkans central för mission och missionsorganisationerna.
Det nya dokumentet mellan dem, Ett gemensamt vittnesbörd, stadgar nu om hur man ska agera i ämbetsfrågan, i synnerhet om man i missionens tecken tar prästvigning i en annan kyrka.
Missionscentralens chef Risto Jukko vid Kyrkostyrelsen bereder ärendet när det sex veckor senare tas upp av biskopsmötet. Kansanlähetys och Sley anses nu ha brutit mot överenskommelsen.
Fast då har prästvigningarna i Ryssland redan pågått i många år. Enligt Juha Saari ska 41 utländska män just nu vara präster i den ingermanländska kyrkan; många av dem finländare.
Prästvigningarna i Ryssland är också viktiga efter de strängare ryska lagar som trädde i kraft 2016, säger Juha Saari.
"Den som arbetar i Ryssland måste ha en klar status."
– Den som gör missionsarbete i Ryssland måste ha en klar status. Under missionsorganisationernas egna namn verkar vi inte där, säger han.
Därmed präst- och diakonviger man också personer som jobbar i Ryssland bara en liten tid av året och som inte heller ens alltid talar ryska.
Till biskopsmötet i januari i har ledarna för Kansanlähetys och Sley, Daniel Nummela och Tom Säilä, i brev vardera beklagat och bett om ursäkt för den situation som har uppstått. Biskopsmötet ger dem tid till maj att visa att man har inskärpt att organisationernas anställda framöver ska hålla sig till spelreglerna.
I medierna spekuleras det också om att den rysk-finländska kontakten används för att så split inom den finländska folkkyrkan. I biskopsmötets papper heter det att kontakten kan komma att vara ”mottaglig för påverkan”.
Att Finlands evangelisk-lutherska kyrka skulle ha fått någon påstöt från till exempel Skyddspolisen går däremot inte att påvisa. Varken Risto Jukko eller biskopsmötets sekreterare Kari Kopperi säger sig känna till att kyrkan skulle ha fått någon sådan information.
Vid därpåföljande biskopsmöte i april publicerar biskoparna sitt kompromissförslag i den känsliga frågan om samkönade äktenskap. Om modellen antas i kyrkomötet tvingar det landets samtliga kyrkoherdar att öppna sina församlingar för regnbågsvigslar.
Reaktionen är omedelbar. Med Sleys Tom Säilä i spetsen publicerar 20 väckelseledare en vecka senare ett hårt uttalande mot homosexualitet.
"Vad ska vi göra med de unga män som är teologiemagistrar och bär ett prästkall?"
Trafikljuset växlade till gult
– Med deras upprop slog trafikljuset om från rött till gult, säger Leif Nummela, 68, teolog och långvarig journalist inom Kansanlähetys.
Vi sitter på terrassen till hans hus i en modernt planerad småhuslänga i Riihimäki. ”Trafikljuset” ska visa när det är dags för de konservativa som är beredda på det ska lämna kyrkan och starta eget.
– Vad ska vi göra med de unga män som är teologiemagistrar och bär ett prästkall? De får inte prästvigning här. Dörren är snart stängd med två lås. Man kan tycka att de hänger upp sig på en sak (som kvinnor som präster). Men det är inte så teologi och tro fungerar.
Själv var Leif Nummela 2012 en av de första ryskvigda prästerna, den gången vid kyrkans teologiska institut i Keltos norr om Sankt Petersburg. Det väckte uppmärksamhet, inte minst för att han samtidigt satt i kyrkomötet i Finland. Då hade han rest i Ryssland som bibellärare närmast för församlingsfolk i Ryssland i över tio år.
Leif Nummelas trafikljus för egen konservativ kyrka slog om till gult.
– Klockan var 22.45 när jag kom hem och dramatiskt fick ett textmeddelande från biskop Matti Repo i Tammerfors som ville träffa mig klockan åtta följande morgon. Det var en fullständig överraskning för mig.
Ända från träffar under studietiden med två dåvarande biskopar, Erik Vikström i Borgå och Juha Pihkala i Tammerfors, hade han åkt hem ”besviken” över deras hållning i ämbetsfrågan. Då var Pihkala ändå den av de finländska biskoparna som oftast själv reste för att undervisa i teologi i Ingermanlands kyrka.
Med sin ingermanländska prästvigning håller Leif Nummela gudstjänst med nattvard omkring en gång i månaden i Finland.
– Jag tror jag har döpt fyra barn och aldrig vigt någon till äktenskap. Och jag gör det aldrig utan att församlingens kyrkoherde vet om det.
”Ett märkligt ståhej”
Biskop Ivan Laptev, 45, i Ingermanlands kyrka är på väg till ett prästmöte i Vuoksa alldeles intill den stängda gränsen mot Finland.
Kyrkan har haft rekordmånga konfirmander under året. Målet att hälften av kyrkans församlingar ska vara ekonomiskt självbärande har man nått, säger han inför mötet.
Den konflikt om prästvigningarna som har uppstått med Finlands evangelisk-lutherska kyrka betraktar biskop Laptev som ”märklig”.
"Jag förstår inte det här ståhejet. Vi har ett samarbetsavtal om att vi respekterar varandras ämbeten."
– Jag förstår inte det här alls, varför det behövde bli ett sådant ståhej. Vi har ett samarbetsavtal om att vi respekterar varandras ämbeten.
I diskussioner med den finländska ärkebiskopen Tapio Luoma säger Ivan Laptev att han har tagit ansvaret för och översynen över de präster han vigt.
– Och om de här prästerna ställer till med problem i Finland så är det bara att anmäla till mig så lovar vi att ta hand om saken snabbt. Men några konkreta problem har jag inte hört om av Finlands ärkebiskop, säger Ivan Laptev.
Frågan om konflikten uppfattas som stor, eller diskussionen sårande för Ingermanlands kyrka roar biskop Ivan Laptev.
– Här i Ryssland har vi nog av egna problem, skrattar han.
