Rosanna Fellman vill komma vidare. ”Det Jakobstad ingen vill ha” är delvis en bearbetning, men boken är också ett sätt att ge andra som upplevt liknande utanförskap något att spegla sig i. Och som alltid då Rosanna Fellman är i farten är samhällskritiken genomgående.

Rosanna Fellman: "Som intellektuell kulturmänniska är det ju pinsamt att vara religiös på något sätt"

litteratur.

Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok.

3.4.2024 kl. 10:59

Det Jakobstad ingen vill ha är Rosanna Fellmans tredje diktsamling. Den utkommer i augusti i år och är en autofiktiv berättelse som tangerar roller. Roller man tilldelas i barndomen, av skolan, samhället och familjen.

– Om man tidigt blir stämplad som byaidiot i ett litet samhälle, då är man det för resten av livet. Om man flyttar bort därifrån, då får man plötsligt en annan identitet, säger Rosanna Fellman.

Det är det här som hon i dag försöker förhålla sig till, både i sin konst och privat. Rosanna Fellman bor inte längre i Jakobstad men hon kommer alltid därifrån. På ett plan kommer hon aldrig därifrån.

I dag är hon en av de största samtida poeterna i Svenskfinland. Hon blir inbjuden till de finaste salongerna. Ändå lever hon mycket i det förflutna.

– Jag värderar mig själv i saker som en tioåring har sagt till en tioåring för tjugo år sedan. Det är inte hälsosamt.

Det Jakobstad ingen vill ha är den svåraste bok hon skrivit. Inte stilistiskt, men nog emotionellt. Hon tror att hon kommer att få skarp kritik för den. Människor som är väldigt stolta över Jakobstad kommer inte att känna igen sig.

– Och det är ju lyckosamt för dem. Men sanningen är att det i alla samhällen finns en skuggsida som vissa inte vill att ska få någon uppmärksamhet.

Den mobbning och det utanförskap som ligger till grund för den kommande diktsamlingen har Rosanna berättat om i flera sammanhang, men kortfattat: hon blev mobbad under sin uppväxt.

I tonåren växte hennes behov av att uttrycka sig. Hon började experimentera med sin stil, och så började hon uppträda. Samtidigt upplevde hon att hon blev betraktad som ännu märkligare. Stämpeln på henne blev mer permanent.

– Det här har jag tagit ganska hårt i mitt liv. Jag bär med mig det här tankesättet i nästan varje situation jag hamnar i som vuxen. Jag utgår från att jag kommer att bli utfryst och har taggarna utåt konstant.


I dag hör du till Svenskfinlands kulturelit. Hur är det att leva med båda de här rollerna, det ensamma barnet och den uppburna poeten?

– Det är ju ganska lätt att bli känd i Svenskfinland, det krävs inte jättemycket. Alltså helt på riktigt.

– Men det har förvirrat mig mycket för det är en extrem kontrast. Det finns fortfarande människor från min högstadietid som hånskrattar då de ser mig i Jakobstad. ”Där är hon, den där som har fel i huvudet och skriver böcker.” Det har jag fått höra i kön till Korvgörans.

Samtidigt har hon också en fanclub där. Om hon uppträder i Jakobstad kommer folk fram och vill dela sina erfarenheter av mobbning, de kanske vill ha en kram eller en autograf. Hon beskriver det som att leva med extremer.

Det här försöker hon neutralisera. Hon konstaterar att det finns en mängd människor som inte vet vem hon är och som inte bryr sig. Men det når henne inte. Det hon hör är hånskratten och hejaropen.


”Jag är inte bättre än någon annan Jeppisbo. Jag har också velat vara med och gjort vad som helst för att få vara med.”


Hon betonar också att en del av kritiken levereras med glimten i ögat. Somt kan rent av avskrivas som humor med udd.

– Det är också något ganska typiskt för små ställen. Om man inte förstår det så hackar man ner på det. Det har jag själv också gjort. Jag är inte bättre än någon annan Jeppisbo. Jag har också velat vara med och gjort vad som helst för att få vara med.

