– Jag kände i många år att jag höll på med något som jag egentligen inte ska göra, säger Ester Rudnäs.

Ester Rudnäs: "Att det är svårt betyder inte att vi inte är rätt för varandra"

Personligt.

Ester Rudnäs önskar att någon berättat för henne att det hör till att det kommer jobbiga perioder i ett äktenskap. Efter snart nio år som gift och sedan hon hittat rätt i yrkeslivet valde hon att berätta om utmaningarna för att hjälpa andra.

5.12.2023 kl. 18:00

Sommaren 2012 träffade Ester Rudnäs sin blivande man Oscar på Kyrkans Ungdoms sommarläger i Pieksämäki. Då var de 17 år gamla. Två och ett halvt år senare var de gifta.

– Det är kanske inte så många i den åldern som skulle hitta på att gifta sig om de inte hade växt upp i sammanhang där det ses som naturligt, säger Rudnäs när den nionde bröllopsdagen närmar sig.

Hon tillbringade sin ungdomstid i sammanhang där äktenskapet var något stort och viktigt, det var något fint som hör till. Men hon understryker att beslutet att gifta sig var deras eget och att de verkligen ville gifta sig.

Och de var inte de enda som valde att gifta sig i ung ålder. Inför bröllopet gick de en äktenskapsförberedande kurs.

– Där var vi alla under 25.

I audioessän Varför berättade ingen för mig hur svårt det är att vara gift? säger Rudnäs att hon i efterhand önskar att någon berättat för hennes nittonåriga jag om svårigheterna – även om hon är medveten om att hon kanske inte skulle ha varit mottaglig i den åldern.

– I tonåren tänker man på något vis att man hittar den man passar ihop med och att det kommer att gå ganska smidigt efter det. Jag förstod inte vidden av att jobba på en relation, att inse vad man själv gör för fel och att man har med sig trauman från livet.

Även om hon kanske inte skulle ha lyssnat då skulle hon ha uppskattat att senare få möjligheten att tänka ”Jamen just det, jag vet ju att det här hör till” när svårigheterna dök upp. Hon hade velat veta att de inte innebär att hon och hennes man inte hör ihop.

– Jag tror mycket på att man inte ska känna sig ensam. När man känner igen sig och märker att man inte är ensam med sådant man funderar på mår man mycket bättre. Om det skulle vara normalt att prata om utmaningarna skulle man förstå att de ska komma och att de går över.






Depressionens spår i relationen

Ett halvår efter att Ester träffat sin blivande man insjuknade hon i depression. Han blev hennes fristad och i hans sällskap mådde hon ganska bra. Men hon flyttade till Åbo för att studera och det ledde till att de bodde långt från varandra.

– Om vi skulle träffas en helg kunde jag redan på fredagen ha ångest över att han kommer att resa hem på söndag.

Nu har hon varit frisk i omkring åtta år men tror att hon och hennes man fortfarande inte har insett vidden av vad hennes depression gjort med dem som par.

– Vi vet inte vad som är vi och vad som är depressionens ärr. När man levt tillsammans länge vet man inte alltid riktigt vad som är jag och vad som är du.

I samband med depressionen gick Ester Rudnäs i terapi. Det har gjort tröskeln lägre för att söka hjälp och hon och hennes man har fått samtalsstöd.

– Det är inget skamligt att gå i parterapi, hellre kan man gå för tidigt än när det är en jättekris.

Familjelivet med en femåring och en tvååring är intensivt, och att ha en inbokad tid hos en tredje part har också gjort det lättare för dem att skapa utrymme för samtal om relationen.


Tänkte om med yrkesvalet

Sedan ett par år tillbaka utbildar hon sig till dramapedagog och det här spelåret jobbar hon på Wasa Teater där hon medverkar i musikalen Vänd om min längtan.

Ända sedan hon var barn har hon velat stå på scen, antingen spela teater eller dansa. Efter gymnasiet sökte hon in både till studier i scenkonstpedagogik och till Teaterhögskolan, men eftersom hon var så deprimerad och mest sov klarade hon inte av att gå på inträdesproven. Hon har alltid älskat att läsa och skriva och visste att hennes goda studentbetyg antagligen skulle räcka till för att söka in till Åbo Akademi och bli modersmålslärare, även om hon inte skulle klara sig så bra i inträdesprovet.

– Det var jobbigt att flytta till Åbo för att jag var så sjuk, men jag tänkte att det inte är bättre att vara kvar i den miljö där jag blev sjuk.

Redan under första studieåret kände hon att modersmålsundervisning inte var hennes passion och att hon egentligen hellre skulle göra något annat.

– Men det fanns ingen teaterutbildning i Åbo, och sedan skulle Oscar komma till Åbo och studera och jag ville vara nära honom.

När hon sökte in till Novias utbildningen i scenkonstpedagogik för andra gången var hon höggravid med sitt andra barn. Utbildningen har bara antagning vartannat år, och hon upplevde att hon var tvungen att ansöka.

– Jag kände i många år att jag höll på med något som jag egentligen inte ska göra. Jag kunde inte fortsätta så, det skulle inte ha varit rätt mot vare sig mig själv eller mot min familj, jag skulle bara ha blivit ledsen och deprimerad.

Intagningsproven ordnades en vecka före hennes beräknade förlossningsdatum, vilket gjorde att hon inte kunde närvara fyiskt den här gången heller. Men hon har dansat mycket och hade dansvideor som hon kunde skicka in och deltog sedan i improvisationsövningar via videosamtal.

Hon hade spelat amatörteater tidigare och visste att hon behövde spela teater, men undrade om hon hade vad som krävdes. I samband med antagningsprocessen mötte hon en lärare som stöttade henne.

– Det var jätteviktigt för mig i den stunden att det fanns någon som sa: jag tror att det här är rätt bana för dig.

Det här är något som läraren upprepat senare när hon gett Rudnäs feedback och, det har bekräftat för henne att hennes magkänsla var rätt.

Sedan hon inlett utbildningen har hon många gånger tänkt på vad som skulle ha hänt om hon börjat med den som nybliven student utan den livserfarenhet hon har idag.

– Livet leder en konstiga vägar och nu har jag en helt annan drivkraft, nu vet jag faktiskt att det är det här jag vill göra. Jag är inte här för att testa.

När det ordnades förhandsvisning av Vänd om min längtan satt olika typer av pedagoger i publiken och Ester Rudnäs märkte att det var en överraskande stor sak för henne.

– Jag kunde känna hur det skulle ha känts om jag varit en av pedagogerna som kom dit den kvällen, hur jag skulle ha längtat efter att stå på scenen. Och nu är jag här!


Gå i kyrkan grundar henne

Yrkesmässigt är hon äntligen på den plats hon längtat efter, men det väcker samtidigt nya tankar om hennes identitet. Hon återkommer än en gång till att hon vill leva så autentiskt som möjligt, också i förhållande till sin tro.

– Vem är jag när jag är på teatern och vem är jag när jag är i kyrkan? Jag vill vara samma person hela tiden, det går lite emot mig att ha olika roller.

Hon har lämnat det tidigare svartvita synsättet bakom sig och upptäckt att det finns nyanser i allt.

– Det är inte allt eller inget. Hur gör man då för att vara kärleksfull mot sin nästa?

Att gå i kyrkan är något som grundar henne, men det beror också på i vilket sammanhang hon går till gudstjänst.

– Jag har min relation med Gud och jag behöver inte hålla med om allt som någon säger från predikstolen. Jag blir påmind om att Gud aldrig lämnar mig även om jag håller på att utvecklas och saker händer i mig.

Efter att hennes audioessä publicerades har många har hört av sig och tackat henne. Hon har märkt att andra också upplever att det är ett viktigt ämne som det inte är så lätt att prata om.

– Det märktes också när jag skrev min essä, det måste bara ut. Jag hade inte så hög tröskel utan tänkte att jag också gör det här för andra.

Hennes man läste igenom manuset och godkände allt.

– Jag tror han förstod att det här behövde göras, men jag tror inte han tyckte att det var så bekvämt.

Det kändes konstigt att vara så pass personlig och veta att vem som helst kan lyssna på det hon säger. Samtidigt märkte hon att det var lättare att ta upp de här sakerna i offentligheten än det varit att prata med sina närmaste om dem ibland, och ser också det som ett tecken på tystnadskulturen.

– Just för att det är så viktigt att inte behöva känna sig ensam måste man börja i något hörn, öppna upp och krackelera fasaden som man så ofta håller upp.

Text och foto: ERIKA RÖNNGÅRD


Ukraina. Folket i Ukraina lider. De dödas, lämlästas och tvingas lämna sina hem. Familjerna är trasiga och lever under konstant tryck. Man vet inte vad nästa missil träffar. Pastor Oleksandr Pokas vill ändå inte jämföra det med Kristi lidande. Kristus är unik och hans lidande kan inte jämföras med någon persons eller nations, säger han. 6.4.2023 kl. 15:33

STRUKTUR. En utredning av församlingsstrukturen i Korsholm inleds i vår. – För att vi ska kunna säkerställa verksamhet i alla församlingar måste något göras, säger Mats Björklund som är kyrkoherde i Korsholms svenska församling. 5.4.2023 kl. 16:18

Åland. I Getakören är den yngsta sångaren fem år och de äldsta pensionärer, huvudsaken är att ha roligt – och kören dirigeras av rullstolsbrukaren Miina Fagerlund som dirigerar med ansiktet när armarna inte orkar. ”Graven är tom!” ska de sjunga triumferande i påsk. 5.4.2023 kl. 14:15

ORD. Räck upp handen den som vet varifrån dymmelonsdagen fått sitt namn! Och visste du att memman kanske också propsar på att vara lite religiös om man tittar långt tillbaka i tiden? Ifall du aldrig fått koll på när påsken infaller: Skyll på de tidiga kristna! 5.4.2023 kl. 11:54

KOLUM. Biskopens påskhälsning är en inbjudan att vandra vägen tillsammans och med Gud. 8.4.2023 kl. 08:00

gospel. Gospelgurun Ragnhild Hiis Ånestad leder gospelkören Oslo Soul Children. Hon besöker Helsingfors i april för en körfestival för barn och unga. 3.4.2023 kl. 08:00

Helsingfors. Mathias Sandell gillar den gamla musiken som hör ihop med stilla veckan inför påsk. Han är musikmagister från Sibelius-Akademin och vikarierar som kantor i Petrus församling. 23.3.2023 kl. 08:43

USA. När en tornado var på väg mot den amerikanska staden Amory i Mississippi valde meteorologen Matt Laubhan att börja be – mitt i direktsändning. 30.3.2023 kl. 11:37

Kolumn. Under fastan går jag med lärjungarna till Jerusalem. Liksom lärjungarna är jag varje år oförstående när Jesus undervisar om sin död. 28.3.2023 kl. 16:23

tidskrift. När papperstidningen Nyckeln blir webbsida hoppas Stefan Myrskog att fler än förr ska intressera sig för de stora frågorna: Vem är Gud egentligen och vad menar vi med människovärde? – Vår tro är på många sätt en paradox, men Gud är alltid större, säger han. 27.3.2023 kl. 16:37

SÖNDAG. Egentligen tror jag att alla dagar på sätt och vis är bebådelsedagar, för varje dag får vi nog signaler från Gud. Ibland kanske signalerna är mycket tydliga, ibland måste vi stanna upp lite mer än vanligt för att upptäcka dem, men de finns nog där varje dag. 25.3.2023 kl. 16:52

sibbo. Camilla Wiksten-Rönnbacka leder en nystartad projektkör som uppträder i påsdagens högmässa i Sibbo. 15.3.2023 kl. 16:34

ungdomar. Nina Sjölander arbetar nästan alla fredagar klockan 15–22. Det är inte betungande, utan veckans höjdpunkt. Mötet med de unga gör jobbet värdefullt. 22.3.2023 kl. 18:00

eutanasi. Hilkka Olkinuora vill inte vara någon dödsängel. Men hon vill att människor lagligt ska kunna ha möjligheten att dö värdigt. 22.3.2023 kl. 16:18

profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53

SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet