Därför slutade de här fyra som präster

SOMMARREPRISEN 2024.

I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför.

25.7.2024 kl. 10:00

KP:s Jan-Erik Andelins intervju med fyra präster som bytt yrke blev en av de mest lästa under det gångna året. Du kanske missade den, så här kommer den på nytt som sommarläsning. Artikeln publicerades första gången i april 2024.

– – –

Universitetslärare Maria Buchert vid Helsingfors universitet bad under två veckors tid präster som lagt av i jobbet, eller är i färd med att göra det, berätta varför de slutar.

Hon fick en uppsjö av närmare 160 fritt formulerade svar. Kall som hade kallnat. Lågor som brunnit ner.

Också i Borgå stift byter präster yrke. Kyrkpressen har talat med fyra av dem om vad som hände. Ytterligare några tillfrågade vill inte ta upp tråden igen. Inte på nytt röra vid dåliga relationer på jobbet, svagt ledarskap, tystnadskultur, egna tillkortakommanden.

Harry blev sjukvårdare

Det är snart tio år sedan Harry Holmberg, 64, i Nykarleby lämnade prästjobbet och gick tillbaka till det han gjorde innan, var sjukskötare i akutvården. I dag är han deltidspensionerad men jobbar vid Malmska sjukhuset i Jakobstad och vid akuten i Vasa.

Forskningen visar att det för många går som för Harry Holmberg: prästarbetet blir för stort och gränslöst. Präster har ingen reglerad arbetstid. Det var han inte van vid och i jobbet i Vasa blev han utbränd. Försök att komma igen som präst i Vörå och Oravais slutade på samma sätt. Till sist rådde läkare honom att lämna prästyrket.

– Man hade ju måndag och tisdag lediga. Men hade jag en förrättning på lördag började jag fundera på den redan då. Jag tyckte om att skriva tal och predikningar. Men jag kunde inte släppa det. Jag ville ha det gjort, och det blev för mycket.

"Som präst jobbar man ensam – i vården finns ett team som jobbar tillsammans"

Som ung var det räddningstjänsten som lockade. Harry Holmberg var FBK-junior redan som 15-åring, för att sedan bli brandman och ambulanssjukvårdare på heltid.

Men teologin intresserade och efter omkring tjugo år i yrket började han läsa det på den lokala folkhögskolan och utbilda sig kring kris- och katastrofpsykologi och sorgeprocesser, för att kanske en dag bli sjukhuspräst. Till sist blev han teologie magister vid Åbo Akademi och prästvigd 2010.

Kyrkoherdar och förmän fanns omkring honom i arbetet och gav råd om hur han skulle ta sig an arbetet.

– Men mitt problem är att jag går in 110 procent för det jag gör. Betyget ska vara tio av tio. Om jag håller ett tal på en jordfästning kommer de anhöriga ju att komma ihåg det.

Och som präst jobbar man ensam – medan det i sjukvården finns ett team som jobbar tillsammans, säger han.

Stopp för kreativitet i kyrkan, tyckte Rebecka Stråhlman.

Rebecka blir röstcoach

Vid universitetet delar Maria Buchert in prästsvaren hon fått in i fyra typberättelser:

Pastor A:s pengar och krafter är slut. Prästen B ser att kyrkskutan inte vänder; hen simmar själv i land. Pastor C hör snack bakom ryggen och ser illojalitet på jobbet. Teologen D duckar och tänker att man orkar bäst genom att sänka ribban och acceptera att man inte utvecklas.

Prästen och trebarnsföräldern Rebecka Stråhlman, 34, i Borgå jobbar sin sista vår för den evangelisk-lutherska kyrkan som sakkunnig vid Kyrkostyrelsen. Sedan ska hon bli företagare och coach i röstanvändning och uppträdande, och frilansa själv som musiker och skådespelare.

– Prästjobbet kommer jag att sakna, men inte församlingsarbetet. Det är som allt annat i kyrkan. Byråkrati som inte funkar, förändringar som går långsamt, gränser för kreativitet, mer än jag hade trott. Det är så här har vi alltid gjort och formulär som ska följas till punkt och pricka.

Maria Buchert visar också i sin forskning att präster numera oftare blir ifrågasatta i sitt jobb, också av församlingsmedlemmar.

– Mest kritik har jag fått av kyrkvana, aldrig av någon som är ovan i kyrkan, säger Rebecka Stråhlman.

– Jag är en kreativ människa. Ganska ofta brukade jag sjunga någonting mitt i predikan, eller utnyttja hela kyrkorummet. Jag har haft rekvisita med mig, Nalle Puh, en ficklampa för att leta efter saker i kyrkan …

Kritiken kommer ganska rakt, säger hon. Redan nere vid kyrkdörren kan en präst få höra att så kan man inte göra. Improvisera med kyrkohandboken om hur blommor läggs ner vid en jordfästning för att de anhöriga har önskat det, så anmärker en kollega.

– Många såna där små detaljer. Till sist tycker man att – äh! …

Maria Buchert forskade i präster som kroknat.