Att bli vuxen och bo i en annan miljö förändrar en del, men inte allt. Rosanna betonar att mobbning förekommer också i vuxenvärlden. Överallt där det finns människor finns det hierarkier. På evenemang där det vimlar av kulturpersonligheter uppstår snabbt en ängslighet kring vem som är mest känd och vem som får prata med vem.


Du skriver politisk dikt, vilka är dina viktigaste värden?

– Jag tror väldigt mycket på att försöka lyssna på varandra och är väl någon slags socialist-hippie. Eftersom det här kommer i Kyrkpressen måste jag ju också nämna Jesus. Jag tror absolut på Jesus och han, den Jesus som det står om i bibeln, är en förebild. Han umgicks ju med de svaga och fattiga.

– Jag gissar att de här frågorna kommer att komma så jag svarar på en gång, säger Rosanna, och så börjar hon berätta om sin tro.

Hon är konfirmerad men har otroligt svårt för människor i grupp och är lite rädd för den kraft som finns i gruppmentaliteter. Det här gäller alla typer av åsikts- eller trosgemenskaper. Hon upplever att människor fördummas i grupp, driver på varandra, säger dumma saker och tar dåliga beslut.

– Så ja, jag har en tro och jag har en väldigt stor drivkraft både etiskt och politiskt, men jag är rädd för att dras med i något där man hatar andra människor. Det här är också orsaken till att jag inte ställt upp i politiska val.

Sedan Rosanna Fellman var 23 år har hon försörjt sig som poet. I dag är hon 28 år.



Har du alltid haft en tro?

– Det har varit sådär on-off. Jag tror att jag på grund av min uppväxt i Österbotten blivit indoktrinerad till att tro, och jag skulle inte vilja tro. Som en intellektuell kulturmänniska är det ju pinsamt att vara religiös på något sätt.

– Helt realistiskt är det väldigt svårt att tro på något som inte går att bevisa, men jag har blivit lärd det här och så har det liksom stannat kvar.

Att inte tro tror hon att skulle vara enklare. Hennes arbetsbild som poet går ut på att begrunda filosofiska och religiösa motiv för att kunna skriva om dem. Att bearbeta existentiella frågor dagarna i ända är tärande.

– Det är klart att det vore lättare att kunna säga att jag är ateist.

Samtidigt tillför tron också något i hennes liv. Hon beskriver tron som ett enkelt svar på ett stort problem. Föreställningen om att det finns en Gud är för henne en barnslig tröst, men likväl en tröst.

– Jag tror vissa talar om sökare. Det är väl det jag är. Det kommer aldrig några svar och så går man omkring så här hela livet. Det är för jävligt.


Har du någon gång försökt bli av med den här tron som du inte vill ha?

– Jo, jag lyssnar ju på jättehård musik, death metal och sånt. Jag tycker mycket om det för att det är så melodiskt och hårt.

– Ett av mina favoritband är Ghost och de sjunger mycket om satan. När jag hörde dem live, det var faktiskt förra sommaren på Provinssi, så ville de att man skulle sjunga med. Man skulle sälja sin själ.

– Där stod jag i fyllan, i en väst med taggar på, och jag kunde inte göra det. Det var då jag insåg att jag faktiskt är så här pass troende. Hyi saakeli. Jag blev chockad.

Men också efter den här upplevelsen, i fyllan på Finlands största rockfestival, tycker Rosanna om death metal. Man är inte den konst man konsumerar, betonar hon. Det finns en stor skillnad där.


Vad spelade religionen för roll i barndomens Österbotten?

– En av mina bästa vänner i barndomen var laestadian. Hon fick jättemycket skit för att hon var det. Jag hängde en del med laestadianer i lågstadiet så jag förstår till viss del det här med att få skit för att man är radikal, att få skit för att man har en tro.

– Ibland var det kanske befogat, men väldigt mycket var inte befogat.

I dag predikar Rosanna Fellman måttfullhetens lov. Hennes valspråk: måtta med allt. Det gäller alkoholkonsumtion och det gäller att försöka övertyga andra människor om olika saker.

Hon tar Jakobstad som exempel på en ort full av extremer och säger att hon själv varit en av dem. Människor, oberoende av om de är liberala eller konservativa, blir så instängda i sina grupper.

– Det är samma system som i USA. Det finns bara två olika tankesätt, och det är väldigt oroväckande. Människor klarar inte ens av att prata med varandra längre.

Det är klart att samma tendens också finns i Helsingfors, där hon bor sedan flera år tillbaka, men inte på samma sätt, inte lika tydligt.


”Det finns bara två olika tankesätt, och det är väldigt oroväckande. Människor klarar inte ens av att prata med varandra längre.”



Vad tänkte du om Gud i din barndom?

– Jag bad mycket för att jag inte längre skulle bli mobbad och jag berättade mycket för Gud. Jag kunde säga att i dag hände det här, varför ser du inget? Varför gör du inget?”

Ögonen tåras.

– Jag blir emotionell. Det var så orättvist det jag upplevde, eller så kände jag det. Kanske är det därför jag blivit socialist, för att jag så tidigt såg att vissa fick ha det bättre än andra.

I barndomen var hon också fascinerad av Jesus, och lite rädd. Hon beskriver det som extremt att som barn få höra julevangeliet, se en bild på en åsna och sen blir uppmanad att be till barnet som är lindat och ligger i en krubba. Som barn börjar man be om att få saker.

– Det slutade jag med ganska snabbt för jag blev bara arg av det. Nu för tiden säger jag aldrig amen om jag ber. Jag riktar inte heller bönen direkt till Gud, men jag ber för människorna i min närhet.

– Det är mer ett skrik ut i intet, en desperationstanke. Kanske finns det någon som lyssnar.


Hur skulle du trösta det här barnet i dag? Barnet som bad om att mobbningen skulle ta slut.

– Då jag föreläser om autism brukar jag säga att man kan välja. Jag tror i viss mån på den fria viljan. Man kan välja att ta hand om sig själv, man kan försöka hitta vänner. Själv försöker jag komma över saker och inte bli kvar i något.

– Det jag vill säga är att det finns en annan värld. Platsen du växer upp på är inte världens mittpunkt. Man kan välja något annat än att fortsätta bli mobbad i Jeppis.

Hon konstaterar att det hade kunnat gå helt annorlunda för henne själv. Hon hade kunnat välja att stanna kvar i sin barndoms landskap och bli missbrukare. Den vägen fanns framför henne, det var i de kretsarna hon umgicks. Men hon valde annorlunda.


Vad gav dig kraft till det?

– Ganska långt mina föräldrar. Det har varit jätteviktigt för min mamma att jag ska utbilda mig. Det fick mig att se att världen är större.

Text: Rebecca Pettersson
Foto: Rebecca Pettersson


Understöd. Kyrkostyrelsen beviljade sammanlagt 150 000 euro i understöd till kyrkliga organisationer. 27.4.2020 kl. 16:03

Kyrkomötet. Kyrkostyrelsens plenum har beslutat att kyrkomötets första session för året hålls 10-14 augusti. 27.4.2020 kl. 16:33

Coronapandemin. Carolin Ahlvik-Harju, forskare i teologisk etik, säger att många människor får omvärdera sina liv på grund av coronakrisen. 23.4.2020 kl. 16:54

Coronapandemin. På dörren till kyrksalen är en lapp upptejpad: max 10 personer får vistas här. Församlingen har blivit inkastad i en ny, digital vardag. Samtidigt som man hittar nya vägar att nå ut till människor vill man värna om dem som inte rör sig på sociala medier. 23.4.2020 kl. 15:35

