Väggen vid metroingången till Helsingfors universitet är beklädd med enormt anslag med texten ”Våga vara du”. Den danska folkhögskolläraren, teologen och författaren Christian Hjortkjaer har över 300 fotografier på liknande uppmaningar på sin dator.
– Också mina elever skickar dem till mig numera, säger han.
Shine like a diamond. Be fierce. Reach for the stars. Just do it. Free your mind. Överallt ser vi samma budskap: att vi måste våga någonting, vi ska stråla, vi ska sträva efter att leva äkta och personligt och uttrycksfullt. Vi ska våga vara oss själva, även om det är oklart för oss vem vi är, och varför vi skulle behöva våga vara det för att få studera vid universitetet.
Vi har gått från ett samhälle som byggde på förbud till ett samhälle som bygger på påbud, uppmaningar, skriver Christian Hjortkjaer i boken Otillräcklig.
– Jag började tänka på min mormor som ung. Jag ser henne i en cirkel, en cirkel hon inte inte kan fly, för hon har alltid fått höra: Bete dig, sätt dig ner och var tyst. Det var ganska brutalt och det låter inte roligt. Men en fördel med det systemet var att hon visste hur hon skulle bete sig. Genast när hon steg ut ur cirkeln fick hon höra att hon gjort fel.
Han påstår inte att det var bättre förr. Men det är tungt också idag, när framför allt unga bombarderas med ideal det är omöjligt att leva upp till.
– Förr drog vi gränser, idag puffar vi de unga framåt och uppåt. Min mormor fick aldrig höra: Var snäll och skin som en diamant. Hon fick snarare höra det motsatta budskapet.
Idag är det inte ovanligt att föräldrar säger till sina barn: Du får göra vad du vill i livet, huvudsaken är att du är lycklig.
Om de unga inte är lyckliga är föräldrarna de sista som får veta om det.
Christian Hjortkjaer undervisar i existentiella ämnen vid folkhögskolan i Silkeborg, Danmark. FOTO: EMIL MOGENSEN
Vi är tvungna att njuta av våra liv
Christian Hjortkjaers bok Otillräcklig föddes när han började skriva en doktorsavhandling om Søren Kierkegaard.
– Jag ville bli folkhögskollärare men det fanns inga lediga jobb. Men det fanns stipendier för folk som ville forska i Kierkegaard, och jag fick ett av dem. Jag ville skriva något om varför människor idag lider mycket psykologiskt, och spegla det mot Kierkegaards böcker om ångest och förtvivlan.
Redan tidigt började han föreläsa om ämnet och märkte att människor var väldigt intresserade.
– Det kändes som att vi har saknat ett språk som inte är diagnostiskt eller medicinskt när det handlar om teman som ångest.
Han hittade ett teologiskt, pedagogiskt och filosofiskt språk för det – och det väckte stor genklang. Hans bok Otillräcklig har blivit en försäljningsframgång i Danmark. Den har utkommit på svenska och norska, och översätts nu till engelska.
Han kallar dagens unga ”etiska estetiker”. För Kierkegaard var estetikern någon som bara gjorde det hen ville göra, någon som sökte omedelbar behovstillfredsställelse. Den etiska personen i sin tur har en standard att leva upp till.
– Men den standard vi idag måste leva upp till är att vara estetiker. Vi är tvungna att njuta av vårt liv, hela tiden, vare sig vi går omkring i affären eller är på resa. Det är bud, det är imperativ, det är något vi måste göra. Det är vår moraliska plikt att njuta av våra liv.
Vill ge hopp och mod
När Christian Hjortkjaer började se uppmaningarna överallt i sin omgivning började han ta foton på dem.
– Kanske det var på grund av min teologiska bakgrund jag började tänka på de tio buden: åtta förbud och två uppmaningar.
Han försöker få sina studerande att tänka på varför de här imperativen finns runt omkring dem idag. Han vill få dem att tänka kritiskt.
– Jag hoppas att de åtminstone upptäcker dem, och kanske ifrågasätter dem.
Problemet med uppmaningarna är nämligen att de får oss att må dåligt. Han tänker på en dansk dokumentär om så kallade tolvpoängsflickor – det som vi kallar tians flickor.
– Termen används för att beskriva väldigt ambitiösa unga kvinnor, men idag klingar den ganska negativt. Det är ett lite nedlåtande sätt att säga: Du gör det fel, för du är för ambitiös.
I programmet medverkar Line, som har en lapp ovanför sin dator. På lappen står det: ”Om det går att göra något bättre så är bra inte bra nog.”
– Jag tror att vi reagerar på det för att det är hennes egna ord på lappen, inte någon annans. Det var något Line plockade upp och skrev ner alldeles själv, och det är därför det är så hjärtskärande. Om hon vill revoltera måste hon revoltera mot sig själv – men min poäng är att det inte handlar om henne själv, och det här är något jag också försöker säga till mina elever.
Hans elever, säger han, beskyller alltid sig själva. ”Det är bara min egen idé, jag fick nu den här idiotiska idén och jag slipper den inte.”
– Men det är inte deras egen idé. Den kommer utifrån.
Han har märkt att folk uppskattar att han tar tag i ämnet med någon sorts humor. Alla inser att det egentligen är ganska skrattretande att man ska behöva skina som en diamant.
– Jag ville att läsarna skulle känna sig uppbyggda. Jag försöker inte ta bort alla hinder och förneka de här hälsoproblemen, men jag vill också ge hopp och mod.
”Du klarar det!”
