Rosanna Fellman vill komma vidare. ”Det Jakobstad ingen vill ha” är delvis en bearbetning, men boken är också ett sätt att ge andra som upplevt liknande utanförskap något att spegla sig i. Och som alltid då Rosanna Fellman är i farten är samhällskritiken genomgående.
Rosanna Fellman vill komma vidare. ”Det Jakobstad ingen vill ha” är delvis en bearbetning, men boken är också ett sätt att ge andra som upplevt liknande utanförskap något att spegla sig i. Och som alltid då Rosanna Fellman är i farten är samhällskritiken genomgående.

Rosanna Fellman: "Som intellektuell kulturmänniska är det ju pinsamt att vara religiös på något sätt"

litteratur.

Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok.

3.4.2024 kl. 10:59

Det Jakobstad ingen vill ha är Rosanna Fellmans tredje diktsamling. Den utkommer i augusti i år och är en autofiktiv berättelse som tangerar roller. Roller man tilldelas i barndomen, av skolan, samhället och familjen.

– Om man tidigt blir stämplad som byaidiot i ett litet samhälle, då är man det för resten av livet. Om man flyttar bort därifrån, då får man plötsligt en annan identitet, säger Rosanna Fellman.

Det är det här som hon i dag försöker förhålla sig till, både i sin konst och privat. Rosanna Fellman bor inte längre i Jakobstad men hon kommer alltid därifrån. På ett plan kommer hon aldrig därifrån.

I dag är hon en av de största samtida poeterna i Svenskfinland. Hon blir inbjuden till de finaste salongerna. Ändå lever hon mycket i det förflutna.

– Jag värderar mig själv i saker som en tioåring har sagt till en tioåring för tjugo år sedan. Det är inte hälsosamt.

Det Jakobstad ingen vill ha är den svåraste bok hon skrivit. Inte stilistiskt, men nog emotionellt. Hon tror att hon kommer att få skarp kritik för den. Människor som är väldigt stolta över Jakobstad kommer inte att känna igen sig.

– Och det är ju lyckosamt för dem. Men sanningen är att det i alla samhällen finns en skuggsida som vissa inte vill att ska få någon uppmärksamhet.

Den mobbning och det utanförskap som ligger till grund för den kommande diktsamlingen har Rosanna berättat om i flera sammanhang, men kortfattat: hon blev mobbad under sin uppväxt.

I tonåren växte hennes behov av att uttrycka sig. Hon började experimentera med sin stil, och så började hon uppträda. Samtidigt upplevde hon att hon blev betraktad som ännu märkligare. Stämpeln på henne blev mer permanent.

– Det här har jag tagit ganska hårt i mitt liv. Jag bär med mig det här tankesättet i nästan varje situation jag hamnar i som vuxen. Jag utgår från att jag kommer att bli utfryst och har taggarna utåt konstant.


I dag hör du till Svenskfinlands kulturelit. Hur är det att leva med båda de här rollerna, det ensamma barnet och den uppburna poeten?

– Det är ju ganska lätt att bli känd i Svenskfinland, det krävs inte jättemycket. Alltså helt på riktigt.

– Men det har förvirrat mig mycket för det är en extrem kontrast. Det finns fortfarande människor från min högstadietid som hånskrattar då de ser mig i Jakobstad. ”Där är hon, den där som har fel i huvudet och skriver böcker.” Det har jag fått höra i kön till Korvgörans.

Samtidigt har hon också en fanclub där. Om hon uppträder i Jakobstad kommer folk fram och vill dela sina erfarenheter av mobbning, de kanske vill ha en kram eller en autograf. Hon beskriver det som att leva med extremer.

Det här försöker hon neutralisera. Hon konstaterar att det finns en mängd människor som inte vet vem hon är och som inte bryr sig. Men det når henne inte. Det hon hör är hånskratten och hejaropen.


”Jag är inte bättre än någon annan Jeppisbo. Jag har också velat vara med och gjort vad som helst för att få vara med.”


Hon betonar också att en del av kritiken levereras med glimten i ögat. Somt kan rent av avskrivas som humor med udd.

– Det är också något ganska typiskt för små ställen. Om man inte förstår det så hackar man ner på det. Det har jag själv också gjort. Jag är inte bättre än någon annan Jeppisbo. Jag har också velat vara med och gjort vad som helst för att få vara med.

Att bli vuxen och bo i en annan miljö förändrar en del, men inte allt. Rosanna betonar att mobbning förekommer också i vuxenvärlden. Överallt där det finns människor finns det hierarkier. På evenemang där det vimlar av kulturpersonligheter uppstår snabbt en ängslighet kring vem som är mest känd och vem som får prata med vem.


Du skriver politisk dikt, vilka är dina viktigaste värden?

– Jag tror väldigt mycket på att försöka lyssna på varandra och är väl någon slags socialist-hippie. Eftersom det här kommer i Kyrkpressen måste jag ju också nämna Jesus. Jag tror absolut på Jesus och han, den Jesus som det står om i bibeln, är en förebild. Han umgicks ju med de svaga och fattiga.

– Jag gissar att de här frågorna kommer att komma så jag svarar på en gång, säger Rosanna, och så börjar hon berätta om sin tro.

Hon är konfirmerad men har otroligt svårt för människor i grupp och är lite rädd för den kraft som finns i gruppmentaliteter. Det här gäller alla typer av åsikts- eller trosgemenskaper. Hon upplever att människor fördummas i grupp, driver på varandra, säger dumma saker och tar dåliga beslut.

– Så ja, jag har en tro och jag har en väldigt stor drivkraft både etiskt och politiskt, men jag är rädd för att dras med i något där man hatar andra människor. Det här är också orsaken till att jag inte ställt upp i politiska val.

Sedan Rosanna Fellman var 23 år har hon försörjt sig som poet. I dag är hon 28 år.



Har du alltid haft en tro?

– Det har varit sådär on-off. Jag tror att jag på grund av min uppväxt i Österbotten blivit indoktrinerad till att tro, och jag skulle inte vilja tro. Som en intellektuell kulturmänniska är det ju pinsamt att vara religiös på något sätt.

– Helt realistiskt är det väldigt svårt att tro på något som inte går att bevisa, men jag har blivit lärd det här och så har det liksom stannat kvar.

Att inte tro tror hon att skulle vara enklare. Hennes arbetsbild som poet går ut på att begrunda filosofiska och religiösa motiv för att kunna skriva om dem. Att bearbeta existentiella frågor dagarna i ända är tärande.

– Det är klart att det vore lättare att kunna säga att jag är ateist.

Samtidigt tillför tron också något i hennes liv. Hon beskriver tron som ett enkelt svar på ett stort problem. Föreställningen om att det finns en Gud är för henne en barnslig tröst, men likväl en tröst.

– Jag tror vissa talar om sökare. Det är väl det jag är. Det kommer aldrig några svar och så går man omkring så här hela livet. Det är för jävligt.


Har du någon gång försökt bli av med den här tron som du inte vill ha?

– Jo, jag lyssnar ju på jättehård musik, death metal och sånt. Jag tycker mycket om det för att det är så melodiskt och hårt.

– Ett av mina favoritband är Ghost och de sjunger mycket om satan. När jag hörde dem live, det var faktiskt förra sommaren på Provinssi, så ville de att man skulle sjunga med. Man skulle sälja sin själ.

– Där stod jag i fyllan, i en väst med taggar på, och jag kunde inte göra det. Det var då jag insåg att jag faktiskt är så här pass troende. Hyi saakeli. Jag blev chockad.

Men också efter den här upplevelsen, i fyllan på Finlands största rockfestival, tycker Rosanna om death metal. Man är inte den konst man konsumerar, betonar hon. Det finns en stor skillnad där.


Vad spelade religionen för roll i barndomens Österbotten?

– En av mina bästa vänner i barndomen var laestadian. Hon fick jättemycket skit för att hon var det. Jag hängde en del med laestadianer i lågstadiet så jag förstår till viss del det här med att få skit för att man är radikal, att få skit för att man har en tro.

– Ibland var det kanske befogat, men väldigt mycket var inte befogat.

I dag predikar Rosanna Fellman måttfullhetens lov. Hennes valspråk: måtta med allt. Det gäller alkoholkonsumtion och det gäller att försöka övertyga andra människor om olika saker.

Hon tar Jakobstad som exempel på en ort full av extremer och säger att hon själv varit en av dem. Människor, oberoende av om de är liberala eller konservativa, blir så instängda i sina grupper.

– Det är samma system som i USA. Det finns bara två olika tankesätt, och det är väldigt oroväckande. Människor klarar inte ens av att prata med varandra längre.

Det är klart att samma tendens också finns i Helsingfors, där hon bor sedan flera år tillbaka, men inte på samma sätt, inte lika tydligt.


”Det finns bara två olika tankesätt, och det är väldigt oroväckande. Människor klarar inte ens av att prata med varandra längre.”



Vad tänkte du om Gud i din barndom?

– Jag bad mycket för att jag inte längre skulle bli mobbad och jag berättade mycket för Gud. Jag kunde säga att i dag hände det här, varför ser du inget? Varför gör du inget?”