Coronapandemin. Det finns inga tecken på panik i stiftet. Efter att ha kollat läget med de flesta kyrkoherdarna är biskop Bo-Göran Åstrand både imponerad och bekymrad. 23.4.2020 kl. 12:41

esbo. Församlingarna i Esbo planerar att skydda femtio hektar skog intill nationalparken i Noux för tjugo år framåt. – Skogen skyddas, men församlingen får också intäkter för den. 23.4.2020 kl. 12:16

rättelse. I intervjun med biskop Bo-Göran Åstrand i nästa nummer av KP om läget i stiftet finns en felaktig uppgift. 22.4.2020 kl. 12:35

profilen. Du är frisk. Cancern kommer aldrig tillbaka. Det är ord som ingen sagt åt Minna Timmerbacka-Vidjeskog men som hon önskar att någon skulle säga. Men hon förstår också att ingen kan göra det. Även om hon nu kan lämna oron bakom sig faller hon tillbaka i den ibland. 22.4.2020 kl. 10:44

vikariat. Robert Lemberg kommer att vikariera stiftsdekan Magnus Riska från augusti 2020 till augusti 2022. 21.4.2020 kl. 15:37

livsfrågor. Det är aldrig för sent att gå skriftskolan, och man behöver inte vara säker på att man vill bli konfirmerad för att börja. Konformationsundervisningen från vuxna utgår från konfirmandens frågor och livssituation. 22.4.2020 kl. 00:01

Göra gott. Coronaviruset kom i vägen för Petrus församlings godhetshelg. I stället uppmuntrar de oss alla att sprida godhet till människor i vår närhet under hela våren. 22.4.2020 kl. 00:01

Konfirmander. Lägren kan inte ske på distans, säger biskop Bo-Göran Åstrand. 17.4.2020 kl. 12:37

sommarläger. Det blir inget sommarläger i Pieksämäki i år. Det beslöt styrelsen för förbundet Kyrkans Ungdom, KU, i går. 16.4.2020 kl. 16:03

kyrkslätt. Peter Blumenthal, Karl af Hällström och Fred Wilén har sökt den lediga kaplanstjänsten i Kyrkslätts svenska församling. 14.4.2020 kl. 18:04

längtan. Therese Almén har alltid vetat att hon vill bli mamma. Det blev en sorgkantad vandring mot den drömmen. Hon förlorade två barn i fosterstadiet. Men sedan dök en liten pojke upp, som visade sig behöva henne, och hon honom. 8.4.2020 kl. 00:00

KOLUM. Kanske du vågar gå in i en kyrka, sätta dig längst bak och se på altaret som är draperat i svart. Kanske du kan sörja dina osynliga sorger. Kanske du kan sörja krossade drömmar, skilsmässor, missfall, husdjur och att ingen älskade dig så mycket som du behövde. 7.4.2023 kl. 10:53

Ukraina. Folket i Ukraina lider. De dödas, lämlästas och tvingas lämna sina hem. Familjerna är trasiga och lever under konstant tryck. Man vet inte vad nästa missil träffar. Pastor Oleksandr Pokas vill ändå inte jämföra det med Kristi lidande. Kristus är unik och hans lidande kan inte jämföras med någon persons eller nations, säger han. 6.4.2023 kl. 15:33

STRUKTUR. En utredning av församlingsstrukturen i Korsholm inleds i vår. – För att vi ska kunna säkerställa verksamhet i alla församlingar måste något göras, säger Mats Björklund som är kyrkoherde i Korsholms svenska församling. 5.4.2023 kl. 16:18

Åland. I Getakören är den yngsta sångaren fem år och de äldsta pensionärer, huvudsaken är att ha roligt – och kören dirigeras av rullstolsbrukaren Miina Fagerlund som dirigerar med ansiktet när armarna inte orkar. ”Graven är tom!” ska de sjunga triumferande i påsk. 5.4.2023 kl. 14:15

ORD. Räck upp handen den som vet varifrån dymmelonsdagen fått sitt namn! Och visste du att memman kanske också propsar på att vara lite religiös om man tittar långt tillbaka i tiden? Ifall du aldrig fått koll på när påsken infaller: Skyll på de tidiga kristna! 5.4.2023 kl. 11:54