Att vara ung har varit en del av Eva Kelas identitet.

Varför skäms vi över att åldras – det händer ju oss alla?

UTSEENDE.

Eva Kela blev förskräckt när hon plötsligt såg sig bli en ”medelålders tant” och gjorde ett tv-program om det som hon aldrig trodde skulle drabba henne själv.

19.2.2024 kl. 16:41

Eva Kela växte upp i en familj där hon var yngst av tre systrar. Hennes mamma var väldigt mån om sitt utseende, vårdade sin hud med stor omsorg och klädde sig väl. Men hon verkade aldrig riktigt nöjd med sitt yttre och klagade med tiden allt oftare över att hennes utseende förändrades.

– Jag var kanske trettio år och tänkte att jag aldrig ska bli så där ytlig, det är något med min mammas generation. ”De har en förkastlig kvinnosyn, så skönt att vi som är yngre slipper tänka så där.”

Sedan började hennes äldre systrar tala om att ta bort någon stressrynka med laser.

– Och jag var liksom: Nej, inte ni också! Vad snackar ni om?

Hon blev jätteförvånad när hon själv märkte att hon började reagera på förändringarna i sitt ansikte.

– Det tog ganska länge. Jag har kommit lätt undan för att jag sett ung ut för min ålder. Så det var ju lätt för mig att tänka att oj vad de ojar och vojar sig.

Det svåra var att upptäcka hudförändringar som inte bara var skrattrynkor.

– Det var liksom … när det började hänga i ansiktet. Det är inte bara så att ansiktet får mer karaktär, utan det är en känsla av att ansiktet inte håller ihop. Det blir plufsigt på fel ställen och insjunket på andra. Jag blev alldeles olycklig. Och det första jag kände var skam.

Hon började fundera: varför skäms vi över det som är det mest naturliga? Så hon gjorden ett tv-program om det.



Om dokumentären Min kvinnliga yta

”Min kvinnliga yta – om att åldras” är en dokumentärserie om kvinnlig skönhet och åldrande. I den synar Eva Kela ålderstecken och inser hur starkt påverkad hon är av skönhetsnormer och utseendeideal. De motstridiga känslorna ger henne moralpanik. Hon vill hitta tillbaka till ett mer hälsosamt synsätt på kvinnligt åldrande och hon är inte ensam. Sju medsystrar delar med sig av sina personliga tankar och insikter om ett utseende i förändring. (Produktion: Five Corners Production, 2023.)

Finns att se på Yle Arenan.




Personligheten hänger inte med

Att vi föredrar ungdom och skönhet är inget vi hittat på själva, det är medfött.

– Vi får faktiskt dopaminkickar av att titta på vackra ansikten. Det förklarar att jag älskat att se på tv-program där de söker en toppmodell. De är alla vackra men ser ändå olika ut – men människor som ser perfekta ut är ju bara en liten bråkdel av oss alla.

Att vara ung, känner Eva Kela, har varit en del av hennes identitet.

– Jag har alltid varit lillasyster, och jag har alltid haft ett barnsligt sinne och till och med varit omogen på många sätt. Lite flickaktig. Så där finns en diskrepans när jag börjar se ut som en femtioåring men personligheten inte hänger med.



Men får inte en femtioåring vara flickaktig?

– Nå det är just det. Det hjälpte mig jättemycket att göra den här tv-serien och omfamna de här förändringarna som ju faktiskt är fortlöpande. Först, när jag insåg att jag börjar åldras, tänkte jag att det här är en förändring som jag ska acceptera. Men det är ju inte samma förändring om ett år, utan sen kommer det fler! Och de blir värre och större. Tänk att jag inte får in det i min tjocka skalle att det här kommer att fortlöpa tills jag dör.

Hon vill säga att det är naturligt att vi upplever det som svårt och skamligt att åldras. Vi ska inte behöva känna skam över vår skam.

– Vi åldras, och en dag kommer vi att dö. Vi måste avstå från saker, gradvis mer och mer.

Det finns en, som hon kallar det, tipping point (brytpunkt): då åldersnojan sparkar igång på allvar.

– Min kom förra hösten, när jag fyllde 47. Ni kan riktigt surfa på webben för att titta på mitt förfall.

Hon var programledare för Svenska teaterns scenmåndagar. Hon tittade på diskussionerna efteråt för att ge sig själv feedback, men hon hade inte räknat med att scenlamporna var annorlunda än tv-lampor.

– Så när jag tittade på mig själv såg jag ju en medelålders tant som låtsades vara jätterolig och skojig och slagfärdig. När lamporna kommer uppifrån, det var ju som om jag haft långa, halvmåneformade ringar under ögonen. Och där satt jag och … jag skämdes så fruktansvärt. Jag sa till min mellansyster att nu har det hänt, nu skulle jag nästan vilja ta den där botoxen. Och hon sa: ”Det är bara vinterhud.”


Men hur kommer vi vidare? Jag skäms också över att åldras. Och jag skäms också över att jag skäms. Dessutom skäms jag över att jag dömer mig själv och andra som ”gett upp” och ”låtit sig förfalla”.

– Jag har också tänkt alla de där tankarna men kommer inte vidare. Det är bara acceptans som fungerar. Att tillåta mig att känna de här känslorna men kunna ha distans till dem och förstå att det här är också tankar som samhället sätter på mig. Det kommer utifrån.

Hon växte upp på 90-talet, och det årtiondets kvinnosyn var sunkig.

– Jag tror vi är skadade av glammiga magasin och tv-serier.

