Majla Ståhls följer noggrant med vad som händer i världen. ”Det är inte första gången vi haft problem med Ryssland", säger hon efter en nyhetssändning.
Majla Ståhls följer noggrant med vad som händer i världen. ”Det är inte första gången vi haft problem med Ryssland", säger hon efter en nyhetssändning.

Majla Ståhls, 89 år, om kriget, kamraterna och kärleken

LIVSBERÄTTELSE.

Majla Ståhls blir 90 år i januari. Hon minns när bomberna föll över Vasa, hon minns klasskamraterna som förlorade sina föräldrar och hon minns kärleken. Den stora och stillsamma.

7.12.2023 kl. 10:24

Det ringer en kvinna till Kyrkpressen. Hon är 89 år och har skrivit en text om en minnesstund som ordnats vid Bertahemmet i Helsingfors. Hon undrar om vi vill publicera den. Hennes man har dött några månader tidigare och vi pratar lite om det, om saknaden.

Kyrkpressen har deadline samma dag och tidningen är full, så jag måste svara nekande på hennes fråga. Jag undrar om jag får intervjua henne istället.

Kvinnan, som heter Majla Ståhls, är tveksam. Hon säger att hon inte levt något märkvärdigt liv. Att hon inte har något särskilt att berätta. En förmiddag i november träffas vi likväl hemma hos henne i Södra Haga.

Över en tårtbit och några koppar kaffe berättar hon om sitt barndoms Terjärv, om en ung kvinnas resa mot utbildning i det efterkrigstida Finland, och om kärleken. Den som det inte slår gnistor om, men som är trygg. Ett 89 år långt perspektiv på vardagens vedermödor i både krigs- och fredstid. Det är väl ändå något särskilt.

Majla växte upp i Småbönders i Terjärv. Egentligen skulle hon heta Maila med i. Det namnet fick hon vid dopet.

– Men min faster var så besviken på att mina föräldrar gett mig ett finskt namn att hon gick till prästen och sa att han skulle stava det med j. Prästen fick ändra det, och så har det varit sen dess, säger hon och skrattar gott åt episoden.

Jag frågar hur det kommer sig att en Terjärvbo född år 1934 bor i Helsingfors.

– Det är en lång story det, svarar Majla. Och så börjar hon berätta.

Marken skälvde i Terjärv

– När jag var barn var det krigstid och efterkrigstid. Jag minns det ganska bra när de bombarderade Vasa. Man tyckte i Terjärv att man kände hur marken skälvde. Det var så hårt fruset då.

Majlas pappa var ute vid fronten. Efter en tid blev han sjuk och skickades till Viborgs krigssjukhus för att sedan bli hemförlovad.

– Jag förstod inte så mycket, jag var ju så liten. Men han var i kriget hemskt länge och då han kom hem tyckte jag som barn att han såg lite underlig ut. Kläderna hängde på honom och han var avmagrad. De blev ju det i kriget.

Kanske var det någonstans här, i barndomens Småbönders, som hennes längtan efter att arbeta inom vården föddes. De flesta familjer bestod av många barn, och tillgången till vård var knapp.

– Många dog. Livet var sådant då. Då fanns det inget centralsjukhus i Karleby med barnläkare, och det fanns ingen hjälp mot infektionssjukdomar.

”Många dog. Livet var sådant då.”

Också i Terjärv var tillgången till vård skral.

– Det blev också därefter. Mycket av ansvaret låg på lärarna i småskolan.

Majla berättar om hennes jämnåriga skolkamrater. En liten pojke med sju syskon vars mamma dött.

– Redan ett år utan mamma är mycket i en stor familj med jordbruk och kossor.

En anna familj gick samma öde till mötes. Där var barnen förvisso bara två, men en av pojkarna gick på Majlas klass.

Det sades att pappan hade något med nerverna och det fanns ju inte mycket hjälp att få.

– Han var så ynklig, snorig och tanig den där pojken. Det sades att pappan hade något med nerverna och det fanns ju inte mycket hjälp att få. Fast jag själv var barn så förstod jag att vissa pojkar var ganska otvättade.

Hon berättar om en flicka som var femton år och dog i leukemi. Att småbarn dog tvingades man vänja sig vid, men när en tonåring gick ur tiden drabbade det samhället.

– Det var sorgligt i hela byn. Så var livet då. Man levde med i de andra familjernas liv. Det kunde någon gång vara lite negativt också. Nyfikenheten skulle man ju inte ha behövt ha. Men i allmänhet var det positivt. Man delade bördorna och stödde varandra. Särskilt kvinnorna.

Men i bybutiken grälade kvinnorna. Alla visste att det lilla som kom in behövde delas, att alla skulle ha en liten bit av allt. Det var bara det att det fanns så lite att dela på i den lilla sidobyn på den österbottniska landsbygden.




Från vävning till vård

Vidare utbildning var ingen självklarhet för varken Majla eller någon annan landsortsflicka. Men hon gick i Kronoby folkhögskola.

– Där var det vävningen som dominerade. Jag var intresserad och det var nyttigt också. Det hade inte varit så rikligt i hemmen innan kriget, men hela krigstiden slet man bara på det man hade. Det var ett stort arbete för alla mammor och husmödrar att hålla kläder och sängkläder åt barnen.

Så småningom fortsatte studierna vid Borgå folkakademi. Gymnastiklärarinnan vid folk‑
akademin kom från Karleby, och hon uppmanade Majla att studera vidare. Det skulle hon också komma att göra. Men först behövde hon få loss lite pengar.

I Majlas hemtrakter var det ont om jobb, så hon reste till Stockholm. Första dagen i Sverige köpte hon dagens tidning och läste igenom platsannonserna. Baptisternas ungdomshem sökte en kökshjälp.

– Det låg på Regeringsgatan 93, det minns jag än. Jag tog tidningen under armen och fick komma dit på stående fot. Det var inte så invecklat, mest att diska och skala potatis.

Hon hade dock klart för sig att hon skulle ha en utbildning. Två år senare flyttade hon hem till Finland för att börja studera till sjuksköterska i Helsingfors.

– Livet var så totalt annorlunda då. Nu är det så utstakat, man vet att det här tar si eller så många år. Så var det inte på den tiden. Det berodde så mycket på en själv, på vad man kunde ordna och vad det fanns möjlighet till.

”Det var inte så eldigt”

I Helsingfors blev de blivande sjuksköterskorna inbjudna till umgängeskvällar som ordnades av föreningen för forstmästare och agronomer. Där fanns en svenskspråkig ung man från Strömfors i sällskapet. Sigurd.

– Det var lite program och servering och så pratade man lite sådär skämtsamt. På slutet var det dans. Det var riktigt trevligt. Där började Sigurd titta på mig och efter det fortsatte vi att träffas.

– Det var inte så eldigt, men han var så bra och trygg på något vis. Han kom från Strömfors och var också från ett jordbrukarhem.

Under sina träffar tog de promenader tillsammans. Det var knappt om pengar, men någon enstaka gång gick de på bio.

Så småningom gifte sig det unga paret. De bodde en tid i Helsingfors. Sen flyttade de till Vasa där de hyrde ett rum i en tvårummare. Men vartefter barnen blev fler flyttade de till större boenden. Först till ett radhus i Hemstrand. Senare byggde de hus i Korsholm. De fick fyra barn och Majla fick anställning på Vasa centralsjukhus.

Då barnen växt upp och flyttat hemifrån var Sigurd och Majla på två igen. Sigurds hälsa vacklade och de valde att flytta efter barnen till Helsingfors för att ha familjen mer samlad. Det är förklaringen till varför Terjärvbon Majla bor i Södra Haga.

I januari fyller hon 90 år.

”Min bas i livet är där. Jag har inte kommit loss från Terjärv någonsin.”

Hur känns det?

– Jag vet inte. Det är lite jobbigt det här livet. Jag skulle vilja bo i vår stuga i Terjärv men jag kan inte vara där ensam. Om Sigurd skulle leva kunde vi vara där. Vi har elvärme och en stor öppen spis som ger go värme då man gör upp en brasa i den. Min bas i livet är där. Jag har inte kommit loss från Terjärv någonsin.

– Men man får inte allt som man vill det.

Jag frågar Majla om hon har något råd att skicka med mig. För det är något med henne. Jag får en känsla av att hon vet saker, att hon ser verkligheten klarare än mig. Kanske är det åldern och livserfarenheten, kanske är det också något annat.

Det råder ett lugn hemma hos henne, Det finns acceptans i luften. ”Man får inte alltid som man vill det.” Outtalat: ”Men man fortsätter ändå.”

Och då jag bett om råd inser jag haft alldeles rätt, för hon svarar:

– Jag vill inte vara läromästare för någon. Människor måste själva ha sin fria vilja och sitt omdöme.

Jag fortsätter fråga. Jag undrar om hon tror på Gud.

– Jag har en bastro, jag vilar i det. Jag är ingen sådan som går på hemskt mycket möten, men jag har den här basen för livet. Det har alltid varit så att jag utgår från det. Jag kan inte förklara det på något annat vis.

Så skiljs vi åt. Den här tiden är det många som är sjuka i corona igen i Helsingfors, och sjukskötersketakterna sitter kvar i Majla.

Då vi tar avsked i hennes farstu uppmanar hon mig vänligt men bestämt att gå raskt genom korridoren så att jag inte drar på mig någon smitta på vägen. Jag lovar att springa.

Vi skrattar och vinkar till avsked, och på väg till bussen kan jag inte sluta tänka på att det aldrig går att göra ett nästan 90-årigt liv rättvisa i ett litet reportage. Jag tänker på att det finns en enorm mängd samlad kunskap och livsvisdom i en lägenhet i Södra Haga.

Text: Rebecca Pettersson
Foto: Rebecca Pettersson


Johan Westerlund deltog i demonstrationen mot Finlands avvisningar till Afghanistan.

flyktingpolitik. Demonstrationerna mot Finlands avvisningar till Afghanistan engagerade också flera präster. Johan Westerlund tycker att det är naturligt att kyrkan tar politisk ställning. 4.4.2017 kl. 16:54

Bok. Serierna i antologin Opium för folket är skickligt tecknade men skildrar religion ur ett utifrånperspektiv. 4.4.2017 kl. 15:10

musik. Patrick Wingren förklarar varför vi behöver Kurt Cobain lika mycket som vi behöver kyrkokören. 6.4.2017 kl. 08:05
Jan-Erik Nyberg  vid familjerådgivningen i Jakobstad säger att kyrkans familjerådgivning har .

vårdreformen. Vart vänder man sig när det strular till sig i äktenskapet? Tusentals finländare tar varje år kontakt med församlingarnas familjerådgivning och i fjol fick sammanlagt 18 000 finländare hjälp vid någon av landets 41 centraler. 4.4.2017 kl. 14:38

radio. På söndag har det gått 85 år sedan den första svenska radioandakten gick ut i etern. 31.3.2017 kl. 15:02
Peter Halldorf vill se kyrkliga miljöer där ingen behöver ordnas in i trånga fack.

Helsingfors. Peter Halldorf besöker Helsingfors nästa vecka. Enhet och ekumenik är temat för hans anförande i Johanneskyrkan. 30.3.2017 kl. 13:28
Bettina Westergård och hennes man är fosterföräldrar på heltid. Till familjen hör också hunden Elli.

familj. För Bettina Westergård har livet som mamma till åtta fosterbarn inte alltid varit lätt, men hon har aldrig ångrat sitt beslut.– Men jag har fått leva ett så rikt liv. 30.3.2017 kl. 08:12
Alaric Mård siktar på att bli lärare i religion och psykologi.

profilintervju. För mig har det varit viktigt att stå kvar i att Gud ville mig, säger Alaric Mård. 29.3.2017 kl. 15:01
Högtidlig fest och tårta utlovas när Daniel Björk installeras som kyrkoherde i Petrus församling.

kyrkoherdeinstallation. Stockholm, London, Helsingfors – det finns inte bara ett sätt att vara kyrka på. Daniel Björk har sett många olika församlingar och litar på att Petrus är på väg åt rätt håll. 30.3.2017 kl. 10:36

konsumtion. Varför är min konsumtion problematisk – inte bara för andra utan också för mig själv? Erika Rönngård söker svar och lösningar i tre böcker som handlar om konsumtionssamhället. 23.3.2017 kl. 13:48

björneborg. Poliser har besökt Skogsängens kyrka i Björneborg för att bötfälla de papperslösa flyktingar som församlingen inhyser i kyrkan. 23.3.2017 kl. 11:55
Det måste bli lättare för unga vuxna som flyttar ofta att påverka i kyrkan, menar NAVI-medlemmarna Tanja Holm och Katri Malmi.

Kyrka. Ungas möjligheter att påverka lutherska kyrkans beslutsfattande måste bli bättre. Nu vädjar NAVI till kyrkomötets framtidskommitté om att något måste göras. 23.3.2017 kl. 00:00
Philip Teir sticker skickligt hål på sina personers självbilder i romanen Så här upphör världen.

Bok. Kyrkpressens recensent Sofia Torvalds har läst Philip Teirs nya roman Så här upphör världen. 23.3.2017 kl. 00:00

äktenskap. Den kompromisslösning som Mariehamns församling tagit fram i frågan om äktenskap för samkönade par är till biskop Björn Vikströms belåtenhet. 20.3.2017 kl. 15:09

hopp. Det finns de som samlar på frimärken, och andra samlar på kapsyler. I del tre av en serie i sex delar berättar Karin Erlandsson att hon samlar på berättelser om det kristna hoppet. 16.3.2017 kl. 16:12

Sjukdomen lärde Sabine Forsblom att man måste vara varsam med sig själv och andra.

BRÖSTCANCER. Efter en sommar då Sabine Forsblom känt sig stark och glad insjuknade hon i aggressiv bröstcancer. Ett år senare var hon svullen och blek, utan hår, utan ett bröst, med uppsvälld arm. Hennes cancerdagbok innehåller de svartaste tankarna. – Jag är inte densamma som jag var. Jag har insett att livet är en fantastisk gåva. 29.4.2022 kl. 16:20
Ungdomsarbetsledaren Johanna Terho och kaplanen Heidi Jäntti är med och ordnar den tvåspråkiga regnbågsmässan i Esbo.

REGNBÅGSMÄSSA. Den 6 maj ordnas den första regnbågsmässan någonsin i Esbo kyrkliga samfällighet – på svenska och finska. – Vi hoppas att alla ska nås av budskapet att du är älskad som den Gud skapat dig till, säger Heidi Jäntti. 29.4.2022 kl. 16:08
– Christian-genren har blivit så nischad och enkelspårig. Hillsong-stuk som kan fungera i gudstjänster, men som blir tradigt på en hel skiva, säger Stefan Härus efter 34 år med kristen musik i radio.

media. Radioredaktör Stefan Härus valde att jobba vid Yle till 68. Där med har han gjort radioprogrammet med andlig musik Tack och lov halva sitt liv. 27.4.2022 kl. 19:00
Barnverksamheten inom kyrkan drabbas nu oftast när församlingar väljer att samarbetsförhandla, säger man på kyrkfacket Kirkon alat.

SAMARBETSFÖRHANDLINGAR. Löneräknarna. Barnledarna. Gravgrävarna. När kyrkan skär bland sina 19 000 anställda står de här yrkesgrupperna nu oftast med sina jobb under luppen. 26.4.2022 kl. 19:00
Inka och Göran Fried har varit gifta i femton år. De är tacksamma över att ha fått stöd för sitt förhållande från församlingen.

Åbo. Inka och Göran Fried gifte sig för femton år sedan. Vart femte år har de haft förmånen att få sitt äktenskap välsignat. – Det är en trygghet, säger de. 26.4.2022 kl. 16:10