Intervju med Kateryna Dunjak utanför Kiev i december 2019. Här besöker Dunjak döttrarnas grav. Anna-Lena Laurén till vänster.
Intervju med Kateryna Dunjak utanför Kiev i december 2019. Här besöker Dunjak döttrarnas grav. Anna-Lena Laurén till vänster.

När man ber gör man vad man kan

RAPPORTERA FRÅN UKRAINA.

Ukraina har offrat mycket, men landet måste offra ännu mer, säger Anna-Lena Laurén, som tvingats lämna Ryssland och nu rapporterar från Ukraina. Hon ser mörker och uppgivenhet under sina reportageresor, men också hopp och glädje. Och vad gör människor när de inget kan göra? De ber.

21.12.2023 kl. 13:26

När den här intervjun görs sitter Anna-Lena Laurén i en bil på väg från Kiev till Lviv och sedan till Polen och Finland tillsammans med fotografen Niklas Meltio. Sedan i höst bor hon i en bostad i centrala Kiev, och besöker sin dotter Sissel och sina föräldrar i Pargas ungefär en gång i månaden.

– Kiev är välskyddat av amerikanska Patriot-missiler, men jag vill inte ha ett barn där och utsättas för – den i och för sig osannolika – risken att behöva lämna staden snabbt, sitta i någon bilkö och bli bombad. Men det är tungt att bo isär från min dotter, och i något skede måste vi hitta ett annat arrangemang.

Hon bodde i och rapporterade från Ryssland i sexton år. Att det kunde sluta när som helst visste hon, men hon tog det inte för sannolikt.

– Att det gick så beror på att Ryssland är ett imperium, en diktatur, och då fattar man ibland väldigt märkliga beslut som för oss ter sig ologiska. Jag höll ett storanfall mot Ukraina för möjligt, men jag trodde inte att Putin skulle vara så dum. Han har ju aldrig startat ett krig som han inte kan vinna.

När Anna-Lena Laurén och hennes dotter bröt upp från S:t Petersburg första gången var de på väg på sportlov och anfallet mot Ukraina hade precis börjat.

– Vi satt på tåget mot Kolari och jag sa till Sissel att det kan hända att vi inte kan åka till Ryssland alls mera. Hon sa att det är jätteledsamt, men ukrainarna har det värre.

Kreml är Kreml, säger hon.

– Jag har aldrig känt någon personlig bitterhet över att vi blev utkastade. Inte kan man vara arg på en krokodil för att den beter sig som en krokodil.

När jag läser nyheterna från Ukraina känner jag ofta frustration och hopplöshet. Vad känner du?

– Jag känner faktiskt inte hopplöshet, och jag tror det beror på att det är lättare att förhålla sig till kriget när man rapporterar om det. Människor vill veta vad som händer och förstå vad som händer, så det jag gör känns meningsfullt.

Nu när hon bor i Ukraina förstår hon också nyanser, sådant hon inte hade så bra koll på när hon bodde i Ryssland.

– Bara en sådan sak att man läser ganska mycket reportage i västerländsk press om att ”vi kommer att kämpa till slutet, ingen kan krossa oss”. Ofta bor människor som säger så i stora städer, framför allt i Kiev, ofta är de språkkunniga, välbärgade och har det ganska bra.

Hon har nyss gjort ett reportage från de så kallade befriade områdena, som Ukraina tagit tillbaka från ryssarna. Städerna är minerade, hälften av människorna har flyttat bort, priserna har skjutit i höjden för att det är så dyrt att föra varor dit, det är farligt att bo där och barnen måste gå i distansskola, vilket betyder att de får sämre utbildning.

– Så de säger inte: Hurra, vi ska kämpa ända tid slutet! De vill få ett slut på det här. Det är mänskligt och begripligt och det är jätteviktigt att vi känner till det.

Också vi i Finland upplevde en stor krigströtthet mot slutet av fortsättningskriget.

– Ja, jag läser just nu gamla brev som min farmors bröder skrivit till min farmor från fronten 1941–1944. Där ser man hur till exempel en av bröderna hösten -44 är så trött att han bara vill hem. Och han ville själv ut i kriget, som alla ville. Han blev inte skickad först för att han var så ung, och han skämdes över det. Och sedan år 1944 skrev han att han inte orkar med det här mer.

Hon tänker på att vi alla vet att det inte finns någon rättvis fred.

– När det blir fred i Ukraina kommer det inte att bli rättvist. Ukraina måste troligen ge upp en del. Men jag förstår ju väldigt bra att inte kan ju Ukraina säga det nu, i så fall skulle de vara i en dålig förhandlingsposition.

När du rapporterar från Ukraina, får du syn på hopp eller på mörker?

