Hon kommer från en familj som inte var särskilt kyrkligt aktiv, mamman är ateist i andra generationen och pappan har aldrig visat några tecken på kristen tro. Men Jenni började ändå sjunga i församlingens barnkör i Kärsämäki i femårsåldern. Sedan dess har hon sjungit.
– Både jag och min syster tyckte om att sjunga och det fanns heller inte så många andra alternativa aktiviteter för barn i Kärsämäki.
Jenni Johansson är född i Uleåborg och uppvuxen i Kajanaland.
– När mina föräldrar skilde sig flyttade min mamma till Kajanaland för att studera och vi barn följde med henne. Jag har gått gymnasiet i Kajana.
När hon kom till Jakobstad talade hon en svenska som hon lärt sig i skolan i Kajana.
– För att lära sig svenska i Kajana måste man vara aktiv själv. Attityden till att lära sig svenska var dålig bland ungdomarna där. Men jag har alltid tyckt om språk.
Hon talar fem språk: finska, svenska, engelska, tyska och spanska.
– Jag lärde mig tyska i gymnasiet, men det är svårt att hitta någon att tala tyska med. Spanska har jag lärt mig på finska Arbis här i Jakobstad.
Jennis attityd till svenskan underlättades av att hon har släktingar från både mammas och pappas sida i Sverige.
– Min mammas faster är en av dem. Hennes man är svensk och med dem har jag talat svenska.
Jenni kom till Jakobstad 2018 i akt och mening att lära sig svenska och studera sång på Novia.
– Jag gjorde det med en tydlig vision att studera vidare i Sverige. Där finns flera utbildningsmöjligheter där inom musiken. Nu är jag inte så säker längre. Nu tar jag en sak i taget och fokuserar på att skriva mitt slutarbete. Jag hoppas bli färdig i vår.
Jakobstad en kulturchock
Flytten till Jakobstad var en liten kulturchock.
– Det var konstigt att se matbutikerna skylta först på svenska och att expediterna började på svenska. Först påmindes jag om tyska ordsatser jag inte hade använt på länge. Det var lite frustrerande när jag behövde de svenska orden, inte de tyska. Jag upplevde att folk vad glada när de hälsade på mig och när de frågade hur jag mådde ville de faktiskt veta det. Man märker att det finns en gemenskap bland svenskspråkiga. Det tycker jag är fint.
– När min syster besökte mig tyckte hon det kändes som att komma utomlands.
Det rika kulturlivet i staden överraskade henne också.
– Det är mycket som händer här trots att staden inte är så stor. Det kan ha att göra med att internationella influenser kommer hit fortare.
Tvåspråkigheten ser hon som en rikedom.
Trots att hon vuxit upp i Kajanaland har hon aldrig känt sig hemma där.
– Jag lärde mig aldrig den lokala dialekten, vilket kan ha att göra med att inte heller mina föräldrar har en stark dialekt.
Ibland har hon känt ett litet utanförskap.
– Men inte just nu. Just nu känner jag mig mest som Jeppisbo. Jag trivs riktigt bra här. Jag beundrar arkitekturen och det offentliga rummet här. Jag tycker det är så vackert att gå genom Skata. Kajana har byggts om efter kriget så nästan alla hus ser likadana ut.
När den här intervjun för papperstidningen gjordes kunde Jenni ännu inte avslöja att hon ska delta i årets Voice of Finland. Nu står det i alla fall klart att hon är med i teveproduktionen som inleds den 19 januari. Inför den har hon valt Johansson som artistnamn.
– Jag vill ha ett svenskt artistnamn för jag vill känna gemenskap med min släkt som funnits före mig och med det tvåspråkiga Jakobstad. Jag valde Johansson, för det hette min farmorsmor som är begraven i Sverige. Men jag byter inte namn officiellt.
Guldramen var tom
Under studietiden i Jakobstad har Jenni börjat gå i kyrkan.
– Det har att göra med att fammo gick bort 2020. För henne var tron viktig. Hon krävde att jag skulle bli döpt. Hon lärde mig också de första aftonbönerna. Jag minns dem fortfarande. De var korta och enkla.
Det var också farmor som fick Jenni att gå skriftskolan och bli konfirmerad.
– Hon klagade i två år över att mitt konfirmationsfotografi saknas i de guldfärgade ramarna hon hade köpt. Efter två år gav jag med mig.
Jenni var sexton år när hon blev konfirmerad, lite äldre än de andra i gruppen.
– Jag var i samma ålder som hjälpledarna. Det var en helt okej upplevelse, inte socialt eftersom jag var lite äldre än de andra. Men jag var den första som lärde mig trosbekännelsen och bönen Fader vår utantill.
Andligt sett var konfirmandtiden inte särskilt viktig.
– Men jag tycker om filosofi och religion som ämnen. Jag studerade dem i gymnasiet och skrev religion i studentskrivningarna. Jag har alltid varit intresserad av hur människor tänker och av de stora livsfrågorna.
Medverkar i gudstjänsterna
Att hon valde att börja gå i den svenska församlingens gudstjänster och inte den finska har att göra med praktiska orsaker.
– Den svenska gudstjänsten börjar senare så jag orkar upp till den även om jag varit ute kvällen innan. Nu känns det naturligt och jag känner mig bekväm i den gudstjänsten. Jag förstår ju vad de talar om.
I gudstjänsten medverkar hon ofta med textläsning och sång, både som solist och i olika körer. Ibland har hon också fiolen med sig.
– Jag njuter av att få sjunga och dela med mig något till de andra. Det är en glädje för mig.
I kyrkan söker hon stillhet.
– Det handlar också om en möjlighet att fundera över de djupa frågorna. Jag tycker det är skönt att sjunga, be böner och delta i trosbekännelsen. En stor motiverande faktor till att gå i kyrkan är att jag i den situationen känner gemenskap med de andra gudstjänstbesökarna. Jag har ju inte heller så mycket annat att göra på söndagarna, så varför inte gå till kyrkan.
Fokus på struphuvudet
I skolan får Jenni en pop– och jazzinrikad undervisning. I kyrkosången har hon glädje avEstill-röstträning, ett sätt att studera röstanvändning och som inkluderar rösten som helhet.
– Det var en vikarierande lärare från Uleåborg som lärde mig den medan jag studerade vid Konservatoriet i Kajana. Han är kanske den människa som influerat min röst mest. Det är tack vare Estillträningen jag är den sångare jag är i dag.
Det slutarbete hon skriver på som bäst handlas om stämbandsunktionerna och bygger på Estill-röstträningen.
– I träningen går man riktigt detaljerat igenom vad som händer i struphuvudet.Ofta började vi lektionen med att titta på en anatomisk bild av struphuvudet, vilka delar som finns där, deras funktion och hur de påverkar röstens klang.
Även om Jenni Johansson sjunger kyrkomusik är det ändå inte den genre hon främst förknippar sig med.
– Jag kategoriserar mig som en popsångare, men jag tycker också om schlager. Helst sjunger jag sånger med ett budskap. Det får vara gärna om något som berör mig personligen.
Det behöver inte vara ett andligt budskap.
– I de sångtexter jag sjunger i kyrkan finns några riktigt bra element som att söka trygghet och få tröst. Det är vackra saker som kommer en nära.
En sång hon tycker har att bra budskap är You say av Lauren Daigle.
– Texten handlar om osäkerhet och om kampen att räcka till. Jag tycker den är så häftig för den är både tröstande och kraftig.
Just nu lyssnar hon helst på K-pop, alltså koreansk pop.
– Den musiken gör att det börjar rycka i fötterna. Men K-pop handlar också om andra aspekter än musiken, den har organiserade musikvideon och bandmedlemmarna har alla tydliga roller och alla dansar. Den är visuellt häftig. Jag tycker också det är ljuvligt att österbottningar skriver K-popmusik som de sänder till Asien.
Att hon lyssnar på koreansk musik betyder ändå inte att hon vill sjunga den.
– Jag lyssnar på musik främst för att underhålla mig själv, inte för att tänka på vad jag vill sjunga.
Framtiden är ännu öppen. Hon fokuserar just nu på sitt slutarbete.
– Att studera vidare är fortfarande ett alternativ, men för tillfället upplever jag att jag vill jobba som musiker.
Hon tänker i alla fall överleva att hon är 27 år.
– Det är en farlig ålder för musiker.
Här avser Jenni att hon inte tänker göra de val som lett till att många musiker dött som 27-åringar: Brian Jones 1969, Jimi Hendrix och Janis Joplin 1970, Jim Morrison 1971, Kurt Cobain 1994, Amy Winehouse 2011 och hennes favoritsångare i K-pop Kim Jonghyun 2017.
