Carola Juselis vet vad det är att mista ett barn man aldrig riktigt hunnit lära känna.

"Vi gav henne aldrig något namn"

sorg.

Carola Juselius förlorade sitt barn blev hon så arg på Gud att hon skrev ut sig ur kyrkan. Sen saknade hon julmusiken och skrev in sig igen. Hon är en kvinna med temperament som vill finnas till för andra, särskilt för dem som inte kunnat prata om barnen de mist.

23.12.2023 kl. 19:00

Då Carola Juselius äntrar den lokala lunchrestaurangen i Sibbo kramar hon ägaren och slänger några ord i farten med människorna hon möter. Hon far fram som en glad liten virvelvind och verkar känna så gott som alla. Det gör hon nog också.

– Det är det som gör det så tryggt att bo här. Jag är helt säker på att det skulle finnas hjälp att få om det skulle hända något, säger Carola Juselius.

Men det finns ett år av undantag i Carolas historia av att vara glatt utåtriktad. Ett år då det faktiskt hände något.


Lillasyster

2006 väntade Carola och hennes man Ari barn. Det skulle bli familjens fjärde lilla liv. Då Carola precis blivit mammaledig, gravid i vecka 36, slutade barnet i hennes mage att röra på sig.

– Det var min man som konstaterade att i natt har barnet inte haft disco-natt. Min syster rekommenderade att jag skulle åka in och kolla upp det. Själv tänkte jag inte ens på att något kunde ha hänt.

Carola skickades till Borgå, men de sa att allt såg okej ut, det var falskt alarm. En specialist skulle ändå komma för att titta till Carola och barnet.

– Så kom specialisten. Jag kommer ihåg den här tanten, robust med vitt hår och glasögon. Hon konstaterade att barnet inte levde. Sen sa hon ”älä itke”, ”gråt inte”, och så gick hon ut.

Carola och Ari åkte hem för att berätta vad som hänt för resten av familjen. Morgonen därpå åkte de in till sjukhuset igen och samma kväll föddes en liten flicka.

– Vi gav henne aldrig något namn. Vi hade inte bestämt något på förhand så hon blev bara Lillasyster för oss.

Lillasyster föddes med navelsträngen flera varv runt sig. Även om hon fötts levande hade hon inte överlevt.

Carola höll flickan efter att hon blivit född, något som hennes syster rått henne till på uppmaning av en väninna.

– Jag är jättetacksam över det rådet, att vi fick hålla henne och titta på henne. Nu är det ju för sent, det finns bara den enda gången.

I efterhand önskar hon att de sparat flickans fotavtryck, handavtryck eller kanske en liten lock av håret. I dag är det praxis på många orter, men så var det inte då. Några bilder på sitt barn fick de dock med sig hem.

– Än i dag har jag inte tittat på dem. Jag vet var bilderna finns men jag har inget behov av att se på dem. Den dag jag inte längre minns hur hon såg ut kan jag göra det. Men jag minns än.

Dagen efter förlossningen kom de två sargade föräldrarna hem till Sibbo igen. Morgonen därpå skulle de flytta från ett hus till ett annat. Lådorna var packade sedan tidigare, med instruktioner om vilka som skulle till vilket rum.

– På söndag morgon konstaterade vi att det inte går. Men mitt i allt hade vi åtta kompisar utanför vår dörr som sa: ”Nu flyttar vi.”

Tiden efteråt ordnade de med begravningen. Skatteverket ringde och krävde en bouppteckning gällande det barn som aldrig hunnit ta ett andetag. Mellan alla praktiska göromål kände Carola att hennes tid gick åt till att trösta alla andra.

– På kvällarna var det min tur att bli tröstad. De första två veckorna efter förlossningen sov vi inte mycket, vi bara låg och pratade.

Hon upplever att hon fick stöd, både från vården, vännerna, familjen och församlingen. Männen lämnas däremot väldigt ensamma med sin sorg.

– Min man fick en vecka sjukledigt. Sen fick han en vecka till, men det var nästan som att han behövde tigga till sig den. På en vecka hinner man inte ens med allt det praktiska.

Han fick också samtal av andra män. Män som varit med om samma sak, som inte hade en grav att gå till, som inte kunnat prata om sin sorg.

Vad säger man om ett barn som ingen sett?

En vinterdag 2006 blev Lillasyster begravd. Ari bar kistan och tillsammans sänkte de ner den i graven. Prästen höll ett kort och fint tal, men det var annorlunda. Vad säger man om ett barn som ingen förutom föräldrarna sett.

– Man kan ju inte stå där och säga att man kommer ihåg hur hon springer, leker och snarkar, för ingen vet ju.

Efter begravningen skrev Carola ut sig ur kyrkan.

– Jag är en sån som går från noll till hundra. Jag var arg på allt och alla, på Gud, Jesus och församlingen. Även om jag fick det största stödet från församlingen var det precis som om jag tyckte att det var församlingens fel.

Några månader senare skrev hon in sig igen.