– Väldigt mycket både och. Jag tänker jättemycket på en fyrabarnsmamma som lever i den så kallade befriade zonen och som var oerhört olycklig över att hennes barn måste gå i distansskola. Hon sa att de inte lär sig någonting.

Med lokala mått är hon inte fattig, för familjen har grisar och hönor. Hennes man har en bil. Hon skulle vilja flytta till Charkiv, men det är för dyrt.

– Sedan började hon gråta och sa att hon är så rädd för att hennes man ska bli inkallad. För då har de ingen.

Anna-Lena Laurén träffade henne vid en utdelning av godis för barn, och frågade om hon fick hälsa på hemma hos familjen. Hon märkte att mamman skämdes över att visa hur de bor.

– Man måste göra det för att få ett bra reportage, visa hur människor har det. De körde före med sin trasiga Niva där kofångaren hängde på sned, och vi efter med vår stora, dyra Volkswagen Touareg, som kostat mer än de ens kan föreställa sig. Jag känner den här klyftan så tydligt, att jag är så otroligt privilegierad jämfört med henne, och jag skäms lite över det själv. Men det här går inte att ändra på, det här måste man bara leva med.

De besökte också en annan familj i samma zon. Den var annorlunda.

– Vi träffade ett matriarkat, det var mamma, mormor, mormorsmor och barn som levde ihop och de var otroligt positiva och glada och trodde på seger och levde på knappa villkor och klarade sig helt okej. Den unga mamman var ensamstående mamma, hennes man hade stuckit, men hon skämdes inte över någonting: inte över det, inte över att de levde i ett fattigt hus. Så det finns hopp också.

Men samtidigt finns det otrevliga faktum att ju längre kriget fortsätter, desto svårare kommer de här människorna att få det.

– Och samtidigt: det här är ju vad Putin vill att vi ska prata om. Han säger att det är så synd om människorna som drabbas av den här katastrofen, helt som om han själv inte skulle ha något med den att göra.

Finns det någon lösning?

– Vi i väst tycker att vi varit jätteduktiga och solidariska och gett jättemycket vapenhjälp, och det sistnämnda stämmer. Men vi ger kanske 20 procent av vad vi borde ge för att Ukraina ska kunna vinna kriget.

Samtidigt har inte Ukraina genomfört total mobilisering och det finns inte tillräckligt många män vid fronten.

– Det är Zelenskyjs beslut att inte kalla in män under 27 år, vilket känns väldigt märkligt för oss finländare när vi tänker på våra krig. Där var det inga begränsningar, alla måste med. Det känns lite som att han hoppas att bara de får lite mer vapen så behöver de inte skicka ut så många unga män till fronten.

Än har Zelenskyj inte varit beredd att göra de riktigt svåra valen.

– Det grymma är att Ukraina har offrat otroligt mycket för att skydda sin självständighet, och de har lyckats. Men faktum är att de måste offra ännu mer. Det kan låta hemskt, men så är det.

Har din lust att göra slut med Gud ökat eller minskat under de här två senaste åren?

Anna-Lena Laurén skrattar.

– Man skulle ju kunna tänka att den skulle ha ökat med tanke på kriget, för när man bevakar ett krig får man kämpa ganska mycket för att orka tro på mänskligheten. Men samtidigt märker jag att om det finns något jag lärt mig i Ukraina är det vad tro betyder för människor.

Hon minns ett besök i Gammalsvenskby utanför Cherson. Byn hade nyss blivit befriad av ukrainarna, och hon fick tala med byäldste, en man som blivit gripen av ryska trupper och förts till ett tortyrcentrum och blivit torterad i flera dagar bland annat med elchocker. Han hade kunnat bli skjuten när som helst.

– Jag frågade vad som höll honom uppe och han sa: ”Bönen. Det var bönen som höll mig uppe.” Jag tänkte på det länge efteråt. Jag förstår verkligen varför det var så, för bön är ju något som inget riktigt kan ersätta. Det är en aktiv handling: man gör något, man gör det man kan.

Hon minns också ett besök i Lviv, där hon intervjuade en kvinna i en ukrainsk grekisk-
katolsk kyrka.

– Jag frågade vad tron betydde för henne och hon sa: ”Sök och ni ska finna, bulta och dörren ska öppnas för er.” Jag tycker om det där bibelstället, för det handlar om en aktiv handling. Du försöker fast det verkar vara hopplöst. Själva handlingen ger dig styrka och får dig att orka. Det här kriget har inte fått mig att göra slut med Gud. Åtminstone har jag lärt mig att kyrkan som institution, när den fungerar som den ska, är en enorm styrkekälla.

Anna-Lena Laurén älskar Vexi Salmis julsång Sydämeeni joulun teen.

– Den har ett barns raka tilltal, men den är inte sentimental. Den handlar om att känna frid fast man har mycket att inte känna frid över.

Hon nynnar och läser en bit av texten: On jouluyö ja lumihuntuun pukeutunut maa, kuin yhtä puhdas itse olla voisin.

– Den är väldigt förlåtande. Det finns saker i mitt liv jag önskar hade varit på ett annat sätt, men i sången bestämmer man sig för att förlåta sig själv och låta lugnet komma. Det är så jag ser julen.

Anna-Lena Laurén

Flerfaldigt prisbelönt Rysslands-och Ukrainakorrespondent för DN och Hbl. Författare.

Flyttade i höst till Kiev och pendlar en gång i månaden till Pargas, där hennes dotter bor med sina morföräldrar.

Kommer från Pargas och firar jul där med sin mamma, pappa och 13-åriga dotter Sissel. ”Vi ska äta gott och dela ut julklappar och ha julgran. Samma program varje år. Det ska vara skönt att vara med min dotter nu när vi bott i olika länder.”

Sofia Torvalds


Den asylsökandes berättelse om hot och våld frågasätts. KP följer upp saken. 17.2.2016 kl. 16:55

Kyrkbyggarsläkten Rijf har varit en del av hennes liv sedan 1999. Medan Paula Mäkelä forskat är det som om hon lärt känna kyrkbyggarna personligen. 17.2.2016 kl. 15:33
Det finns inget "om?" i frågan om att ta emot flyktingar. Enligt Håkan Sandvik lyder den enda frågan "hur?".

Håkan Sandvik har stor erfarenhet av integrationsfrågor. Kyrkan inte får glömma sin egen flyktingstatus, menar han. 12.2.2016 kl. 15:16

Bror Gammals för de åländska lekmännens talan i kyrkomötet. 10.2.2016 kl. 22:16

val2016. Åsa A Westerlund, Göran Stenlund och Patrik Hagman har valts in som lekmannaombud i kyrkomötet. 10.2.2016 kl. 16:54

stiftsfullmäktigeval. Tre fjärdedelar av stiftsfullmäktiges medlemmar är nya. Två tredjedelar av de invalda är kvinnor. Enligt de preliminära valresultaten i Borgå stift kommer prästerna att representeras av följande personer i stiftsfullmäktige under den kommande fyraårsperioden: Stig-Olof Fernström, prost, Helsingfors och Albert Häggblom, distriktspräst, Esse (ny) från listan För tro och kyrka, medan Mia Bäck, tf kaplan, Åbo, Catharina Englund, sjukhuspräst, Jakobstad (ny), Monica Heikel-Nyberg, kaplan, Helsingfors (ny), Siv Jern, kaplan, tf familjerådgivare, Vasa (ny) och Fred Wilén, tf kaplan, Helsingfors (ny) valts från listan Tillsammans för en medmänsklig och tjänande kyrka. Följande personer valdes till lekmannamedlemmar i stiftsfullmäktige: Gunnel M Helander, arkitekt, Hangö, Susanne Björkman, agrolog, Åbo (ny), Janette Lagerroos, kyrkvaktmästare, teologie studerande, Väståboland (ny), Nina Björkman-Nystén, pol.kand., Pernå,Anders Wikström, chef för medelanskaffning, Helsingfors (ny), Hedvig Långbacka, FM, radioredaktör, Helsingfors (ny) och Heidi Juslin-Sandin, programchef, TM, Esbo (ny) för listan För folkkyrkan. Från listan Tillsammans i kyrkan valdes Daniel Björkstrand,företagare, Malax, (ny), Anita Ismark, pensionerad kommundirektör, Korsnäs (ny), Anna-Karin Lärka, PeM, församlingssekreterare, Korsholm (ny), Gun-Maj Näse, teol.mag., pens. församlingslektor, Pedersöre, Kristian Sjöbacka, rektor, Närpes och Hans Snellman,överkommissarie, Karleby. Ålands lekmannaombud i stiftsfullmäktige valdes genom sämjoval och är Christian Beijar (ny). Betydligt flera kvinnor än män i stiftsfullmäktige Liksom i valet för fyra år sedan är många medlemmar nya i stiftsfullmäktige, hela tre fjärdedelar av stiftsfullmäktiges medlemmar är nya. Av medlemmarna i stiftsfullmäktige är två tredjedelar kvinnor, 13 medlemmar är kvinnor (fyra präster, nio lekmän) och 8 är män (tre präster, fem lekmän). De preliminära resultaten i valet blev klara på onsdagen. På måndag den 15 februari fastställer de olika stiftens valnämnder valresultatet. Stiftsfullmäktige valdes för tidsperioden 1.5.2016-30.4.2020. 9.2.2016 kl. 10:35