”Hjärtskärande läsning”

De allt mera polariserade teologiska motsättningarna i kyrkan tar sig också in i församlingen som arbetsgemenskap, säger Maria Buchert.

Med forskarkolleger har hon sett att 40 procent av dem som slutar antingen har haft problem med sin arbetsmängd, dålig stämning på arbetsplatsen eller svagt ledarskap.

– Vi säger till våra teologistuderande att kall och övertygelse är så stora frågor att folk i historien har bränts på bål för dem. Och ur det kan det gro att man blir helt hopplös som förman och kollega, hur bra utbildning man än har fått.

Hon har läst i sina svar hur man till och med med en biskop och kyrkoherdar i rummet har kunnat fara ut mot varandra och säga att en kollega ”förintar kyrkan” – utan att någon ingriper.

– Då borde man säga att så här talar vi inte till varandra, säger Maria Buchert.

Hon är också själv präst och för henne har en del av svaren varit hjärtskärande att läsa.

– Att se hur mycket de här prästerna har gett av sig själva för arbetet. Och så kommer någon och säger att du inte lämpar dig för prästens uppdrag. Att kollektivet klär av en allt man har tyckt var viktigt.

Konservativ i kyrkan – började censurera sig själv.

Janne blev psykoterapeut

– Jag är konservativ, förklarar Janne Hänninen, 53. Till sist upplevde jag att jag inte blev hörd i jobbet, eller att jag kring vissa ämnen behövde utöva självcensur för att inte bli missuppfattad eller feltolkad.

Efter 14 år som präst slutade han i fjol sitt församlingsjobb i Vasa. I dag jobbar han som FPA-listad psykoterapeut och företagare och som samarbetande partner i ett terapiföretag.

Han gick tillbaka till sina nät, som det heter, i det här fallet till elnäten han jobbade med innan som elektriker. Som motvikt till terapeutjobbet monterar han ibland specialelektronik som underleverantör för ett annat företag.

Som präst samarbetade Janne Hänninen med kvinnor som präster, men de allt vanligare vigslarna av samkönade par kämpade han med.

– Nu behöver jag inte fundera på om jag ska viga eller inte viga, säger han.

"Jag önskade att Gud skulle vara mera i centrum och att man skulle utmana folk att läsa Bibeln."

Janne Hänninen blev också med åren obekvämare med att man i församlingen hade så olika mening om vilka vägar man skulle gå.

– Jag önskade att Gud skulle vara mera i centrum och att man skulle utmana folk att läsa Bibeln för att fördjupa sig andligen. Det har visat sig i undersökningar att bibelläsning påverkar också det psykiska välmåendet. Om man läser Bibeln minst tre gånger i veckan avtar psykiska sjukdomar för att man börjar se annorlunda på sig själv, säger han.

I yrkeskarriären hade han också med sitt särintresse för själavård velat blir sjukhuspräst, men hade samtidigt som plan B att lämna prästjobbet och bli psykoterapeut.

Med andra som också tycker att folkkyrkan är för vag och liberal har han numera engagerat sig i frikyrkliga Missionskyrkan i Sundom. Han predikar där ibland.

Prästen som hittade ramar för sin tidsanvändning – i skolan

Claus blev religionslärare

Claus Ståhlberg, 34, hade ursprungligen tänkt bli lärare efter sin tid inom legendariska Naturvetarklubben vid Borgå gymnasium.

Han var intresserad av biologi, historia, social- och kulturantropologi och världsreligioner, men kom alltid tillbaka till Bibeln och Jesus. Så studerade han teologi och blev till sist prästvigd 2018.

I Borgå fick han namn om sig att vara en både flitig och trevlig präst som önskades till förrättningarna. Men också han hade som ung präst svårt med prästrollen. Han tänjde med tiderna för alla människor han skulle möta, ofta kvällstid.

– Någon hade fått sitt efterlängtade barn som skulle döpas eller hade sin stora vigsel; någons mamma hade gått bort. Och då ville jag ju vara så tillmötesgående som möjligt, bemöta dem på ett kristet sätt, säger Claus Ståhlberg.

Men dagarna i kalendern blev splittrade med dödtid som han inte visste hur han skulle använda bäst. Inför kompisarna var han nästan alltid upptagen lördagar och åtminstone förmiddagarna på söndag.

"Men jag fortsätter vara präst och hoppar in och hjälper när det behövs."

I Storängens skola i Esbo är allting mera bundet till arbetsplatsen och när arbetsdagen är slut går man hem.

Från jobbet i församlingen i Borgå har Claus Ståhlberg ändå goda minnen. Om söndagarna ser han från sin tvåa i Helsingfors ibland den streamade mässan från Borgå domkyrka med alla gamla jobbkompisar.

Till sommaren blir det dags att besluta om han ska återvända.

– Men det känns som att jag inte är helt färdig med skolan än. Men jag lämnar inte kyrkan, och jag fortsätter vara präst. Jag hoppar in och hjälper när det behövs, oavsett hur det blir.

– – –

Claus Ståhlberg sade senare under våren upp sig från sin prästtjänst i Borgå domkyrkoförsamling.