KP:s Sofia Torvalds intervju med musikerduon Kristoffer och Jenny Nyqvist-Streng blev en av de mest lästa under det gångna året. Du kanske missade den, så här kommer den på nytt som sommarläsning. Artikeln publicerades första gången i mars 2024.
– – –
Kanske börjar berättelsen här: sångaren och kantorn Kristoffer Strengs äktenskap hade brustit. Han insåg att det inte går att hålla fast en annan människa, och att han måste fortsätta leva sitt liv.
– Det var en period av sorg, och jag bad mycket och fick förbön.
På våren för tre år sedan riktade han en specifik bön till Gud: Kunde han hitta en person som skulle behöva honom, någon som var grundad i sin tro, någon han kunde tjäna Gud tillsammans med, någon som var musikalisk och hade förståelse för vad han gör?
– Jag lade till att det gärna fick vara en människa som tycker om att röra på sig eftersom jag själv har svårt att komma igång med att sporta. När det gällde utseendet hade jag ingen skillnad, men hon fick gärna vara rödhårig.
Ett par dagar efter det såg han en video på Youtube, där Jenny Nyqvist (numera Nyqvist-Streng) sjöng.
– Sången grep mig. Jag skickade ett meddelande till Jenny, tackade för sången och skrev att också jag sjunger om Jesus.
”Jag började be”
Den andra halvan av berättelsen börjar här: Jenny Nyqvist, kirurg, musiker och evangelist, bodde tillsammans med några äldre damer i 17-rumshuset Bida Lite i Lundsbrunn i svenska Västergötland. I kollektivet har många kvinnliga evangelister och missionärer bott genom åren, och Jenny flyttade in år 2006.
– Men nu började jag längta efter att träffa en man och gifta mig. Jag började be.
Hon bad om att hitta någon som skulle älska Guds ord, någon som skulle vara musikalisk och älska barn och ungdomar, eftersom hon jobbar mycket med barn och unga som aktiv lekman inom Slättmissionen.
– Jag bad i fyra år, alltid på kvällen innan jag lade mig. Jag bad också om att Gud skulle initiera kontakten så att jag inte gjorde något i egen kraft.
När hon fick meddelandet från Kristoffer gjorde hon research bland bekanta som kände både honom och henne.
– Han fick goda vitsord och vi började skriva till varandra. Sedan talade vi i telefon och efter några veckor kom han och hälsade på. Vi kände tidigt att det är det här vi letat efter. Vi var båda i den åldern att vi kände att antingen fattar vi beslutet att det blir vi två, och då gör vi det ”på riktigt”, det vill säga gifter oss, eller också går vi vidare.
Jenny Nyqvist-Streng är kirurg i det civila.
De bor i två länder
När de sedan skulle börja bygga sitt liv tillsammans fanns ett litet problem: var skulle de bo? Kristoffers yngsta son bodde fortfarande delvis hos honom i Vasa, medan Jenny hade ett jobb som kirurg i Sverige – samt andra uppdrag med möten, läger och band till släkt och vänner.
De bad till Gud samtidigt som de lade händerna på sina almanackor. En dag var de med om en begravning i Finland. Där fanns en man som nyligen grundat en läkarstation i Vasa, och Kristoffer sprang efter Jenny för att de två skulle få tala lite.
– Det första mannen sa var: Tror du på Jesus? Kom och jobba hos mig: en dag i veckan, en vecka i månaden – det som passar dig. Då hade vi jobbet klart, så att vi skulle kunna vara på samma plats, säger Jenny.
Det senaste året har de bott två veckor i Finland, två veckor i Sverige. I Sverige jobbar Jenny som kirurg, i Finland som kirurg inom företagshälsovården. Kristoffer är frilansmusiker men jobbar halvtid som kantor i Sverige.
De får ofta frågan om det inte är ganska stressigt att pendla mellan två länder – men själva känner de sig snarare förundrade över att någon skulle tro att det är svårt.
– Att resa mellan Finland och Sverige är ju vår egen tid. Än så länge har det inte känts jobbigt alls, utan det blir som en hotellnatt på båten. Vi har tid att föra långa samtal. Igår satt vi och tolkade Första Mosebok mot ett evangelium tillsammans, sedan koordinerade vi våra almanackor. Jag tror att vi inte kommer att tycka att det är jobbigt så länge vi ska göra så. Och när Herren öppnar något annat för oss så kommer vi kanske börja tycka att det känns jobbigt. Då kommer en annan väg, säger Jenny.
