Markus Meckel – den lutherska prästen som lade ner DDR

Checkpoint Charlie i Berlin mon­­­­­te­rades ner som legendarisk gräns­övergång mellan kommunisternas Östberlin och västmakternas Västberlin en fredag. Det var den 22 juni 1990.

Vid ceremonin var utrikesministrarna från länder som delat Tyskland i öst och väst efter andra världskriget –USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen – närvarande.

Också Markus Meckel, 37, evangelisk-lut­h­ersk präst var där. På bilderna står han i mörk kos­tym, slips och väldigt svart skägg. Han var DDR:s sista utrikesminister.

– Det var en intensiv tid, säger han i en intervju för Kyrkpressen.

Pastor Markus Meckel hade samma vår blivit invald i DDR:s sista och ”fria” folkkammare, parlamentet med 400 ledamöter. Kommunist­regimen i landet hade gett upp. Berlinmuren hade rämnat i november 1989. Det ordinarie valet hade tidigarelagts.

Markus Meckel hade grundat sitt parti själv, DDR:s socialdemokratiska parti, bara fyra månader före valet – och två dagar innan gränsspärren vid Bornholmer Strasse i Berlin halvt av misstag öppnats och yra östberlinare börjat välla över till väst.

Checkpoint Charlie läggs ner sommaren 1990. Markus Meckel
står längst till vänster med stormakternas utrikesministrar.
Foto: Sandro Most

Född i kyrkan, född oppositionell

– Jag får ofta frågan när jag gick med i oppositionen i DDR. Men jag föddes in i den, säger Markus Meckel.

Hans far Ernst-Eugen Meckel var präst i den evangelisk-lutherska kyrkan och höll avstånd till systemet.

"Jag gick aldrig med i oppositionen i DDR. Jag föddes in i den."

– Ända från skolstarten hörde jag aldrig till kommunisternas organisation för barn, Pionjärerna, eller till ungdomsorganisationen Freie Deutsche Jugend (FDJ) som på femtitalet i kamp mot konfirmationen införde sin egen ungdomsvigning, Jugendweihe för 14-åringar.

Meckels kom från Wuppertal i västligaste Tyskland. Därifrån hade de med sig dels social­demokratin, dels pappans prästtjänst i den tyska Bekännelsekyrkan, bildad i trakten 1934, i oppo­sition mot Hitler.

Pappa Meckel var kaplan i kyrkan men blev med andra världskrigets utbrott 1939 inkallad som officer i tyska Wehrmacht.

– Och sedan var han i krig och sovjetisk krigfångenskap i tio år. Den 30 september 1949 kom han tillbaka, från Karelen, där han hade suttit som fånge i trakterna kring Ladoga och Onega.

Pappa Meckel skulle först bli ungdomspräst i väst, men ändrade sig. Kyrkan behövde präster i Östtyskland. I den sovjetiska ockupations­zonen stod församlingarna under tryck från ateistisk propaganda.

– Då ska min mamma ha sagt att ”Du känner ryssarna och vet hur man ska tas med dem. Vi åker dit. Jag kommer med”.

I början av år 1950 åkte föräldrarna Ernst-Eugen och Hedwig Meckel, bara några veckor efter att DDR hade grundats, in i landet.

"Mina föräldrar anade förmodligen inte 1950 att de reste in i DDR för resten av livet."

– Vi pratade aldrig om det, men förmodligen anade de inte att det skulle bli för resten av deras liv, säger Markus Meckel.

Föräldrarna slog sig ner i den lilla byn Heinersdorf, 20 kilometer från den nya gränsen mot Polen.

– Trakten var full av tyska flyktingar från öst. Prästgården var fullsatt och kyrkan behövde byggas upp på nytt. Fyra av oss fem syskon föddes under de fem år vi bodde där.

Närmare 12 miljoner människor hade lämnat gamla tyska områden som Östpreussen och Schle­sien; en till två miljoner beräknas ha omkommit under flykten till DDR.

Fortfarande när Markus Meckel själv blev präst i norra DDR på 1980-talet kunde 15 till 20 procent av församlingen fortfarande bestå av flyktingar.

Undantaget som Sovjet lämnade

På DDR:s område fanns efter andra världkriget åtta lutherska Landeskirchen. Dem lät den ockuperande sovjetregimen märkligt nog vara ifred.

– De blev på något vis erkända som motståndsrörelse (mot nazisterna) när så många av kyrkans ledare kom från Bekännelsekyrkan. Till skillnad från andra länder tog sovjetstyret inte över kyrkorna utan lät dem organisatoriskt ha ett eget utrymme.

Den tyska evangelisk-lutherska kyrkan EKD förblev ända till 1969 odelad och sträckte sig över både Väst- och Östtyskland. I den fanns plats att verka och tänka på ett sätt som inte det övriga DDR hade.

Markus Meckels familj flyttade till Östberlin, där han hade sitt pojkrum i samma hus där stadens lutherska biskop i dag sitter.

I sin socialistiska skola stod han upp mot den obligatoriska lektionen med ”politisk information” varje vecka, och blev relegerad inför sitt abiturientår.

Men i DDR kunde han fortsätta i en kyrklig skola, där det bland annat fanns litteratur som i övrigt var förbjuden i landet.

I DDR ska kyrkorna också ha lyckats påverka regimen att införa vapenfri tjänst. Alternativet var inte allmänt känt, förutom inom kyrkorna. Där kände man till alternativet att vara ”bygg­soldat”, med en spade som gradbeteckning, säger Markus Meckel. Själv totalvägrade han, men slapp överraskande det tvååriga fängelsestraffet.

