Carola Juselis vet vad det är att mista ett barn man aldrig riktigt hunnit lära känna.
Carola Juselis vet vad det är att mista ett barn man aldrig riktigt hunnit lära känna.

"Vi gav henne aldrig något namn"

sorg.

Carola Juselius förlorade sitt barn blev hon så arg på Gud att hon skrev ut sig ur kyrkan. Sen saknade hon julmusiken och skrev in sig igen. Hon är en kvinna med temperament som vill finnas till för andra, särskilt för dem som inte kunnat prata om barnen de mist.

23.12.2023 kl. 19:00

Då Carola Juselius äntrar den lokala lunchrestaurangen i Sibbo kramar hon ägaren och slänger några ord i farten med människorna hon möter. Hon far fram som en glad liten virvelvind och verkar känna så gott som alla. Det gör hon nog också.

– Det är det som gör det så tryggt att bo här. Jag är helt säker på att det skulle finnas hjälp att få om det skulle hända något, säger Carola Juselius.

Men det finns ett år av undantag i Carolas historia av att vara glatt utåtriktad. Ett år då det faktiskt hände något.


Lillasyster

2006 väntade Carola och hennes man Ari barn. Det skulle bli familjens fjärde lilla liv. Då Carola precis blivit mammaledig, gravid i vecka 36, slutade barnet i hennes mage att röra på sig.

– Det var min man som konstaterade att i natt har barnet inte haft disco-natt. Min syster rekommenderade att jag skulle åka in och kolla upp det. Själv tänkte jag inte ens på att något kunde ha hänt.

Carola skickades till Borgå, men de sa att allt såg okej ut, det var falskt alarm. En specialist skulle ändå komma för att titta till Carola och barnet.

– Så kom specialisten. Jag kommer ihåg den här tanten, robust med vitt hår och glasögon. Hon konstaterade att barnet inte levde. Sen sa hon ”älä itke”, ”gråt inte”, och så gick hon ut.

Carola och Ari åkte hem för att berätta vad som hänt för resten av familjen. Morgonen därpå åkte de in till sjukhuset igen och samma kväll föddes en liten flicka.

– Vi gav henne aldrig något namn. Vi hade inte bestämt något på förhand så hon blev bara Lillasyster för oss.

Lillasyster föddes med navelsträngen flera varv runt sig. Även om hon fötts levande hade hon inte överlevt.

Carola höll flickan efter att hon blivit född, något som hennes syster rått henne till på uppmaning av en väninna.

– Jag är jättetacksam över det rådet, att vi fick hålla henne och titta på henne. Nu är det ju för sent, det finns bara den enda gången.

I efterhand önskar hon att de sparat flickans fotavtryck, handavtryck eller kanske en liten lock av håret. I dag är det praxis på många orter, men så var det inte då. Några bilder på sitt barn fick de dock med sig hem.

– Än i dag har jag inte tittat på dem. Jag vet var bilderna finns men jag har inget behov av att se på dem. Den dag jag inte längre minns hur hon såg ut kan jag göra det. Men jag minns än.

Dagen efter förlossningen kom de två sargade föräldrarna hem till Sibbo igen. Morgonen därpå skulle de flytta från ett hus till ett annat. Lådorna var packade sedan tidigare, med instruktioner om vilka som skulle till vilket rum.

– På söndag morgon konstaterade vi att det inte går. Men mitt i allt hade vi åtta kompisar utanför vår dörr som sa: ”Nu flyttar vi.”

Tiden efteråt ordnade de med begravningen. Skatteverket ringde och krävde en bouppteckning gällande det barn som aldrig hunnit ta ett andetag. Mellan alla praktiska göromål kände Carola att hennes tid gick åt till att trösta alla andra.

– På kvällarna var det min tur att bli tröstad. De första två veckorna efter förlossningen sov vi inte mycket, vi bara låg och pratade.

Hon upplever att hon fick stöd, både från vården, vännerna, familjen och församlingen. Männen lämnas däremot väldigt ensamma med sin sorg.

– Min man fick en vecka sjukledigt. Sen fick han en vecka till, men det var nästan som att han behövde tigga till sig den. På en vecka hinner man inte ens med allt det praktiska.

Han fick också samtal av andra män. Män som varit med om samma sak, som inte hade en grav att gå till, som inte kunnat prata om sin sorg.

Vad säger man om ett barn som ingen sett?

En vinterdag 2006 blev Lillasyster begravd. Ari bar kistan och tillsammans sänkte de ner den i graven. Prästen höll ett kort och fint tal, men det var annorlunda. Vad säger man om ett barn som ingen förutom föräldrarna sett.

– Man kan ju inte stå där och säga att man kommer ihåg hur hon springer, leker och snarkar, för ingen vet ju.

Efter begravningen skrev Carola ut sig ur kyrkan.

– Jag är en sån som går från noll till hundra. Jag var arg på allt och alla, på Gud, Jesus och församlingen. Även om jag fick det största stödet från församlingen var det precis som om jag tyckte att det var församlingens fel.

Några månader senare skrev hon in sig igen.

– Jag började tänka på de här små, helt idiotiska sakerna. Som att om jag inte hör till kyrkan kan jag inte gå på julmusiken. Sen var det något, jag kan inte säga exakt vad det var, men något fattades mig.



Även om Carola är väldigt öppen med sin sorg och betonar vikten av att prata, prata och prata då något dylikt händer, så är hon också en kvinna med framåtanda och fötterna på jorden.

– Livet går vidare. Jag tycker det är fel mot alla andra om man bara stoppar allt och gör förlusten till något mer än vad den är. Det låter säkert fult, men så är det.

Ari och Carola fick ett till barn efter Lillasyster. Det var ingen kompensation, men nog en stor glädje helt i sin egen rätt, precis som deras andra barn. I början var det ändå rätt tufft. Det ville sig inte riktigt med anknytningen.

– En läkare hade sagt till mig redan innan att om vi får fler barn kan det hända att jag inte kommer att tycka om det barnet till en början. Jag förstod inte, för jag har väl alltid älskat mina barn. Men rädslan över att förlora honom var så stor. Först när jag insåg att han inte var på väg någonstans vågade jag ta det där steget och älska honom.

Många sorger syns inte

Carola har alltid erbjudit sig att prata med människor som också förlorat ett barn. Erbjudandet kvarstår, om man kan hjälpa någon ska man göra det är Carolas devis.

– En dam kontaktade mig flera år efter att det här hände. Hon hade varit med om samma sak för 30 år sedan, men hennes man hade aldrig velat tala om det. De hade inte heller någon grav att gå till, så hon brukade ungefär smyga ut och tända ett ljus någonstans.

Det är också därför som Carola ställer upp på en intervju, för att visa på att det finns många sorger som inte alltid syns. Missfall, barn som aldrig hunnit ta sitt första andetag, barn som dör samma dag som de föds.

– Jag tror att de flesta kvinnor har gått igenom missfall, själv har jag haft fem stycken. Men sen finns det ju de som bara får missfall och aldrig får ett levande barn.

– Många kvinnor tror jag ändå kan tala om det här med sina vänner. Det är värre med männen.

I perioder har hon också förminskat sin egen sorg. Då en klasskompis dog i cancer tänkte hon att hon inte hade rätt att sörja sin egen förlust. Då hennes kusin var gravid med sitt första barn tänkte hon att det var tur att det var hon själv, inte kusinen, som förlorade sitt barn.

– Det var ett sätt för mig att överleva. Att tänka: så bra att jag tog den här skiten så att någon annan inte behöver göra det. Men så fungerar det ju inte.

Något som Lillasysters död lärde henne var att aldrig gå och gömma sig då man möter någon som sörjer. Då hon gick i butiken tiden efter att det här hade hänt märkte hon hur alla människor plötsligt försvann.

– Min dotter var med mig. Hon märkte det också och frågade vart alla försvann. Jag sa, ganska högt, att de står i gömman där bakom brödhyllan, säger Carola och skrattar åt minnet så här i efterhand.

Hon tror inte att man behöver säga så mycket.

– Men det är viktigt att se sorgen hos varandra.

Ibland är det likväl svårt att veta vad man ska säga till någon som sörjer. Vad kan man ens säga till de som kanske i år firar sin första jul utan det barn de längtat efter?

– Det är så svårt för man vill säga att det finns hopp, men det finns ju inte alltid hopp, säger Carola.