– Jag började tänka på de här små, helt idiotiska sakerna. Som att om jag inte hör till kyrkan kan jag inte gå på julmusiken. Sen var det något, jag kan inte säga exakt vad det var, men något fattades mig.



Även om Carola är väldigt öppen med sin sorg och betonar vikten av att prata, prata och prata då något dylikt händer, så är hon också en kvinna med framåtanda och fötterna på jorden.

– Livet går vidare. Jag tycker det är fel mot alla andra om man bara stoppar allt och gör förlusten till något mer än vad den är. Det låter säkert fult, men så är det.

Ari och Carola fick ett till barn efter Lillasyster. Det var ingen kompensation, men nog en stor glädje helt i sin egen rätt, precis som deras andra barn. I början var det ändå rätt tufft. Det ville sig inte riktigt med anknytningen.

– En läkare hade sagt till mig redan innan att om vi får fler barn kan det hända att jag inte kommer att tycka om det barnet till en början. Jag förstod inte, för jag har väl alltid älskat mina barn. Men rädslan över att förlora honom var så stor. Först när jag insåg att han inte var på väg någonstans vågade jag ta det där steget och älska honom.

Många sorger syns inte

Carola har alltid erbjudit sig att prata med människor som också förlorat ett barn. Erbjudandet kvarstår, om man kan hjälpa någon ska man göra det är Carolas devis.

– En dam kontaktade mig flera år efter att det här hände. Hon hade varit med om samma sak för 30 år sedan, men hennes man hade aldrig velat tala om det. De hade inte heller någon grav att gå till, så hon brukade ungefär smyga ut och tända ett ljus någonstans.

Det är också därför som Carola ställer upp på en intervju, för att visa på att det finns många sorger som inte alltid syns. Missfall, barn som aldrig hunnit ta sitt första andetag, barn som dör samma dag som de föds.

– Jag tror att de flesta kvinnor har gått igenom missfall, själv har jag haft fem stycken. Men sen finns det ju de som bara får missfall och aldrig får ett levande barn.

– Många kvinnor tror jag ändå kan tala om det här med sina vänner. Det är värre med männen.

I perioder har hon också förminskat sin egen sorg. Då en klasskompis dog i cancer tänkte hon att hon inte hade rätt att sörja sin egen förlust. Då hennes kusin var gravid med sitt första barn tänkte hon att det var tur att det var hon själv, inte kusinen, som förlorade sitt barn.

– Det var ett sätt för mig att överleva. Att tänka: så bra att jag tog den här skiten så att någon annan inte behöver göra det. Men så fungerar det ju inte.

Något som Lillasysters död lärde henne var att aldrig gå och gömma sig då man möter någon som sörjer. Då hon gick i butiken tiden efter att det här hade hänt märkte hon hur alla människor plötsligt försvann.

– Min dotter var med mig. Hon märkte det också och frågade vart alla försvann. Jag sa, ganska högt, att de står i gömman där bakom brödhyllan, säger Carola och skrattar åt minnet så här i efterhand.

Hon tror inte att man behöver säga så mycket.

– Men det är viktigt att se sorgen hos varandra.

Ibland är det likväl svårt att veta vad man ska säga till någon som sörjer. Vad kan man ens säga till de som kanske i år firar sin första jul utan det barn de längtat efter?

– Det är så svårt för man vill säga att det finns hopp, men det finns ju inte alltid hopp, säger Carola.

Hon tror ändå att man, då man kommit så långt i sin sorgeprocess att man orkar, måste försöka hitta något som är fint och bra i tillvaron. Samtidigt betonar hon att sorgens omfattning säkert beror mycket på hur ett barn tas ifrån en och när det händer.

– Det är klart att det är lättare för mig som har barn i livet att säga att man ska se framåt. För dem som inte kan få barn men som vill ha barn, för dem är ju mina ord som ett slag i ansiktet.


”Jag är otroligt stolt över församlingen”

Sedan en tid tillbaka finns det en minnesplats på Nickby begravningsplats i Sibbo för barn som dött eller aldrig fötts. En plats där alla med en tom famn kan tända ljus och sörja. En plats som påminner om de barn som kanske bara föräldrarna känt till, om den längtan som aldrig blivit en graviditet.



– Jag har min gravplats dit jag kan gå, men för alla andra tycker jag att minnesplatsen är jätteviktig. Jag är otroligt stolt över att församlingen tog det här beslutet, säger Carola.

På julen brukar hon och resten av familjen tända ljus vid Lillasysters grav, endera tillsammans eller i olika etapper och repriser. Morsdag är också en viktig dag för Carola.

– Hon är ju mitt barn och hon kommer alltid att saknas mig. Men man måste bara ta sig själv i nacken och gå vidare, för livet är också härligt och fint.

