Som bakgrundsbild på Lina Teirs telefon finns ”Stotallen”, den största tallen i hennes hemby Henriksdal, en liten by i Kristinestad.
– Jag jobbar mycket på olika ställen i Europa. ”Stotallen” har jag alltid med mig helt konkret. Som berättarkonstnär är det viktigt att minnas mina rötter, undersöka mina rötter och hedra mina rötter. Det finns ett kinesiskt ordspråk som säger att det viktigaste du kan ge dina barn är rötter och vingar.
Hon kom precis från ett jobbmöte med Berättarfestivalen i Oslo, som hon är konstnärlig ledare för.
– Vi är just nu med i ett europeiskt projekt om socialt engagerad berättarkonst. Där kommer jag att vara mentor för tre unga berättarkonstnärer som under de närmaste åren kommer att utveckla sin egen föreställning om någon socialt utsatt grupp, eller någon samhällsfråga som man brinner för.
Visdomen i berättelserna
Hennes favoritämnen i skolan var modersmål och musik.
– Inom mina studier i dramapedagogik och teater öppnades dörren till berättarkonsten. På högskolan i Oslo finns en studiepoängshelhet på 30 poäng i muntligt berättande, ett av få ställen i Norden. Den gav mig en gedigen grund att stå på.
Hon hittade fram till vilka berättelser hon tyckte om att berätta bland religiösa berättelser, mytologiska berättelser, sagor och skrönor.
– För mig har det blivit livsberättelser som ligger mig närmast om hjärtat –alltså människors egna, sanna berättelser och visdomen som kan ligga i dem.
Hennes egen livsberättelse utgår från Henriksdal.
– Mormor, som bodde i grannhuset, gjorde en hel del otraditionella val och var stark nog att göra det. Hon började köra taxi på 50-talet, var den första kvinnliga lokalpolitikern och engagerade sig i kyrkopolitiken. Hon gjorde egna mediciner av örter i trädgården. Hon hade lantbruk och började tidigt odla ekologiskt.
Men framför allt planterade hon en tanke i Lina Teir: att aldrig skjuta ned idéer.
– Det gjorde att jag fick växa, och jag fick prova på saker.
När Lina Teir var tre år önskade hon sig en fiol i julklapp.
– Fiolen är med mig hela tiden. Den är också nu här, 50 centimeter från mig, på golvet. Det var någonting väldigt djupt i mig som på något sätt visste att jag skulle ha en fiol. Ett barns visdom ska man inte förringa, inte heller den där barnsliga lusten och glädjen och hur mycket som ligger i den. Ofta hänger det ihop med ens mening i livet – att få hålla på med det som gör en själv allra mest glad och lycklig, och som kommer lätt för en. Och det viktigaste: Att dela med sig av det, för andras glädje.
En viktig del av hennes livsåskådning är att inte klippa av vingar, utan bejaka livsflödet, glädjen, inspirationen och meningen.
– Det är vad jag tror att vi pratar om när vi försöker beskriva Gud. Det är kärlek. Om det som vi kallar Gud finns, så tror jag att det handlar just om kärleksfull skaparkraft och kreativitet. Det finns en norsk präst och musiker som heter Bjørn Eidsvåg. En av hans sånger heter Floden. Bo Kaspers orkester har också översatt den till svenska. För mig är flödet det närmaste Gudstro man kan komma: Att vara i kontakt med floden.
Vem ringer i kyrkklockorna?
Som vispoet skriver och framför Lina Teir personliga, men också politiska visor. Just nu förfäras hon av situationen i Gaza.
– Det är fruktansvärt bortom ord. Bara att tänka på ett enda av de amputerade barnen som ligger i en sjukhussäng och frågar efter sin familj är lika fruktansvärt som skolskjutningen i Vanda. Men i Gaza händer det 33 000 människor. De som överlever blir totalt söndertrasade – till kropp, till själ, till livsvillkor.
Hon säger att det borde ringa i kyrkklockorna konstant.
– Det finns en global tystnadsepidemi hos makthavarna. Vi öppnar kyrkor och tänder ljus när någonting hemskt har hänt – men inte nu.
– Jag förstår att det att Israel, som många kristna ser som det heliga landet, genomför ett besinningslöst folkmord måste leda till en existentiell, teologisk och psykologisk kris hos många.
– Det som gör mig djupt oroad är att man teologiserar, relativiserar och bortförklarar ett folkmord. Och att många runt dem som gör det, tyst godkänner det.
– Jag tycker att kyrkan har ett speciellt ansvar att tydligt och kompromisslöst ställa sig vid de utsattas sida, lika självklart som den Jesus som har huvudrollen i kyrkans berättelse hade gjort det.