Ögonen tåras.

– Jag blir emotionell. Det var så orättvist det jag upplevde, eller så kände jag det. Kanske är det därför jag blivit socialist, för att jag så tidigt såg att vissa fick ha det bättre än andra.

I barndomen var hon också fascinerad av Jesus, och lite rädd. Hon beskriver det som extremt att som barn få höra julevangeliet, se en bild på en åsna och sen blir uppmanad att be till barnet som är lindat och ligger i en krubba. Som barn börjar man be om att få saker.

– Det slutade jag med ganska snabbt för jag blev bara arg av det. Nu för tiden säger jag aldrig amen om jag ber. Jag riktar inte heller bönen direkt till Gud, men jag ber för människorna i min närhet.

– Det är mer ett skrik ut i intet, en desperationstanke. Kanske finns det någon som lyssnar.


Hur skulle du trösta det här barnet i dag? Barnet som bad om att mobbningen skulle ta slut.

– Då jag föreläser om autism brukar jag säga att man kan välja. Jag tror i viss mån på den fria viljan. Man kan välja att ta hand om sig själv, man kan försöka hitta vänner. Själv försöker jag komma över saker och inte bli kvar i något.

– Det jag vill säga är att det finns en annan värld. Platsen du växer upp på är inte världens mittpunkt. Man kan välja något annat än att fortsätta bli mobbad i Jeppis.

Hon konstaterar att det hade kunnat gå helt annorlunda för henne själv. Hon hade kunnat välja att stanna kvar i sin barndoms landskap och bli missbrukare. Den vägen fanns framför henne, det var i de kretsarna hon umgicks. Men hon valde annorlunda.


Vad gav dig kraft till det?

– Ganska långt mina föräldrar. Det har varit jätteviktigt för min mamma att jag ska utbilda mig. Det fick mig att se att världen är större.

Text: Rebecca Pettersson
Foto: Rebecca Pettersson


Ulf Lundell och Eva Dahlgren.

psalmer. Svenska kyrkan fick över 9 000 förslag på nya psalmer när den rikssvenska psalmboken ska förnyas och revideras. 4.1.2023 kl. 11:11
Dennis Svenfelt

mission. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, blir präst i den lutherska kyrkan i Lettland. I mitten av januari åker han till staden Liepaja för att jobba med en internationell församling där. 3.1.2023 kl. 13:45
Jubileumsåret öppnas i samband med högmässan i Borgå domkyrka på nyårsdagen 1.1.2023 klockan 12.15

BORGÅ STIFT. Borgå stifts jubileumsår inleddes på nyårsdagen. Temat för jubileumsåret är Tillsammanskraft – Mångfald och samarbete. 31.12.2022 kl. 15:12
Benjamin Häggblom intar gärna en lyssnande roll, inte minst i mötet med äldre människor.

korsholm. Han är ung, men inga­lunda oerfaren. Benjamin Häggblom ser sina unga år som både en styrka och orsak till eftertanke. 22.12.2022 kl. 14:54
– Vi kan varken som kyrka eller som människor leva så att vi bara gör och gör, för att vi är så rädda för att någon ska bli sur, säger Mari Puska.

mariehamn. När en cancerdiagnos fick kyrkoherden Mari Puska att känna lättnad över att få vila förstod hon att hon jobbar för mycket. 30.12.2022 kl. 19:02
Mona Nurmi tror inte på att försöka förändra någons övertygelse genom argumentation.

vanda. Mona Nurmi studerar teologi i Åbo. Ämnet är hisnande med mångfalden av tolkningssätt. Diametralt olika åsikter bland studerande väcker ibland livliga diskussioner. 22.12.2022 kl. 14:40
Alla från Köklot som skulle till julkyrkan samlades och promenerade eller sparkade tillsammans över isen.

kvevlax. Att besöka julkyrkan och att umgås med familj och vänner är något av det viktigaste för väldigt många under julen. Det är något som länge var långt ifrån självklart för en del av oss som bor i Korsholm. 22.12.2022 kl. 14:45
Biskop Seppo Häkkinen talade vid en bönestund vid den brunna kyrkan.

kyrkbrand. Den brunna kyrkan i Rautjärvi var ett nytt andligt hem för släkter från Rautjärvi kommuns östra del – som avträddes till Sovjetunionen. 27.12.2022 kl. 13:30

BISKOPENS JULHÄLSNING. Den här vintern ska jag göra något jag aldrig gjort förut. När det blir riktigt kallt kommer jag att ta på mig gröna, stickade sockor. Jag är inte riktigt van vid det. Jag trivs mera i svart. Men de här sockorna är speciella. Jag fick dem av några diakoniarbetare som en hälsning för att kyrkans diakoni fyller 150 år i år. Och grönt är diakonins färg, livets och medmänsklighetens färg. 25.12.2022 kl. 10:00
Dagens människor behöver mer
psykisk och andlig hjälp, anser Cecilia Forsén.