Kyrkomötet. Rolf Steffansson gör Bo-Göran Åstrand sällskap prästombud i kyrkomötet. Det sittande ombudet Max-Olav Lassila faller ur. 9.2.2016 kl. 10:34

val2016. De åländska rösterna gör att resultatet i kyrkomötesvalet för Borgå stifts del väntas bli klart först i kväll, onsdag. 9.2.2016 kl. 10:18
Hanna-Madeleine och Ludvig Andersson förberedde sig för sitt bröllop genom att gå en äktenskapskurs. Läs hela intervjun i Kyrkpressens Bröllopsbilaga!

bröllop. Hur gifter man sig på enklast möjliga sätt? Läs Kyrkpressens Bröllopsbilaga så får du svar! 9.2.2016 kl. 10:51

ekofasta. I dag på askonsdagen startar kampanjen Ekofasta som pågår fram till påsken. Kampanjen uppmuntrar oss att se över våra levnadsvanor och bli mera miljövänliga i den kristna fastetraditionens anda. 9.2.2016 kl. 00:00
Pili Groyne spelar Guds dotter Ea som rymmer och letar upp sex egna apostlar.

film. Lite feministiskt, ganska roligt, fullkomligt bisarrt. I Jaco van Dormaels film Det helt nya testamentet möter satir surrealism. 8.2.2016 kl. 16:23
Utsätt oss inte för prövning eller inled oss icke i frestelse? En del har svårt för ”Vår fader” av teologiska skäl.

Fader vår. Biskop Björn Vikström föreslår att församlingarna går in för den nya versionen av bönen Fader vår, för att fira att det gått 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser. 9.2.2016 kl. 00:00
I söndags startade insamlingen Gemensamt Ansvar.

scouterna. I söndags gick startskottet för evangelisk-lutherska kyrkans insamling Gemensamt Ansvar. I år är scouterna det inhemska insamlingsmålet. Syftet är att med hjälp av scouting förebygga utslagning av ungdomar. 8.2.2016 kl. 13:37

åbo svenska församling. Åbo svenska församling föreslås fortsätta som en av tre församlingar i Åbo efter en stor sammanslagning. För tillfället finns det sju församlingar i Åbo och St Karins samfällighet. 8.2.2016 kl. 10:36
Tomas Lundqvist är missnöjd med regeringens beslut att inte göra något åt att det finns en grupp människor i Finland som inte har rätt till någon hälsovård.

tomas lundqvist. I Finland finns en stor grupp människor som inte har rätt till någon hälsovård. Läkaren Tomas Lundqvist erbjuder på sin fritid papperslösa vård vid kliniken Global Clinic i Helsingfors. 4.2.2016 kl. 00:00

Just nu fylls Jessica Högnabba-Akins dagar av vagnspromenader, men om ett drygt år börjar hon på nya jobbet.

SJUKHUSPRÄST. Jessica Högnabba-Akin är ny sjukhuspräst på Kvinnokliniken i Helsingfors. Hennes egna erfarenheter av sjukhus har lärt henne att inte komma med klichésvar vid svåra frågor. 15.12.2021 kl. 15:59
Tina Westerlund klarar det mesta i vardagen själv. Men det tog tid att smälta att hon behöver rullstol.

anpassning. Tina Westerlunds jultraditioner har förändrats många gånger om, det har också hennes liv. Sjukdomar, att bli rullstolsbunden och att flytta från ett kärt hem har krävt stor anpassningsförmåga. – Jag hoppas mina barn har sett att det går att komma igenom svårigheter. 15.12.2021 kl. 10:32
Lillemor Asplund-Haapasaari har fått må bra i snart två år.
– Det är en sådan lycka att få må bra, känna frid och vara en glad, närvarande och aktiv mamma.

Personligt. För knappt två år var Lillemor Asplund-Haapasaari på botten av sitt liv. Då sa hennes pastor: "Gud har förlåtit dig – men det är du själv som inte har förlåtit dig". 14.12.2021 kl. 15:00

film. I höst kom den – filmatiseringen av Kjell Westös bok Den svavelgula himlen. Regissören Claes Olsson berättar hur det kom sig att just han fick det ärofyllda uppdraget att göra romanen till film. 9.12.2021 kl. 08:54
John Vikström har härliga minnen från barndomsjularna i Kronoby.

jul. Ärkebiskop emeritus John Vikström minns både barndomens härliga jular och en julandakt i Kakolafängelset, då några fångar planerat att ta ärkebiskopen som gisslan. 9.12.2021 kl. 08:35