Majla Ståhls följer noggrant med vad som händer i världen. ”Det är inte första gången vi haft problem med Ryssland", säger hon efter en nyhetssändning.
Majla Ståhls följer noggrant med vad som händer i världen. ”Det är inte första gången vi haft problem med Ryssland", säger hon efter en nyhetssändning.

Majla Ståhls, 89 år, om kriget, kamraterna och kärleken

LIVSBERÄTTELSE.

Majla Ståhls blir 90 år i januari. Hon minns när bomberna föll över Vasa, hon minns klasskamraterna som förlorade sina föräldrar och hon minns kärleken. Den stora och stillsamma.

7.12.2023 kl. 10:24

Det ringer en kvinna till Kyrkpressen. Hon är 89 år och har skrivit en text om en minnesstund som ordnats vid Bertahemmet i Helsingfors. Hon undrar om vi vill publicera den. Hennes man har dött några månader tidigare och vi pratar lite om det, om saknaden.

Kyrkpressen har deadline samma dag och tidningen är full, så jag måste svara nekande på hennes fråga. Jag undrar om jag får intervjua henne istället.

Kvinnan, som heter Majla Ståhls, är tveksam. Hon säger att hon inte levt något märkvärdigt liv. Att hon inte har något särskilt att berätta. En förmiddag i november träffas vi likväl hemma hos henne i Södra Haga.

Över en tårtbit och några koppar kaffe berättar hon om sitt barndoms Terjärv, om en ung kvinnas resa mot utbildning i det efterkrigstida Finland, och om kärleken. Den som det inte slår gnistor om, men som är trygg. Ett 89 år långt perspektiv på vardagens vedermödor i både krigs- och fredstid. Det är väl ändå något särskilt.

Majla växte upp i Småbönders i Terjärv. Egentligen skulle hon heta Maila med i. Det namnet fick hon vid dopet.

– Men min faster var så besviken på att mina föräldrar gett mig ett finskt namn att hon gick till prästen och sa att han skulle stava det med j. Prästen fick ändra det, och så har det varit sen dess, säger hon och skrattar gott åt episoden.

Jag frågar hur det kommer sig att en Terjärvbo född år 1934 bor i Helsingfors.

– Det är en lång story det, svarar Majla. Och så börjar hon berätta.

Marken skälvde i Terjärv

– När jag var barn var det krigstid och efterkrigstid. Jag minns det ganska bra när de bombarderade Vasa. Man tyckte i Terjärv att man kände hur marken skälvde. Det var så hårt fruset då.

Majlas pappa var ute vid fronten. Efter en tid blev han sjuk och skickades till Viborgs krigssjukhus för att sedan bli hemförlovad.

– Jag förstod inte så mycket, jag var ju så liten. Men han var i kriget hemskt länge och då han kom hem tyckte jag som barn att han såg lite underlig ut. Kläderna hängde på honom och han var avmagrad. De blev ju det i kriget.

Kanske var det någonstans här, i barndomens Småbönders, som hennes längtan efter att arbeta inom vården föddes. De flesta familjer bestod av många barn, och tillgången till vård var knapp.

– Många dog. Livet var sådant då. Då fanns det inget centralsjukhus i Karleby med barnläkare, och det fanns ingen hjälp mot infektionssjukdomar.

”Många dog. Livet var sådant då.”

Också i Terjärv var tillgången till vård skral.

– Det blev också därefter. Mycket av ansvaret låg på lärarna i småskolan.

Majla berättar om hennes jämnåriga skolkamrater. En liten pojke med sju syskon vars mamma dött.

– Redan ett år utan mamma är mycket i en stor familj med jordbruk och kossor.

En anna familj gick samma öde till mötes. Där var barnen förvisso bara två, men en av pojkarna gick på Majlas klass.

Det sades att pappan hade något med nerverna och det fanns ju inte mycket hjälp att få.

– Han var så ynklig, snorig och tanig den där pojken. Det sades att pappan hade något med nerverna och det fanns ju inte mycket hjälp att få. Fast jag själv var barn så förstod jag att vissa pojkar var ganska otvättade.

Hon berättar om en flicka som var femton år och dog i leukemi. Att småbarn dog tvingades man vänja sig vid, men när en tonåring gick ur tiden drabbade det samhället.

– Det var sorgligt i hela byn. Så var livet då. Man levde med i de andra familjernas liv. Det kunde någon gång vara lite negativt också. Nyfikenheten skulle man ju inte ha behövt ha. Men i allmänhet var det positivt. Man delade bördorna och stödde varandra. Särskilt kvinnorna.

Men i bybutiken grälade kvinnorna. Alla visste att det lilla som kom in behövde delas, att alla skulle ha en liten bit av allt. Det var bara det att det fanns så lite att dela på i den lilla sidobyn på den österbottniska landsbygden.




Från vävning till vård

Vidare utbildning var ingen självklarhet för varken Majla eller någon annan landsortsflicka. Men hon gick i Kronoby folkhögskola.

– Där var det vävningen som dominerade. Jag var intresserad och det var nyttigt också. Det hade inte varit så rikligt i hemmen innan kriget, men hela krigstiden slet man bara på det man hade. Det var ett stort arbete för alla mammor och husmödrar att hålla kläder och sängkläder åt barnen.

Så småningom fortsatte studierna vid Borgå folkakademi. Gymnastiklärarinnan vid folk‑
akademin kom från Karleby, och hon uppmanade Majla att studera vidare. Det skulle hon också komma att göra. Men först behövde hon få loss lite pengar.

I Majlas hemtrakter var det ont om jobb, så hon reste till Stockholm. Första dagen i Sverige köpte hon dagens tidning och läste igenom platsannonserna. Baptisternas ungdomshem sökte en kökshjälp.

– Det låg på Regeringsgatan 93, det minns jag än. Jag tog tidningen under armen och fick komma dit på stående fot. Det var inte så invecklat, mest att diska och skala potatis.

Hon hade dock klart för sig att hon skulle ha en utbildning. Två år senare flyttade hon hem till Finland för att börja studera till sjuksköterska i Helsingfors.

– Livet var så totalt annorlunda då. Nu är det så utstakat, man vet att det här tar si eller så många år. Så var det inte på den tiden. Det berodde så mycket på en själv, på vad man kunde ordna och vad det fanns möjlighet till.

”Det var inte så eldigt”

I Helsingfors blev de blivande sjuksköterskorna inbjudna till umgängeskvällar som ordnades av föreningen för forstmästare och agronomer. Där fanns en svenskspråkig ung man från Strömfors i sällskapet. Sigurd.

– Det var lite program och servering och så pratade man lite sådär skämtsamt. På slutet var det dans. Det var riktigt trevligt. Där började Sigurd titta på mig och efter det fortsatte vi att träffas.

– Det var inte så eldigt, men han var så bra och trygg på något vis. Han kom från Strömfors och var också från ett jordbrukarhem.

Under sina träffar tog de promenader tillsammans. Det var knappt om pengar, men någon enstaka gång gick de på bio.

Så småningom gifte sig det unga paret. De bodde en tid i Helsingfors. Sen flyttade de till Vasa där de hyrde ett rum i en tvårummare. Men vartefter barnen blev fler flyttade de till större boenden. Först till ett radhus i Hemstrand. Senare byggde de hus i Korsholm. De fick fyra barn och Majla fick anställning på Vasa centralsjukhus.

Då barnen växt upp och flyttat hemifrån var Sigurd och Majla på två igen. Sigurds hälsa vacklade och de valde att flytta efter barnen till Helsingfors för att ha familjen mer samlad. Det är förklaringen till varför Terjärvbon Majla bor i Södra Haga.

I januari fyller hon 90 år.

”Min bas i livet är där. Jag har inte kommit loss från Terjärv någonsin.”

Hur känns det?

– Jag vet inte. Det är lite jobbigt det här livet. Jag skulle vilja bo i vår stuga i Terjärv men jag kan inte vara där ensam. Om Sigurd skulle leva kunde vi vara där. Vi har elvärme och en stor öppen spis som ger go värme då man gör upp en brasa i den. Min bas i livet är där. Jag har inte kommit loss från Terjärv någonsin.

– Men man får inte allt som man vill det.

Jag frågar Majla om hon har något råd att skicka med mig. För det är något med henne. Jag får en känsla av att hon vet saker, att hon ser verkligheten klarare än mig. Kanske är det åldern och livserfarenheten, kanske är det också något annat.

Det råder ett lugn hemma hos henne, Det finns acceptans i luften. ”Man får inte alltid som man vill det.” Outtalat: ”Men man fortsätter ändå.”

Och då jag bett om råd inser jag haft alldeles rätt, för hon svarar:

– Jag vill inte vara läromästare för någon. Människor måste själva ha sin fria vilja och sitt omdöme.

Jag fortsätter fråga. Jag undrar om hon tror på Gud.

– Jag har en bastro, jag vilar i det. Jag är ingen sådan som går på hemskt mycket möten, men jag har den här basen för livet. Det har alltid varit så att jag utgår från det. Jag kan inte förklara det på något annat vis.

Så skiljs vi åt. Den här tiden är det många som är sjuka i corona igen i Helsingfors, och sjukskötersketakterna sitter kvar i Majla.

Då vi tar avsked i hennes farstu uppmanar hon mig vänligt men bestämt att gå raskt genom korridoren så att jag inte drar på mig någon smitta på vägen. Jag lovar att springa.

Vi skrattar och vinkar till avsked, och på väg till bussen kan jag inte sluta tänka på att det aldrig går att göra ett nästan 90-årigt liv rättvisa i ett litet reportage. Jag tänker på att det finns en enorm mängd samlad kunskap och livsvisdom i en lägenhet i Södra Haga.

Text: Rebecca Pettersson
Foto: Rebecca Pettersson


Ledare. När allt har krossats, och skärvorna och splittret finns kvar, börjar det på nytt som ett varmt regn. 20.4.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. Påskottan 2006. I facklornas sken sitter vi tillsammans med de lokala församlingarna på stranden vid Indiska oceanen i byn Nam Kem och väntar på att solen, likt Kristus ska stiga upp och lysa upp vår tillvaro. 20.4.2011 kl. 00:00

Kyrka. Nykarleby, Munsala och Jeppo församlingar upphör och bildar den nya Nykarleby församling den 1 januari 2013. 19.4.2011 kl. 00:00

Människa. Mitri Raheb kände vittringen av förändring och hoppas nu på samhällen där kristna inte behöver vara medborgare på undantag. 19.4.2011 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkostyrelsen har gett riksdagens justitieombudsman en utredning om inträdande i kyrkan via internet. 19.4.2011 kl. 00:00

Kyrka. I ett gemensamt uttalande betonar de religiösa ledarna i Finland religionsfriheten som en universell princip och individuell mänsklig rättighet. De påpekar vikten av att beakta religionsfrihetens princip som en hörnsten för samhällsfreden. 18.4.2011 kl. 00:00

Samhälle. Läraren bedömer ifall bibelkunskap passar in också utanför religionsundervisningen. 18.4.2011 kl. 00:00

Människa. Olle Rosenqvist reser till Indien, Nepal och Mongoliet sex gånger per år. Han samarbetar med pastor Natanael Khaling, som i fyrtio år vandrat runt i bergen Mount Everest och predikat. 18.4.2011 kl. 00:00

Människa. Hans mål var att dö. Amfetamin och hasch var vägen dit. Men en Bibel i fängelsets isoleringscell förändrade allt. I dag är Jonny Forsström pastor i Missionskyrkan i Ekenäs. 16.4.2011 kl. 00:00

Kyrka. Långköraren i Esse, var det nya församlingshemmet ska byggas har tagit ett steg framåt. Kyrkorådet i församlingen har röstat för ett nybygge vid ån, där det gamla församlingshemmet stod. 15.4.2011 kl. 00:00

Kultur. Lovsångerna har burit henne genom både tuffa tider och glädje. Nu ger Isabella Ström ut sina egna lovsånger på skiva. 15.4.2011 kl. 00:00

Människa. Vreden är en viktig katalysator för vuxenlivet. Fel använd tar den ditt liv. 14.4.2011 kl. 00:00

Människa. Nicklas Holmgård uppmanar församlingarna att fråga vad ungdomar kan och vill göra i stället för att gissa sig till det. 14.4.2011 kl. 00:00

Ledare. På söndag är det dags för det 36 riksdagsvalet i Finland. Vägen dit har varit lång, och utspelen många. Vissa gick obemärkt förbi, andra hade vi gärna varit utan. 14.4.2011 kl. 00:00

May Wikström. Min nya vän presenterar sitt motto: ”Vi måste nötas mer!”. 14.4.2011 kl. 00:00

Rebecka Stråhlman, Jakob Nylund och Johannes Winé ledde showen med ärkebiskop Tapio Luoma och biskop Bo-Göran Åstrand.

ungdomens kyrkodagar. "Säg åt oss att det är nya tider nu!" sa biskop Bo-Göran Åstrand till deltagarna på Ungdomens kyrkodagar. Han hade sällskap av ärkebiskop Tapio Luoma som besökte UK för första gången. 24.1.2020 kl. 18:36
Vad lär man sig av Lotta på Bråkmakargatan? Att det ibland är blod på födelsedagen och att man behöver ha en tant Berg.

barnböcker. Vad kan de bästa barnböckerna lära oss? Massor. Sofia Torvalds skriver om hur man klarar blod på födelsedagen, bitande rävar, lejon som vaktar bäckar och mjölk som blivit sur. 22.1.2020 kl. 14:15
Teemu Laajasalo är biskop i Helsingfors. Bilden är från hans biskopsvigning.

besök. En delegation ledd av biskopen i Helsingfors Teemu Laajasalo mötte påven Franciskus vid en privat mottagning i Vatikanen. 17.1.2020 kl. 14:00
På världens näst största flyktingbosättning i Uganda bygger Kyrkans Utlandshjälp skolor och vidareutbildar lärare. Skola och undervisning betraktas som livräddande i krissituationer.

biståndsarbete. ”Mitt barn är värdefullt precis sådant som det är.” Skolan förändrar både föräldrarnas och samhällets inställning till personer med funktionsnedsättning. 16.1.2020 kl. 00:00
Emma Audas disputerar idag med en avhandling om kyrkans äktenskapssyn.

doktorsavhandling. Positionerna är låsta, vi måste börja tala om äktenskapet på ett nytt sätt, säger Emma Audas, som idag disputerar med en avhandling om kyrkans äktenskapssyn. 16.1.2020 kl. 10:51