HJÄLP. En läsare efterlyste fakta om diakoni, vilket passar fint som final på diakonins jubileumsår, och som avstamp för det nya året. Vet du vad som utmärker en diakonal församling och vilka egenskaper en diakoniarbetare inte klarar sig utan? 22.12.2022 kl. 15:13
– Min jul är en ärkejul. Allt ska vara klart långt före jul­afton. Arbete är bannlyst, säger historikern Dick Harrison.

jesus. – Det finns både en konfirmand och en forskare här uppe, säger Lundprofessorn Dick Harrison och knackar på sitt huvud. Han vill tro och betraktar sig definitivt som en kristen. Som historiker tycker han Bibelns Jesus håller för överraskande mycket källkritik – utom kanske julevangeliet då. 22.12.2022 kl. 10:00

JULTIPS. Som bäst blir julen värme och gemenskap. Som sämst blir den press, jämförelse och ensamhet. 22.12.2022 kl. 19:00
Maryna Vilkhoryk visar upp den ärvda folkdräkten som hon fick med sig vid flykten från Ukraina.

KRIGET I UKRAINA. När kriget i Ukraina bröt ut var det fullt kaos i Maryna Vilkhoryks huvud. Vad skulle hon ta sig till? – Ibland kändes det som om det inte hände mig, det var som i en film, säger hon. Idag tackar hon varje dag Gud för att hon har jobb, hus och sin familj i Jakobstad. 21.12.2022 kl. 10:43

Övergrepp. Ett barn misstänks ha blivit utsatt för sexualbrott i de evangelisk-lutherska församlingarna i Vasa hösten 2022. Det misstänkta brottet är anmält till barnskyddsmyndigheterna och polisen. 20.12.2022 kl. 10:59
Emma Raunio är tvåspråkig, och skivan har fyra finskspråkiga låtar. – Som sångare har jag behövt träna min finska jättemycket. Särskilt bokstäverna s, l, t, k, p, r, y och ö låter annorlunda på finska. De finska vokalerna bor längre bak i munnen än de svenska.

musik. – Julen kan vara härlig på morgonen och hemsk på kvällen, säger Emma Raunio. Hon är aktuell med en strålande vacker julskiva, som handlar om att mörkret är en förutsättning för att vi ska se det ljusa. 20.12.2022 kl. 10:00

Intervju med Kateryna Dunjak utanför Kiev i december 2019. Här besöker Dunjak döttrarnas grav. Anna-Lena Laurén till vänster.

RAPPORTERA FRÅN UKRAINA. Ukraina har offrat mycket, men landet måste offra ännu mer, säger Anna-Lena Laurén, som tvingats lämna Ryssland och nu rapporterar från Ukraina. Hon ser mörker och uppgivenhet under sina reportageresor, men också hopp och glädje. Och vad gör människor när de inget kan göra? De ber. 21.12.2023 kl. 13:26
Några av Mark Levengoods livs mest meningsfulla jular var när han arbetade på långvården med gamla människor.

jul. Mark Levengood bär på en längtan om någon som bär en när man inte själv orkar. – Det finns ögonblick där jag uppfattar julen som ett mirakel. 23.12.2023 kl. 18:58
Som en del av försoningsprogrammet tar Musalaha deltagarna ut på utfärder i öknen. Den här bilden är från ett tidigare år.

FÖRSONING. Sann försoning innebär ett erkännande av rättvisan och av maktdynamiken, anser man inom organisationen Musalaha. Därför utmanar man det som sker i Israel och Gaza just nu. – Just nu behövs försoning mer än någonsin, säger Wasim Nasser. 19.12.2023 kl. 10:00
Många av oss känner oss särskilt ensamma kring jul, det är inget man är ensam om säger pastorn Markus Österlund.

JULGEMENSKAP. Du är inte ensam om att vara ensam och vi är alla lite fattiga, åtminstone i anden. Det fastslår pastor Markus Österlund. 18.12.2023 kl. 15:59
Niklas Wallis (till vänster) är kyrkoherde i Kronoby. År 2024 får han stöd av de pensionerade herdarna Timo Saitajoki och Anders Store.

domkapitlet. Två prostar och pensionerade kyrkoherdar, Anders Store och Timo Saitajoki, jobbar nästa år halvtid som kaplaner i Kronoby, där prästbristen är stor. 15.12.2023 kl. 10:37