Fredsaktivister i prästgårdarna

Som 28-åring blev Markus Meckel som nygift också nyvigd präst i Vipperow i Mecklenburg i norra DDR.

– Jag var präst på landet och gjorde det som präster gör i kyrkolivet. Men kring 1981-82 började jag också varje sommar, kring Hiroshima- och Nagasakidagarna i augusti, bjuda in folk från hela DDR till fredsseminarier som oftast sträckte sig över två veckoslut. Det var 80 till 120 personer när familjerna var med, en blandning av semester, rekreation och politiskt seminarium.

Från löst organiserade fredsseminarier, med folk inkvarterade i traktens prästgårdar, växte rörelsen och fick fastare former.

År 1985 hade man en första konferens med valda delegater, då också från kvinno-, miljö- och människorättsgrupper, av vilka många inte hade direkt med kyrkan att göra. Så uppstod en opposition till enpartistaten DDR.

– De aktiva i 300 till 400 grupper runtom i landet kände varandra. Mot slutet av 80-talet kunde man, ibland bara på tv från väst, höra om aktioner, typ ”att någonting var på gång i Halle”. Och då visste man för det mesta vem som låg bakom, säger Markus Meckel.

Kyrkan gav ett rum för det här, ofta via de evangeliska akademier som varje regional Landes­kirche hade, dock inte alla.

– I historieböckerna står det att kyrkfolket var politiskt kritiskt, medan kyrko­ledarna hade anpassat sig. Det är struntprat. Skiljelinjen gick tvärs igenom kyrkorna.

Fullsatt i Berlins Erlöserkirche tolv dagar
före murens fall 1989. Foto: Andreas
Kämper.

Två präster startar ett parti

Det som i dag kallas DDR-opposition var fortfarande löst organiserat.

– När det kom med nya människor fick man diskutera allting från början. Vi slog inte fast saker, vi hade inget program och ingen ledning.

Så Markus Meckel och hans prästkollega Martin Gutzeit beslöt 1988 att grunda en förening kring människorättsfrågor – utanför kyrkan.

"Vi var två evange­liska pastorer som grundade ett socialdemokratiskt parti."

– Vi var först två evangeliska pastorer och ett halvt år senare fyra. Men sedan började det gå undan, säger han.

Vid ett människorättsseminarium i Berlin pub­licerade de ett upprop för mänskliga rättigheter och meddelade att de på republiken DDR:s 40-årsdag i oktober skulle grunda ett parti.

– Och så ledde alltsammans till en dynamik bland oss själva, och andra, och inom oppositionen höll vi kontakt och stämde av med varandra. Och till sist, i oktober 1989, gick 70 000 människor på gatorna i Leipzig. Under de fyra veckor som följde utgick jag från en enda sak: Vi behöver demokrati!

Artikeln fortsätter efter bilden

Två dagar före murens fall. Östtyska säkerhetsstyrkor mot demonstranter vid Getsemanekyrkan i Berlin.
Foto: Ralf Herzig

Den dag muren föll, den 9 november 1989, kom Markus Meckel hem till Magdeburg efter att ha grundat en regionalavdelning för sitt nya parti.

På tv strömmade östtyskar som dittills bara strängt begränsat hade kunnat lämna sitt land över till Västberlin.

– Jag såg tv-bilderna och sade till min fru: ”Nu blir allting mycket mer komplicerat”. Då förstod jag att nästa sak på dagordningen var att Tyskland skulle återförenas.

Den sista som släckte ljuset

I valet i mars 1990 fick Markus Meckels SDP 21 procent av rösterna. Eftersom han hade varit intresserad av utrikes- och säkerhetspolitik blev han utrikesminister. På jobbet på ministeriet fanns en stor del av staben från kommunisttiden kvar. Föregångaren som minister,
Oskar Fischer från kommunistpartiet SED, träffade han aldrig.

Det var ny regering och nytt folk. Som talesperson för regeringen arbetade en 36-årig kemist, också hon ett prästbarn, Angela Merkel. Markus Meckel hade tagit engelskalektioner för henns mamma.

Uppdraget som utrikesminister varade i bara fyra månader. Tiderna var turbulenta och i gräl om ekonomin i det sönderfallande DDR gick Markus Meckels SDP ur regeringen, som därefter inte hade någon utrikesminster under DDR:s sista veckor.

Markus Meckel hann ändå delta i de så kallade Fyra plus två-förhandlingarna mellan andra världskrigets segrarmakter och de två tyska staterna. Så förhandlades de avtal fram som till sist förenade Tyskland till ett land igen.

Och vid midnatt den 2 oktober 1990 upphörde DDR att finnas till.


FAKTA: DDR OCH MARKUS MECKEL

• DDR bildades 1949 av den del av Tyskland som Sovjetunionen ocku­perade efter andra världskriget. Uppgick i Tyskland 1990.
• Från 1961 blev landet allt mer slutet, efter att miljoner invånare lämnat DDR och flyttat till Västtyskland. Berlinmuren byggs.
• Markus Meckel föddes 1952 i en prästfamilj nära gränsen till Polen.
• Verkade som luthersk präst och fredsaktivist 1980-1988.
• Blev det fria DDR:s första och sista utrikesminister 1990. Deltog i förhandlingarna som ledde till Tysklands återförening.
• Medlem av tyska förbundsdagen 1990–2009.
• Bor i dag i västra Berlin.