Hon tror ändå att man, då man kommit så långt i sin sorgeprocess att man orkar, måste försöka hitta något som är fint och bra i tillvaron. Samtidigt betonar hon att sorgens omfattning säkert beror mycket på hur ett barn tas ifrån en och när det händer.

– Det är klart att det är lättare för mig som har barn i livet att säga att man ska se framåt. För dem som inte kan få barn men som vill ha barn, för dem är ju mina ord som ett slag i ansiktet.


”Jag är otroligt stolt över församlingen”

Sedan en tid tillbaka finns det en minnesplats på Nickby begravningsplats i Sibbo för barn som dött eller aldrig fötts. En plats där alla med en tom famn kan tända ljus och sörja. En plats som påminner om de barn som kanske bara föräldrarna känt till, om den längtan som aldrig blivit en graviditet.



– Jag har min gravplats dit jag kan gå, men för alla andra tycker jag att minnesplatsen är jätteviktig. Jag är otroligt stolt över att församlingen tog det här beslutet, säger Carola.

På julen brukar hon och resten av familjen tända ljus vid Lillasysters grav, endera tillsammans eller i olika etapper och repriser. Morsdag är också en viktig dag för Carola.

– Hon är ju mitt barn och hon kommer alltid att saknas mig. Men man måste bara ta sig själv i nacken och gå vidare, för livet är också härligt och fint.

Text: Rebecca Pettersson
Foto: Rebecca Pettersson


Hilja Risku och Isabel Hanna
har gått i samma klass och sjungit i kör tillsammans sedan ettan.

musik. För Isabel Hanna och Hilja Risku blir det här en spännande höst. De börjar högstadiet – och de ska sjunga sin egenskrivna låt i tv-sändning. 19.8.2020 kl. 09:21
Kristina Örn tycker att mycket inom diakonin påminner om läraryrket.

diakon. Efter 27 år i skolvärlden ville hon ta steget ut och prova något nytt. Det blev inte närvårdare eller missionär, men Kristina Örn fortsätter jobba nära människor. Nu är hon ny diakon i Solf. 19.8.2020 kl. 09:19
Jutta Urpilainen var den första kvinnan att leda SDP. Nu är hon Finlands första kvinnliga kommissionär.

profilen. – Livet är en gåva jag är tacksam för. Om kvällarna stannar vår familj upp inför den och det känns naturligt att be en gemensam aftonbön tillsammans med barnen. 20.8.2020 kl. 00:00
Vad blir viktigt i ett liv som lika gärna kunde ha tagit slut? Christa Mickelssons självbiografiska bok "Ett blodkärl som brast" beskriver livet efter en massiv hjärnblödning.

Bok. – Ibland känns det som om jag fått ett nytt liv, säger Christa Mickelsson. För tre år sedan kunde hon endast ljuda några vokaler och inte skriva alls. En massiv hjärnblödning har tvingat henne att lära sig allt på nytt. Nu ger hon ut en bok, en bok hon skrivit helt själv. 19.8.2020 kl. 08:48
Många saknar ett språk för att tala om sina naturupplevelser, upptäckte David Thurfjell.

Kultur. Det finns något andligt över nordbornas naturupplevelser, märkte religionshistorikern David Thurfjell. Många sekulariserade svenskar som inte känner sig hemma i kyrkan upplever i stället att naturen är en plats som ger dem utrymme för existentiella tankar och känslor. 18.8.2020 kl. 19:53
Höstdagarna brukar varje allhelgonahelg samla ungdomar från hela Svenskfinland.

Höstdagarna. Ungdomsfestivalen Höstdagarna skulle ha firat 70-årsjubileum vid allhelgonahelgen, men ställs in på grund av coronaviruspandemin. 18.8.2020 kl. 09:07
En annorlunda bild av kyrkomötet: ansikten bakom blå munskydd, talare med färggranna platshandskar och tekniska pauser för att desinficera mikrofoner.