Dessutom ser vi kändisar åldras – och samtidigt verkar de inte åldras. De ser snarast alla likadana ut efter att ha behandlat sina ansikten och kroppar med botox och fillers.

– Vi har kanske blivit lite artificiella och tror att allting är möjligt. Det finns så många metoder att använda när man vill förnya något och renovera. ”Om du inte är nöjd kan du fixa det.” Det är vårt narrativ.

Själv har hon bestämt sig för att inte testa botox eller fillers.

– Om man en gång börjar tror jag det är svårt att sluta. Det blir ett beroende, och sedan förlorar man totalt sin förmåga att se objekivt på sitt utseende.



Har du någon tankestrategi för hur du bemöter allt det nya förfallet? Hur jobbar du med acceptansen?

– Jag har tänkt att nyfikenhet kanske ändå är nyckeln. Att se på det lite med distans och tänka: intressant, aha! Mer som en antropolog. Att jag, denna kvinna … och hela tiden med kärlek. Jag vill också förstå att jag inte ska behöva skämmas. Roten är ju att vi skäms över något som vi inte kan påverka.

Hon har medvetet börjat räkna hur många förebilder hon har, kvinnor som förhåller sig till sitt utseende och sin ålder på ett bra sätt. Till exempel den finska journalisten och talk show-värden Maria Veitola.

– Även om hon har supergener och ser ålderslös ut tar hon samtidigt ut svängarna med sin stil. Jag tänker att jag ska vara med och bryta det mönster av självhat som jag fått i arv. Också för min dotters skull vill jag visa att jag inte går omkring och rackar ner på mitt utseende. Jag har ett människovärde till dödsbädden oberoende av hur jag ser ut, och att alla känslor är tillåtna.

Eva Kelas mamma är död sedan tio år. Eva och hennes systrar brukar fira sin mammas födelsedag i slutet av mars.

– Då har vi alla tre nagellack och rött läppstift – och en liten klick leopardmönstrat.


Läs också: Sofia Torvalds kolumn om åldrade

Text och foto: Sofia Torvalds


forskning. Läkarvetenskapen vet inte exakt vad som orsakar PMS, men många kvinnor vet vad det är att inte riktigt känna igen sig själv några dagar varje månad. Sara Högberg blev less på bristen på kunskap och skrev en forskningsplan. Nu doktorerar hon i teologi – och forskar på menscykeln. 29.1.2025 kl. 17:52

KYRKOR I USA. Mariann Edgar Budde medverkar vid ett präst- och diakonmöte i Uppsala i september. 25.1.2025 kl. 15:15

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54

film. – Jag har inga principer jag skulle kunna döda för, men många jag är beredd att dö för. Det handlar om att välja fred och kärlek, även i en polariserad värld, säger Ville Virtanen, aktuell med filmen Aldrig ensam. 20.1.2025 kl. 18:02

INGERMANLANDS KYRKA. Helsingin Sanomat noterar att protestantiska kyrkor i Ryssland verkar blir intressanta för president Vladimir Putins maktsfär – om de har rätt konservativa värderingar. 20.1.2025 kl. 17:28

bibeln. Bibeln som Böckernas bok får en annan dimension sedan Kyrkpressens enkät visar att över hälften av de svarande i dag läser Bibeln digitalt, på webben eller på sin mobil. 20.1.2025 kl. 10:00

METODISTKYRKAN. Tolkning i Metodistkyrkans "högsta domstol" i USA stoppar Åbo metodistförsamlings planer på att lämna samfundet. 17.1.2025 kl. 18:07

kyrkomusik. John L Bell, präst i Church of Scotland, arbetar bland annat för att kyrkomusiken ska förnyas. Han har gett ut många samlingar med sånger och böcker om liturgi och kyrkomusik. Han gästar Helsingfors och Johannes församling den 7–8 februari. 15.1.2025 kl. 12:49

FINLANDSPRIS. Biskop emeritus Gustav Björkstrand har tilldelats Svenska Akademiens Finlandspris för år 2024. Prisbeloppet är 100 000 kronor. 14.1.2025 kl. 17:17

VÄGLEDNING. På torsdagskvällen hölls den första presentationen av den nya strategin för Borgå stift på Evangeliskt center i Vasa. Men biskop Bo-Göran Åstrand påpekade genast i inledningen att det inte är en strategi i traditionell mening arbetsgruppen tagit fram. 9.1.2025 kl. 22:02

ekonomi. Jonathan och Aron Vik från Åland har startat Sackaiosfonden – ett projekt som förenar ekonomi och tro. De vill bidra till kristen verksamhet och inspirera andra, samtidigt som de utforskar vad det innebär att tjäna Gud i sina framtida karriärer. 8.1.2025 kl. 18:32

SÅNG. Huvudgästen vid kantorsdagar i Vasa i februari är den skotske prästen och psalmskaparen John L Bell, känd för de så kallade Iona-sångerna. Inför detta slår jag upp hans bok The Singing Thing – a case for congregational song. Frågan är: Varför sjunger vi? Bokens innehållsförteckning är ett svar i 10 punkter på denna fråga: 28.1.2025 kl. 11:06

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37

FINLANDS SCOUTER. I år samarbetar insamlingen Gemensamt Ansvar med Finlands Scouter. Temat för årets insamling är ungas möjligheter att drömma och bygga en trygg framtid. Emma Portman jobbar som koordinator för medlemsutveckling hos Finlands Svenska Scouter 3.3.2025 kl. 16:13