På turné med den nya skivan – här i Jakobstad.
Vad tycker ni om hos varandra?
– Vilken spännande fråga! säger Jenny och vänder sig till Kristoffer. – Ska jag börja?
Hon säger att hans röst är fantastisk, men att hans hjärta är ännu större än rösten.
– Han är generös. Han älskar Jesus och det lever han. Det man ser i offentligheten är bara en liten bit av det man får uppleva när man lever med honom. Det betyder en äkthet. Han har ett tålamod och ett stort hjärta. Han sjunger fantastiskt, absolut, men det finns så mycket mer hos honom.
Kristoffer fascineras av Jennys närhet till bönen.
– Hon kan mitt i ett samtal växla över till bön. Jag längtar efter att leva ut min tro på samma sätt.
Han gillar också hennes omsorg om honom och om alla andra i sin närhet.
– Hon har inte haft man och biologiska barn, men ändå har hon en jättestor familj. Hon har haft hand om barn och unga i Slättmissionen. Det finns unga vuxna som fortfarande har kontakt med henne, och det är fascinerande att se hur mycket hon betyder för dem.
På vilket sätt är ni olika?
– Det kan jag svara på direkt. Vi har helt olika tempo, säger Jenny blixtsnabbt.
– När vi är ute och promenerar tycker Kristoffer om att gå långsamt. Då stressar han av, medan jag blir superstressad. Men om han ska gå i mitt tempo blir Kristoffer stressad. Så då har vi kommit på att vi får ta ett varv i mitt tempo och ett varv i hans tempo. Jag kanske behöver lära mig att gå lite långsammare och Kristoffer kanske behöver lära sig att gå lite fortare.
Hon säger att hon är den mer neurotiska, medan Kristoffer är den mer avslappnade. De har också lite olika dygnsrytm, eftersom Jenny är mer morgonmänniska än Kristoffer.
– När vi började umgås och Jenny var i Sverige och jag i Finland fungerade det bra med en timmes tidsskillnad.
– Men till värderingarna är vi väldigt lika, och har samma smak när det gäller till exempel bilar och inredning, säger Kristoffer.
– Ja, det viktiga är inte att ha någon viss levnadsstandard utan att leva ett gott liv.
Kristoffer Streng deltidsjobbar som kantor.
Kristoffer: Vad är det bästa med Sverige? Och Jenny: vad är det bästa med Finland?
– Jag skulle väl inte vara i Sverige om det inte var för Jenny, funderar Kristoffer.
– Om jag jämför kantorsjobbet i Finland med kantorsjobbet i Sverige så finns det rent arbetsmässiga fördelar med det svenska systemet. Det är lite mindre tryck på helgerna till exempel, alla begravningar är inne i veckorna. Så man jobbar i regel bara varannan helg i stället för tre av fyra.
– Vad annat skulle jag hitta på som är är positivt … funderar han, men blir snabbt avbruten av Jenny, som blivit lite otålig.
– Ibland brukar jag säga: Kan du inte svara lite fortare? Då säger Kristoffer: Vill du ha ett ärligt svar eller ett snabbt svar? Och då svarar jag: Vad är det för fel på båda två? skrattar hon.
Själv har hon upplevt Finland och finländarna som mycket genuina.
– När man väl kommit innanför hjärtedörren undrar jag om man någonsin kommer ut igen. Det finns en äkthet. Det finns också en varsamhet, man lever mer meningsfullt helt enkelt. Och sen är det mycket mindre byråkrati med myndigheter. Jag har känt mig väl emottagen av myndigheterna i Finland. Det tog bara några dagar innan jag hade ett personsignum. Finland har också ett andligt öppet klimat, där man får prata om Jesus och dela Jesus.
Aktuella med färsk skiva
Jenny och Kristoffer är som bäst aktuella med en färsk skiva, Om jag ägde allt men inte Jesus.
– Det är många som frågat efter en ny skiva, och min bön var att också Jenny skulle sjunga med, säger Kristoffer.
De fick plocka ihop låtar som var viktiga för dem båda.
– Jag älskar att sjunga lovsång. Jag föll pladask för Om jag ägde allt men inte Jesus, säger Jenny.
Kristoffers personliga favorit på skivan är Jag har ingenting att frukta.
– Det var en av våra vänner som hade hälsoproblem och fick det här bibelordet, och så kom den här texten och musiken till henne. Jag blev så förtjust i den att jag bad att få ta med den, säger Kristoffer.