Idag jagas de unga av jagidealet: summan av alla enskilda idealjag som de ser omkring sig. På sociala medier ser de den med det snyggaste sminket, den med det finaste hemmet, den som åkte på coolaste resan och den som fick bäst betyg. Sedan försöker de vara allt det där själva, och det blir övermäktigt.
– Skillnaden mellan regler och ideal är att regler är tydliga, men ideal är det inte. Idealen är egentligen imaginära, för de finns bara i vårt huvud.
Vi har alla ett backstage-jag, det jag vi har hemma, när vi är avslappnade. Sedan finns idealjaget, den roll vi iklär oss exempelvis på jobbet, den roll Christian Hjortkjaer har när han blir intervjuad för Kyrkpressen.
– Sedan finns det tredje jaget, jagidealet, som är svårt för att det egentligen inte finns. Det är kopplat till den gamla tanken om ett superego. Men det talar till mig på ett annat sätt än det superego som min mamma och mormor hade. Superegot kunde säga fula saker: ”Gör inte si och så, sätt dig ner och verka normal …” Det var svårt att leva med den rösten.
– Men jagidealet säger andra saker. Det säger: ”Du klarar det! Du är otrolig. Försök lite mer! Du vill nå målet och jag ska hjälpa dig!”
Det är så här vi talar till unga idag, när vi försöker inspirera dem. ”Du klarar det!”
– Det är så svårt att motstå det, att säga: ”Men jag vill inte.” Det gamla superegot hade på sätt och vis rätt när det sa att vi inte kan uppnå idealet, hur hårt vi än försöker. Det var ärligare, för det visste att ideal inte går att uppnå.
Han menar att vi ljuger för de unga och oss själva när vi säger att allt går att uppnå om vi bara jobbar tillräckligt hårt.
– Det är lite som att säga: ”Klart du kan bli Gud! Du behöver bara jobba riktigt hårt!”
I boken använder du bilden av en sekulär Jesus.
– Problemet är att om du blir Jesus finns det två lösningar: antingen spikas du upp på ett kors eller också – för att du ändå bara är en människa – blir du den mest självgoda personen på jorden. Och vi tycker inte om sådana människor, sådana som är perfekta och inte har några som helst fel. De är hemska, och det vet vi alla.
Har du en lösning?
Christian Hjortkjaer skrattar.
– Här kommer kruxet: boken är den första i en trilogi. Och lösningen kommer först i den tredje boken.
Del två heter Skamfylld och utkommer på danska i maj, den tredje ska heta Älskvärd.
– Jag försöker att inte ge så många svar, för alla svar är för enkla.
Men redan i Otillräcklig pekar han mot ett svar som alla som är bekanta med kristendomen känner till: nåd.
– Tanken var aldrig att du skulle leva upp till alla ideal och vara perfekt. För mig är hela kristendomens poäng att Jesus kom för att du inte skulle behöva vara som han.
När han föreläser pekar han inte direkt på den kristna lösningen, han vill nå alla, oberoende av om de har en tro eller inte.
– Det är också därför jag är folkhögskollärare och inte präst: för att jag får predika för alla!
Många säger att det är en lättnad att höra honom formulera sig som han gör.
– Jag måste ibland motstå frestelsen att säga: Gå i kyrkan så får du höra saker uttryckas så här varje söndag. Men om jag sa det skulle jag också sabotera mitt eget budskap. Jag är mycket medveten om att jag är en sorts predikant, men jag predikar inte i kyrkan. Jag vet också att en del människor i kyrkans högerkant känner att jag säljer kyrkans budskap på ett falsk sätt, för att jag inte nämner Gud eller kristendomen. På sätt och vis säljer jag allt de har för ingenting.
Själv tror han inte att Gud tar illa upp.
– Men som du märker har jag lite skrupler. Är jag en falsk profet? Det är något jag själv måste brottas med.
När Simba gör påbudet till sitt
Christian Hjortkjaer avslutar sin bok med att återberätta Disney-filmen Lejonkungen. I den växer lejonet Simba upp med etiska regler, upplärd av sin far Mufasa. Men Mufasa dör, och Simba flyr, fylld av skuld över händelsen. Då möter han estetikerna Timon och Pumbaa, som säger att han ska njuta av livet och ta dagen som den kommer.
– Men det förflutna kommer ikapp honom. Djupast inne bär han på det här tvivlet. Han är egentligen en etisk person, det är hans kall.
När Simbas flickvän Nala moraliserar över hans liv blir han enbart frustrerad och ryggar tillbaka. Istället kommer apan Rafiki, en Sokrates-figur som ställer öppna frågor: Hur känner du att ditt liv är? Är du nöjd med det?
– Om frågorna ställs så är det mycket lättare att ta in dem.
När Simba sedan återvänder säger han det som han uppfattar vara sanningen: Mufasas död var hans fel.
– Han säger: ”Det var en olycka, men det var mitt fel.” Han tar det fulla ansvaret. Det är inte för att han får veta att han är oskyldig som han blir modig, det är för att han tar fullt ansvar för det som skett. När du gör din plikt får du modet att uppfylla plikten. Det är verkligen otroligt att presentera det här budskapet i en tecknad film för barn.
För kristna är de här narrativen välbekanta: Bibeln är full av sådana berättelser.
– Jag är förundrad över vad berättelser kan lära oss.
Lejonkungen slutar alltså med att Simba gör ett påbud till sitt. Han väljer det. Han känner sig kallad att bli det som han var förutbestämd att vara.
”Det kan mycket väl vara så att saker inte är ditt fel, men de kan ändå vara ditt ansvar”, skriver Christian Hjortkjaer i sista kapitlet.