Årets präst brände nästan ut sig: "Arbetshandledningen räddade mig"

Jag träffar Elefteria Apostolidou hemma hos henne i Träskända, där den ettåriga jack russel-terriern Kapu är överlycklig över att det kommer en gäst.

– Han är som ett litet barn och har svårt att lugna ner sig – jag har varit tvungen att lära honom hur man gör det. Han behöver inte vara med om allt, men han vill inte missa något. Lite som jag! säger hon.

Trettioåriga Elefteria ”Ele” Apostolidou har valts till Årets präst av Finlands prästförbunds styrelse, och det är sant att hon och Kapu påminner om varandra. Båda verkar vara sprängfyllda med energi. Vid sidan av sitt jobb som församlingspastor i Borgå leder Elefteria Apostolidou Bodypump-grupper och undervisar i tyska i en språkbadsskola i Sibbo. I praktiken innebär det ofta att hon jobbar sju dagar i veckan.

– Jag är jätteglad över utmärkelsen, men jag vill också säga att jag jobbat väldigt hårt ända sedan jag valde att börja studera på svenska.

Hon är tacksam över att ha fått erkännade för något som krävt så mycket arbete. Hennes
modersmål är finska och grekiska, så hon har fått slipa på svenskan. Efter att en person påpekade att hennes svenska ö-ljud inte sitter rätt har hon jobbat på dem också (svenskan har besvärligt nog tre olika ö-ljud).

– Det kan hända att folk tror att jag får allt gratis och att allt är lätt för mig, men så är det inte. Under pandemin jobbade jag så mycket att jag fick sömnproblem. Därför känns det jättebra att någon ser att jag gör mycket och att jag jobbat för det.

När allt blev för mycket

Hunden Kapu är en orsak till att hon varvat ner. Har man en hund kan man inte vara borta hela tiden – och Elefteria Apostolidou började märka att hennes liv började bli lite för mycket för en människa att klara av.

– Jag blev prästvigd i oktober 2019 och i början var det sådan fart både på jobbet och privat. Det var precis före pandemin och jag reste också mycket. Jag träffade vänner, ville lära mig allt om prästjobbet och ville ge av hela min tid åt församlingsborna.

Hon gick i bilskola och köpte bil och bostad. På en kort tid gick hon från att vara studerande till att jobba och ”bli vuxen”. De var för få präster i församlingen, pandemin förändrade hela sättet att arbeta och hon gjorde långa dagar.

– Till min läggning är jag en högpresterande
perfektionist. Jag kände verkligen att jag är kallad att vara präst, men samtidigt insåg jag att jag måste värna om mina krafter så att jag orkar jobba i trettiofem år till.

Hon började i arbetshandledning och höll på med den i två år. Ett år hade hon paus, nu går hon i handledning igen, den här gången hos en ny arbetshandledare.

– Jag har haft jättebra arbetshandledare och drömmer om att själv kunna bli det någon dag. Arbetshandledningen gav mig verktyg att klara av att säga nej till saker och lämna bort det som blev för mycket för mig.

Nu känner hon att hon sköter jobbet lika bra som förr, men att hon har mer frid i det hon gör.

– Jag har fått lära mig att jag har rätt till frid och till att jobba så att jag är skonsam mot mig själv.

Måste sänka ribban

Präster har ingen arbetstid. Det är en välsignelse och en förbannelse.

– Men oftast en välsignelse! Jag måste vara noga med att själv hålla reda på mina timmar och anpassa min tid, så att tiden räcker till. Jag måste anpassa jobbet och sänka ribban så att allt ryms in. Jag sätter mindre tid på mina tal och predikningar än förr, men det blir ändå lika bra. När jag öppnar datorn för att skriva ett griftetal känns det inte mer som ett berg, det är mer en känsla av ”härligt, det här fixar jag”.

Hon tänker att arbetet som präst väldigt lätt blir gränslöst – kanske för att det finns en förväntan på att en präst ska ställa upp och vara kärleksfull på ett gränslöst sätt.

– Det blir lätt så att man hjälper alla andra och kommer själv i sista hand. Jag har lärt mig att liksom föräldrar måste gå för dagen för att de ska hämta sina barn på dagis har också jag rätt att gå hem när jag jobbat åtta timmar.

Hon har också fått kämpa med sin önskan att vara alla till lags.

– Men hur man än försöker och vad man än gör fungerar det ju inte. Jag har rätt att säga något sakligt, och tar en annan person illa upp är det inte på mitt ansvar. Jag behöver inte berättiga ett nej om jag inte har tid för ett samtal precis då det skulle passa någon annan.

Hon känner att det här med att dra gränser är något nya präster skulle behöva mycket stöd med.

– För min del var arbetshandledningen min räddning. För mig går det privata och jobbet in i varandra. Det är svårt att bara gå hem och stänga dörren och glömma allt.

Att vara Bodypump-ledare är något hon vill hålla fast vid för att hon tycker att det är roligt.

– Jag drömde som yngre om att bli skåde­spelare. Jag tänker att både som präst och Body­pump-ledare går du in i en roll. Du är den stöttande och peppande. Jag tror att det är en roll jag trivs med: att vara den som uppmuntrar folk och lite bjuder på mig själv.

Av samma orsak vill hon hålla fast vid att under­visa i tyska.

– Jag älskar språk! Jag skulle vilja ha mer tid att upprätthålla de språk jag kan. När jag undervisar i tyska vill jag framför allt uppmuntra barnen och få dem att förstå att allt är möjligt om man bara har rätt inställning. Språk är så mycket mer än en textbok: det är en dörr till en levande kultur, och till människor som har andra seder och bruk än vi själva.

Hur hinner du med ditt eget andaktsliv?

Hon skrattar.

– Dåligt. Det är en svår balansgång, men jag försöker gå i kvällsmässor i andra församlingar när jag kan. Jag ber och jag lyssnar till tysk pop-rap-lovsångsmusik och på holländska bibel­poddar. Jag hinner lyssna när jag åker bil till jobbet.

Språkinlärning och andakt i samma paket, alltså!

– Visst har jag fortfarande perfektionisten i mig. Jag kommer alltid ha en tendens att prestera. Också bönelivet kunde förr kännas som en prestation, men idag vet jag att också expressböner duger – eller bara att tacka Gud för något litet som hänt. Jag känner att Gud är en kompis som jag delar livet med varje dag.

Att vara kristen betyder inte att man inte har motgångar.

– Men det betyder att man kan välja att se Guds ledning i det som händer.

Elefteria ”Ele” Apostolidou

– Växte upp i Träskända med en finsk mamma och grekisk pappa. Hennes pappa dog när hon var elva år, men hon har upprätthållit sin grekiska.

– Jobbar som församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling. Bor i Träskända med sin hund Kapu.

– Gillar ankdammen för att: ”Folk är mer utåtriktade. Den finlandssvenska kulturen är mer öppen än den finska, och därför blir det i bästa fall ett mer genuint bemötande. Jag trivs i Borgå stift.”