Kyrkomötet. En ny mandatperiod inleddes med iver att hitta nya lösningar för kyrkans strukturer och förvaltning. Men i de frågor som bränner är det svårt att släppa taget om positionerna. 14.8.2020 kl. 16:49

kronoby församling. Kronoby församlings ekonomi har försämrats under de senaste tio åren, skriver ÖT. 14.8.2020 kl. 16:32

val. Kyrkomötet har valt Åsa A. Westerlund och Monica Heikel-Nyberg till medlemmar i Kyrkostyrelsens plenum för mandatperioden 2020–2024. 14.8.2020 kl. 11:38
Helene Liljeström gick i slutet av år 2019 i pension från jobbet som kyrkoherde i Sibbo svenska församling.

matteus församling. Om allt går enligt planerna slår domkapitlet vid sitt nästa möte fast att Helene Liljeström sköter kyrkoherdevikariatet i Matteus församling. – Ett bönesvar, säger församlingsrådets viceordförande Annica Söderström. 11.8.2020 kl. 16:02
Niklas Wallis är för tillfället tf. kaplan i Kronoby.

domkapitlet. Niklas Wallis, tf. kaplan i Kronoby, är enda sökanden till kyrkoherdetjänsten i Kronoby. Byråsekreterartjänsten vid domkapitlet fick nio sökande. Bland annat detta meddelar domkapitlet idag. 10.8.2020 kl. 16:15

Coronapandemin. Coronarestriktionerna i Finland har lättats upp, samtidigt som samhället håller andan för en möjlig andra våg. Vi frågade några församlingar hur virusepidemin beaktas i deras dagliga verksamhet, nu när höstterminen småningom startar. 10.8.2020 kl. 12:23
Biskop Bo-Göran Åstrand säger att det var en process för biskoparna att finna förtroendet att tala ärligt och öppet i äktenskapsfrågan.

äktenskapssyn. Att biskoparna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inte når en gemensam syn i äktenskapsfrågan var inte förvånande. Som näst bästa alternativ kunde de flesta tänka sig en medelväg, som tillåter samkönade par att vigas. 7.8.2020 kl. 10:12

katastrofhjälp. Kyrkans utlandshjälp har beviljat 50 000 euro från sin katastroffond till dem som drabbats av explosionen i Libanons huvudstad Beirut. Utlandshjälpen inleder också en insamling till förmån för hjälparbetet. 6.8.2020 kl. 16:52
Ulla Heikkilä kallar konfirmandlägren för en nationell institution.

film. Ulla Heikkilä inspirerades av sin egen tonårsupplevelse och gjorde en film om en lägervecka full av gemenskap, livsfrågor, konflikter och förälskelse. 6.8.2020 kl. 19:00

Vid församlingsvalet sade 60 procent av kandidaterna sig sympatisera med Anna Maja-Henrikssons SFP och 11 procent med Peter Östmans Kristdemokraterna

riksdagsvalet. Kyrkpressen träffade SFP:s Anna-Maja Henriksson och KD:s Peter Östman, vars partier är de populäraste inom kyrkan på svenska. Dubbelintervjun slutade i att regeringens företrädare gav oppositions­ledamoten en kram. 20.3.2023 kl. 19:00
Den kyrkliga samfälligheten i Helsingfors hade pengar i krisande Credit Suisse.

FINANSFÖRVALTNING. Förvaltningsdirektören kan inte svara på varför Helsingfors kyrkliga samfällighet förvaltar medel genom finansvärdepapper i Schweiz. 16.3.2023 kl. 16:10
Konfirmandundervisningen har bibehållit sin popularitet.

Konfirmander. Under det första coronaåret 2020 sjönk antalet deltagare i konfirmandundervisningen i evangelisk-lutherska kyrkan, men 2021 vände trenden, en trend som fortsatte under 2022. 15.3.2023 kl. 18:16
– Vi har ingen tid att förlora utan vi ledigförklarar tjänsten på nytt den tjugonde mars, säger Åstrand.

KYRKOHERDETJÄNST. – Det kan ju hända att vi har den ansökningskulturen i Pedersöre av att man avvaktar och ser vad som händer, säger biskop Bo-Göran Åstrand om att ingen sökte den lediganslagna kyrkoherdetjänsten i Pedersöre församling. 14.3.2023 kl. 19:43
Kyrkoherdetjänsten i Pedersöre lockade inga sökande i första rundan.

PEDERSÖRE. Domkapitlet vid Borgå stift meddelade på fredagen att den lediganslagna kyrkoherdetjänsten i Pedersöre församling inte fått någon sökande. 10.3.2023 kl. 12:11