Text: Rebecca Pettersson
Foto: Rebecca Pettersson


TERJÄRV. Fysiskt arbete och höga höjder är inget kyrkvaktmästaren i Terjärv, Sixten Ahlsved, räds för. 17.8.2023 kl. 18:00

SÖKARE. Journalisten Eric Schüldt har intervjuat vår tids stora kulturpersonligheter, han har hyllats och vunnit priser. Och så har han kämpat med synden. 16.8.2023 kl. 19:00

SPELMANSKULTUR. – Om vi ser på bygdespelemännen så har de ju spelat vid bröllop, begravningar och dop. Det är ett sätt att uttrycka stora tankar och känslor. Då man märker det passar folkmusiken väldigt bra in i det kyrkliga sammanhanget. Kyrkan har inte ensamrätt på att uttrycka människors tankar om liv, död och mening i livet. 15.8.2023 kl. 19:00

kyrkoherdeval. Johan Kanckos, t.f. församlingspastor i Vasa svenska församling, valdes i söndags till ny kyrkoherde i Solfs församling. Han fick 71,6 procent av rösterna. 14.8.2023 kl. 15:10

UNGDOMAR I KYRKAN. På Sommardagarna 2023 samlades ungefär 100 deltagare för sol, hav, mat, bastu, strand, andakt, vila, värme, stämning, party, musik, smågrupper, mässa, gemenskap, glass och varma klippor på Lekholmen. 13.8.2023 kl. 16:59

rasism. Recenserade presidentfrun Jenni Haukios memoarbok som ”förvånansvärt smal” i invandrarfrågan. 30.11.-0001 kl. 00:00

rasism. Integreringen av utlandsfödda i arbetslivet har förbättrats i Finland, men den rasistiska retoriken och den strukturella rasimen frodas. – Jag ger 200 procent för att bidra till samhället, men debatten just nu får mig att känna mig som en exotisk utlänning, säger Emmanuel Acquah. 9.8.2023 kl. 14:26

BÖN. De träffades vid en lärjungaskola. Idag har de fem barn och har precis flyttat från Finland till Australien. Hur lever man ett familjeliv där allt går på Jesus villkor? 3.8.2023 kl. 11:18

KRISTEN MYSTIK. Vad ska jag göra av känslan av meningslöshet och rastlöshet? Hur ska jag stå ut med rädslan för att förlora dem jag älskar? Ibland vill man ställa sina tyngsta frågor till någon riktigt vis människa. 28.7.2023 kl. 15:53

ETT GOTT RÅD. Pastorn Stefan Löv är i dag en 52-årig man med varm utstrålning och perspektiv på livet, men sitt 20-åriga jag beskriver han som en ruggigt vilsen själ. 27.7.2023 kl. 15:25

skrivande. Att skriva är som att träna: om du tar paus är det svårt att komma igen, säger författaren, skrivinspiratören och handbollsspelaren Michaela von Kügelgen. Men alla kan skriva – också du. Bara fem minuter per dag leder så småningom till en hel roman. 26.7.2023 kl. 19:00

JORDFÄSTNING. Ibland får prästen Malin Lindblom veta att någon knappast kommer att närvara vid jordfästningar hon ska förrätta. Hittills har det ändå alltid dykt upp någon, men hur många som är på plats är aldrig avgörande för henne. – Jordfästningen är som en bön, säger hon. 25.7.2023 kl. 15:17

musik. Två händelser som mänskligt sett inte var förnuftiga bevisade för ”Banjo-Ben” Ben Clark att Gud ledde honom. 21.7.2023 kl. 21:59

Solf. Johan Kanckos och Camilla Svevar har sökt kyrkoherdetjänsten i Solf. De fick svara på några frågor om sig själva och sin syn på Solf och kyrkoherdejobbet. 31.5.2023 kl. 16:52

NÄRPES. Också i år är väskan packad och redo för lägerområdet Fridskär. – Det är en jättehärlig gemenskap, säger Kajsa Åbacka, som är hjälpledare i Närpes församling. 14.6.2023 kl. 16:49

Kolumn. Jag stiger ut genom den lilla dörröppningen på båten, sätter min fot på bryggan. Den gungar i de skvalpande vågorna, träet knarrar. Vidare, upp mot ön. Solen gassar, den säregna doften av träd blandat med grus möter mig. 29.5.2024 kl. 20:25

Analys. I Indien har det hinduistiska religionsprogrammet ghar whapsi lett att förtrycket av landets över 100 miljoner kristna ökar, skriver Torsten Sandell i en analys. Han hade en unik möjlighet i februari att besöka den underjordiska kyrkan i Uttar Pradesh. 27.5.2024 kl. 10:51

kyrkoherdeinstallation. När Yvonne Terlinden installerades till sin tjänst i Karis idag var den sol ute och sol inne. "Vi gratulerar församlingen till en vis och ödmjuk kyrkoherde", sa en gäst. 26.5.2024 kl. 16:31

INGERMANLANDS KYRKA. Kollekter till Ingermanlands kyrka i Ryssland är förbjudna, anser den finländska åklagarmyndigheten. Kyrkan har omkring 100 vänförsamlingar i Finland. 17.5.2024 kl. 19:00

kyrkostyrelsen. Martina Harms-Aalto från Helsingfors blir Borgå stifts nya ledamot i Kyrkostyrelsens plenum. 16.5.2024 kl. 16:23

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet